Kekkonen, Urho Kaleva (f. 3/9 1900 Pielavesi, d. 31/8 1986 Hfrs), ämbetsman och politiker, Finlands åttonde president. K. var son till en skogsarbetsledare, avlade studentexamen i Kajana 1919 och juris kandidatexamen 1928. Han disputerade 1936 för juris doktorsgraden med en avhandling om den kommunala valrätten enligt Finlands lag. 1927-31 var han jurist vid de finska landskommunernas förbund Maalaiskuntien liitto och 1933-36 yngre regeringssekreterare vid lantbruksministeriet.
K. hade 1924 blivit finländsk mästare i höjdhopp (185 cm). Han verkade 1931-47 som ordförande för friidrottsförbundet (Suomen urheiluliitto) och var 1938-46 ordförande i Finlands olympiska kommitté.
K. deltog under 1920-t. aktivt i studentpolitiken som medlem av Pohjois-pohjalainen osakunta (nordösterbottniska nationen). Från 1924 var han medlem av Akateeminen Karjala-Seura, men utträdde 1932 sedan högerkretsar fått ett starkt grepp om organisationen. 1927-28 var K. huvudredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti och 1934 publicerade han en skrift om demokratins självförsvar där nödvändigheten av att kraftfullt motverka diktatursträvanden särskilt poängterades.
Sin politiska bana inledde K. inom agrarförbundet. Han valdes 1936 till partiets riksdagsrepresentant från Viborgs läns västra valkrets och var medlem av riksdagen ända till 1956, från 1945 vald från Uleåborgs läns valkrets. Han arbetade 1936 för regeringssamarbete mellan agrarerna och socialdemokraterna, något som dock strandade på den dåvarande presidentens, P.E. Svinhufvuds, motstånd. I Kallios fjärde ministär 1936-37 inträdde K. som justitieminister och biträdande inrikesminister, och 1937-39 var han inrikesminister i Cajanders regering. I sistnämnda egenskap upplöste han 1938 ultrahögerpartiet IKL, men åtgärden förföll sedan domstolen vägrat den sin stadfästelse.
Efter vinterkriget skötte K. administrativa uppgifter bl.a. i samband med försörjningen av den förflyttade befolkningen. Under fortsättningskriget skrev han i Suomen Kuvalehti under signaturen Pekka Peitsi uppmärksammade politiska betraktelser, av vilka en del senare publicerades i bokform. K. betonade nödvändigheten av nationell enighet. Han trodde inte på Tysklands seger i kriget och ansåg det därför nödvändigt att sedan kampen upphört skapa goda och förtroendefulla relationer till Sovjetunionen. Denna åsikt, som också delades av andra inom den s.k. fredsoppositionen, framförde K. i ett tal i riksdagshuset i Stockholm i december 1943. Där skisserade han upp utrikespolitiska grundlinjer, som han sedermera kraftigt skulle bidra till att förverkliga i praktiken.
Efter vapenstilleståndet var K. justitieminister i Paasikivis båda regeringar 1944-46. Han samarbetade nära med Paasikivi vid utformningen av Finlands efterkrigstida utrikespolitik, som byggde på neutralitet i världspolitiken och gott samarbete med Sovjetunionen samt fördjupat medlemskap i den nordiska statsgemenskapen. En av K:s uppgifter under denna tid blev att sätta i gång den s.k. krigsansvarighetsprocessen mot ledande krigstida politiker.
Sedan Paasikivi valts till president 1946 gav han K. i uppdrag att bilda regering, men försöket misslyckades på grund av folkdemokraternas inställning. Samma år blev K. medlem av direktionen för Finlands Bank, där han verkade till 1956. 1947 valdes han till riksdagens förste vicetalman och var dess talman 1948-50.
Sin första regering bildade K. våren 1950, varefter han under perioden 1950-56 var statsminister i sammanlagt fem regeringar. Av dessa byggde tre i första hand på samarbete mellan agrarerna och socialdemokraterna, medan två var borgerliga minoritetsregeringar av centerfärg. K. var dessutom inrikesminister i sin första och utrikesminister i sin tredje regering samt utrikesminister i Törngrens regering 1954. I sin politik strävade han efter att stabilisera utrikespolitiken, stävja inflationen och genomföra långtgående sociala reformer. Han hyste ett särskilt intresse för att hjälpa upp förhållandena i n. Finland och utgav i detta syfte 1952 skriften Onko maallamme malttia vaurastua? ("Har vårt land tålamod att bli välmående?").
