Jakobson, Max

Jakobson, Max (f. 30/9 1923 Viborg, d. 9/3 2013 Hfrs), diplomat och författare, brorson till Santeri Jacobsson. J., en av efterkrigstidens största diplomatiska begåvningar i Finland, var 1941-45 anställd vid FNB, verkade sedan som korrespondent för Uusi Suomi i London, var 1953-58 finländsk pressattaché i Washington och 1958-62 presschef vid utrikesministeriet. Han handplockades 1962 av Urho Kekkonen till befattningen som chef för utrikesministeriets politiska avdelning och var 1965-72 Finlands representant (ambassadör) vid FN. J. var 1971 en stark kandidat till posten som generalsekreterare för FN efter U. Thant, men Sovjetunionen lade in sitt veto. Han var därefter 1972-74 ambassadör i Stockholm och 1975-84 vd för Näringslivets delegation.

Bland J:s arbeten märks det på sin tid mycket uppmärksammade verket Diplomaattien talvisota (1955, sv. övers. Vinterkrigets diplomati, 1967), initierade skildringar av Finlands efterkrigstida utrikespolitik i Kuumalla linjalla (1968, sv. övers. Egna vägar, s.å.), Veteen piirretty viiva (1980, sv. övers. Den finländska paradoxen, 1982), 38. kerros (1983, sv. övers. Trettioåttonde våningen, s.å.) samt memoarverken Väkivallan vuodet (1999, sv. övers. Våldets århundrade, 2001), Pelon ja toivon aika (2001, sv. övers. År av fruktan och hopp, 2002) och Tilinpäätös (2003). Erhöll ministers titel 1990. (S. Määttänen, Tapaus J., 1973; K. Killinen, Pääsihteerikilpa, 1973, J. Tarkka, M. J. Kylmän sodan diplomaatti, 2010)