indelningsverket, ett statsfinansiellt system inom vilket bestämda ränteinkomster, särskilt från bondehemman, anvisades till särskilda civila eller militära utgifter. I det militära i. avlönades officerare eller rekryterades och avlönades manskap. I detta ingick boställen för officerare och torp för manskapet. I det militära i. brukar också, något oegentligt, inbegripas det ständiga knekthållet för rekryteringen av fotfolk.
Det s.k. äldre i. uppstod under Gustav Vasa, som rekryterade fotfolket genom utskrivningar. Vid rytteriet erhöll den som ville tjänstgöra som ryttare eller uppställa ryttare skattelindring; det gamla frälset hade vid det laget redan förvandlats till en adel, bland vars uppgifter rusttjänsten var en av de mindre betydande. Det äldre i., som tog form på 1620-t. o. 30-t. möjliggjorde avlöning av befäl och rekrytering av manskap. Ett centralt element var rekryteringen av ryttare.
Det yngre i. var en skapelse av Karl XI, som på riksdagen 1682 framlade ett förslag om ständigt underhåll inom landskapen av regementen. Bönderna kunde inte tvingas till denna ordning, utan övertalades länsvis att ge sitt samtycke mot löfte att slippa de fruktade utskrivningarna. I ö. Finland hade detta system införts redan 1680, i s. Finland organiserades i. i mitten på 1690-t., och till Österbotten kom det först 1733.
Kavalleriet uppsattes nu genom rustning, så att vissa större hemman (rusthåll) anskaffade och underhöll häst, karl och utrustning mot ett betydande avdrag från den årliga skatten. Fotfolket och flottans manskap rekryterades genom det s.k. ständiga knekt- och båtsmanshållet. Hemman, som inte var rusthåll, sammanfördes i rotar, grupper om 2-6 gårdar, varvid varje rote skulle svara för en soldat (knekt). Officerare och underofficerare fick boställen för sin utkomst, gårdens storlek var anpassad efter innehavarens tjänstegrad. Soldaten (och båtsmannen) fick lega, årslön och ett torp.
I Finland uppställdes på detta sätt två infanteriregementen (styrka vanl. 1 025 man) och ett kavalleriregemente (1 000 man) i vart och ett av de tre sydliga länen (infanteri); Österbotten bidrog med ett infanteriregemente. Den sammanlagda styrkan var således sju infanteriregementen och tre kavalleriregementen samt sjöfolk. Dessutom fanns värvade trupper för fästningarna.
I. kvarstod i huvudsak oförändrat även under frihetstiden. Det visade sig dock otillräckligt under stora nordiska kriget; Karl XII var tvungen att komplettera den indelta armén med utskrivningar. Efter stora ofreden ombildades de finska kavalleriregementena till dragonregementen (dragon). Gustav III lät bilda en reserv för de indelta trupperna, s.k. vargering. Denna inrättning vann betydligt större stadga i Finland än någon annanstans i riket. 1776 bestämdes, att två rotar eller rusthåll skulle förena sig om en karl, som antogs efter samma grunder som ordinarie manskap, erhöll lega och andra förmåner, men inte alltid ett torp. Vargeringsmanskapet hade äldre beväpning och saknade uniform. Vargering uppsattes vid alla finska dragon- och infanteriregementen utom vid Österbottens regemente. Vid ingången av 1808 uppgick den finska vargeringens styrka till 4 050 man mot den indelta arméns ca 13 000. Under Gustav IV Adolfs tid uppsattes i Österbotten en nyrotering som kallades ut i kriget 1808.
Sedan Finland förenats med Ryssland upplöstes de indelta trupperna vid Borgå lantdag för 50 år, men själva i. bevarades. Officerarna och underofficerarna fick behålla sina boställen för livstiden, medan soldaterna förlorade rätten till sina torp. Rotarna och rusthållen förpliktades att betala en särskild skatt, vakansavgift, i stället för att anskaffa och underhålla en soldat. Under Krimkriget uppsattes, trots att 50 år inte förflutit sedan fredsslutet, trupper på basis av i. (finska indelta militären). Rusthållsinstitutionen avskaffades slutligen 1886. (S. Ågren, Karl XI:s i. för armén, 1922; J.E. Roos, Uppkomsten av Finlands militieboställen under i:s nyorganisation 1682-1700, 1933; A. Viljanti, Vakinaisen sotamiehenpidon sovelluttaminen Suomessa 1600-luvun lopulla, 2 bd, 1935-40; J. Niemelä, Tuntematon ruotusotilas: Ruotsinajan lopun ruotuarmeijan miehistön sosiaalinen ja taloudellinen asema Satakunnassa, 1990; N.E. Villstrand, Anpassning efter protest: lokalsamhället inför utskrivningarna av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620-1679, 1992; A. Pylkkänen, Talonpojan vainiolta sotilaan ruokapöytään: Tilojen ja niiden verojen osoittaminen sotilaille ja heidän perheillensä Suomessa 1636-1654, 1996; L. Ericson, Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, 2002)
Det s.k. äldre i. uppstod under Gustav Vasa, som rekryterade fotfolket genom utskrivningar. Vid rytteriet erhöll den som ville tjänstgöra som ryttare eller uppställa ryttare skattelindring; det gamla frälset hade vid det laget redan förvandlats till en adel, bland vars uppgifter rusttjänsten var en av de mindre betydande. Det äldre i., som tog form på 1620-t. o. 30-t. möjliggjorde avlöning av befäl och rekrytering av manskap. Ett centralt element var rekryteringen av ryttare.
