Värvade trupper

värvade trupper, trupper som rekryterades mot sold, i motsats till utskrivna, indelta och värnpliktiga trupper. Värvningen skedde i princip på frivillig väg, men i forna tider kompletterades den ofta med tvångsrekrytering av lösdrivare och personer, som saknade "laga försvar". Under medeltiden var slottsknektarna och även andra av kronans och frälsets krigsfolk värvade. Från början gällde detta också artilleriet.

V. rekryterades på 1400-t. ofta utomlands. Gustav Vasa värvade hela förband av tyskar och balter; under Erik XIV började man också värva skottar, vilka spelade en roll ännu i Gustav II Adolfs armé. De värvade trupperna användes senare främst som garnison i fästningarna. Sådana lokalt rekryterade förband fanns även i Kexholms län och Ingermanland. De gick under i Karl XII:s krig. Efter stora ofreden upplöstes många värvade förband, varvid en del, främst tyska knektar och ryttare, placerades på vakanta rotar och rusthåll även i Finland.

1732 överfördes två värvade regementen från Skåne till gränsfästena Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. De återfördes under kriget 1741-43, men 1751-53 flyttades på nytt två regementen till de nya fästningarna Sveaborg och Svartholm. Det ena, det Lantingshausenska, hade anor från Karl XII:s tid och var redan under hattarnas krig förlagt till Finland. Det andra kallades Hamiltonska regementet och uppsattes 1741. De bytte flera gånger namn efter nya chefer och hette slutligen Jägerhornska regementet (Jägerhorn, Fredrik Adolf) respektive (från 1772) Änkedrottningens livregemente. En del av det sistnämnda flyttades i samband med Gustav III:s statskupp till Stockholm och bildade en bataljon, som 1803 fick namnet Finska gardesregementet, 1803-05 förlagt till Borgå. Truppen deltog i kriget 1808 och ingick slutligen i Göta livgarde. En lätt dragonkår, som uppsattes i Finland 1770, kom på samma sätt 1772 över till Stockholm, där den slutligen bildade Livgardet till häst.

En ny form av v., permitterade under fredstid med undantag av de årliga korta övningsperioderna, började uppsättas 1770 med Savolax jägarkår, senare Savolax jägarregemente. Utöver detta uppstod 1788 Karelska jägarkåren (Savolaxbrigaden) och 1803 Adlercreutzska regementet. Det sistnämnda lades 1808 i garnison på Sveaborg och delade de tidigare nämnda garnisonsregementenas öde vid fästningens kapitulation.

Efter Finlands förening med ryska riket uppsattes 1812 tre värvade finska jägarregementen, som existerade till 1830. Endast Finska gardet fortbestod efter detta år. Värvade var också Finska grenadjär-skarpskyttebataljonen och Finska sjöekipaget, som fanns till en kortare tid i mitten av 1800-t. I början av kriget 1918 uppsattes i det vita Finland genom värvning två grenadjärregementen, som kämpade med utmärkelse. De upplöstes efter krigsslutet, då försvarsmakten definitivt ställdes på värnpliktsbas.

En del av det nuvarande gränsbevakningsväsendet kan betraktas som v. Vid försvarsmakten tjänstgjorde fram till 2006 institutofficerare och tjänstemän samt en del värvad personal i specialuppgifter. Av denna värvade personal, som under 2000-talets tidigaste år kallades militär yrkespersonal, bildades vid ingången av 2007 försvarsmaktens nya underofficerskår (underofficerare). (G. Bergenstråhle, Anteckningar om Kungl. Göta Lifgarde, 1907; J.E. Roos, Ur Hamiltonska regementets historia, Hist. Arkisto 32, 1924; Finlands försvarsmakt, utg. F. Jonasson, 1931; H. Hirn, Willebrandska regementet, 1962, Från Lantingshausen till Jägerhorn, 1970; C.G. Aminoff, Nyuppsatta truppförband i Finland 1770-1808, 1971; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939, 1988; J.E.O. Screen, The Finnish Army 1881-1901, 1996) (J.G./J.K.)