Det yngre i. var en skapelse av Karl XI, som på riksdagen 1682 framlade ett förslag om ständigt underhåll inom landskapen av regementen. Bönderna kunde inte tvingas till denna ordning, utan övertalades länsvis att ge sitt samtycke mot löfte att slippa de fruktade utskrivningarna. I ö. Finland hade detta system införts redan 1680, i s. Finland organiserades i. i mitten på 1690-t., och till Österbotten kom det först 1733.
Kavalleriet uppsattes nu genom rustning, så att vissa större hemman (rusthåll) anskaffade och underhöll häst, karl och utrustning mot ett betydande avdrag från den årliga skatten. Fotfolket och flottans manskap rekryterades genom det s.k. ständiga knekt- och båtsmanshållet. Hemman, som inte var rusthåll, sammanfördes i rotar, grupper om 2-6 gårdar, varvid varje rote skulle svara för en soldat (knekt). Officerare och underofficerare fick boställen för sin utkomst, gårdens storlek var anpassad efter innehavarens tjänstegrad. Soldaten (och båtsmannen) fick lega, årslön och ett torp.
I Finland uppställdes på detta sätt två infanteriregementen (styrka vanl. 1 025 man) och ett kavalleriregemente (1 000 man) i vart och ett av de tre sydliga länen (infanteri); Österbotten bidrog med ett infanteriregemente. Den sammanlagda styrkan var således sju infanteriregementen och tre kavalleriregementen samt sjöfolk. Dessutom fanns värvade trupper för fästningarna.
I. kvarstod i huvudsak oförändrat även under frihetstiden. Det visade sig dock otillräckligt under stora nordiska kriget; Karl XII var tvungen att komplettera den indelta armén med utskrivningar. Efter stora ofreden ombildades de finska kavalleriregementena till dragonregementen (dragon). Gustav III lät bilda en reserv för de indelta trupperna, s.k. vargering. Denna inrättning vann betydligt större stadga i Finland än någon annanstans i riket. 1776 bestämdes, att två rotar eller rusthåll skulle förena sig om en karl, som antogs efter samma grunder som ordinarie manskap, erhöll lega och andra förmåner, men inte alltid ett torp. Vargeringsmanskapet hade äldre beväpning och saknade uniform. Vargering uppsattes vid alla finska dragon- och infanteriregementen utom vid Österbottens regemente. Vid ingången av 1808 uppgick den finska vargeringens styrka till 4 050 man mot den indelta arméns ca 13 000. Under Gustav IV Adolfs tid uppsattes i Österbotten en nyrotering som kallades ut i kriget 1808.
Sedan Finland förenats med Ryssland upplöstes de indelta trupperna vid Borgå lantdag för 50 år, men själva i. bevarades. Officerarna och underofficerarna fick behålla sina boställen för livstiden, medan soldaterna förlorade rätten till sina torp. Rotarna och rusthållen förpliktades att betala en särskild skatt, vakansavgift, i stället för att anskaffa och underhålla en soldat. Under Krimkriget uppsattes, trots att 50 år inte förflutit sedan fredsslutet, trupper på basis av i. (finska indelta militären). Rusthållsinstitutionen avskaffades slutligen 1886. (S. Ågren, Karl XI:s i. för armén, 1922; J.E. Roos, Uppkomsten av Finlands militieboställen under i:s nyorganisation 1682-1700, 1933; A. Viljanti, Vakinaisen sotamiehenpidon sovelluttaminen Suomessa 1600-luvun lopulla, 2 bd, 1935-40; J. Niemelä, Tuntematon ruotusotilas: Ruotsinajan lopun ruotuarmeijan miehistön sosiaalinen ja taloudellinen asema Satakunnassa, 1990; N.E. Villstrand, Anpassning efter protest: lokalsamhället inför utskrivningarna av fotfolk till den svenska krigsmakten 1620-1679, 1992; A. Pylkkänen, Talonpojan vainiolta sotilaan ruokapöytään: Tilojen ja niiden verojen osoittaminen sotilaille ja heidän perheillensä Suomessa 1636-1654, 1996; L. Ericson, Svenska knektar: Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred, 2002)