K. uppställdes 1950 av agrarpartiet som kandidat i presidentvalet, men Paasikivi omvaldes i första omgången med betryggande övervikt. När han 1956 andra gången ställde upp som presidentkandidat, besegrade han sin främste medtävlare, K-A. Fagerholm, med minsta möjliga marginal, 151 elektorsröster mot 149, i tredje omgången. 1962 omvaldes K. för en ny sexårsperiod med 199 röster i första omgången och 1968 med 201 röster, även i första omgången. Innan perioden hade gått till ända, stiftade riksdagen en undantagslag, enligt vilken K. fortsatte att vara president åren 1974-78. Sistnämnda år omvaldes K. i första omgången med överväldigande majoritet (259 elektorsröster av 300) för ytterligare en sexårsperiod, men på grund av sjukdom blev han nödsakad att avsäga sig posten i oktober 1981. Han hade då i mer än ett kvartssekel varit Finlands president (andra republiken).
Som statschef gjorde K. sig gällande genom en stark personlig insats på både det inrikespolitiska och det utrikespolitiska området. Han har karakteriserats som en smidig och habil politiker med utpräglat sinne för parlamentariskt taktikspel. K. utnyttjade i hög grad de möjligheter till maktutövning författningen gav presidenten; hans hårda politik mot sina motståndare förskaffade honom många fiender. K:s politik och de metoder han använde för dess genomförande har också efter hans död varit föremål för kritiska kommentarer och strävanden till omvärdering. Hans strävan att utjämna regionala motsättningar och motverka en klar uppdelning av folket i borgerliga och socialister vann dock med åren allt större uppskattning. Han framstod sålunda som en landsfader med obestridlig auktoritet i mycket vida kretsar.
Utåt blev K. mest känd genom sin utrikespolitik, som han själv betecknade som betydelsefullare än inrikespolitiken. I första hand gällde det för honom att bibehålla och stabilisera den utrikespolitiska grundlinje som utstakats under Paasikivis tid. Den utsattes för allvarliga påfrestningar både under den s.k. nattfrosten 1958-59 och under notkrisen 1961, då Sovjetunionen med hänvisning till den pågående Berlinkrisen föreslog militära konsultationer på basis av 1948 års fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Genom att sammanträffa med Nikita Chrusjtjov i Novosibirsk kunde K. avvärja dessa konsultationer och därmed bevara Finlands neutralitet, samtidigt som det tydligt framgick att en tillämpning av vsb-fördraget förutsatte vardera partens medverkan. Till skillnad från Paasikivi framträdde K. också aktivt med egna förslag i avsikt att utveckla Finlands utrikespolitik.
Till dem hör tanken på Norden som en kärnvapenfri zon, som han första gången framlade 1963 och återkom till 1978, varefter idén spelade en betydande roll i den nordiska utrikespolitiska debatten. Ett annat förslag inom ramen för nordisk politik gjorde K. 1965 genom att framkasta tanken på ett fördrag avsett att trygga gränsen mellan Finland och Norge. 1971 utsträckte K. sin aktivitet till Mellaneuropa och tog initiativ till fördrag med de båda tyska staterna angående förbud mot användningen av våld. Som ett slags höjdpunkt i Finlands utrikespolitik under K:s era framstår konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK), som ägde rum i Hfrs sommaren 1975. Där samlades efter flera års intensiva förberedelser från finländsk sida de ledande statsmännen i Europa och Nordamerika och enades om ett slutdokument, som innehåller principer för staternas relationer, det s.k. Helsingforsdokumentet.
K. framstod som en handlingens man med klart sinne för nödvändigheten att främja en fredlig utveckling både i det egna landet och i världen som helhet. Han framträdde som en utomordentligt skicklig skribent och talare. Hans tal och artiklar har publicerats på finska bl.a. under rubriken Puheita ja kirjoituksia 1-4 (1967-72, red. T. Vilkuna), på svenska i volymerna För fosterlandet (1955) och Brobygge (1969). K:s ryktbara "kvarnbrev" adresserade till enskilda medborgare (Kirjeitä myllystäni, 2 bd, 1976) har utgetts i en förkortad svensk utgåva, Mina brev (1977). Den lilla volymen Tamminiemi (1980, sv. övers. Ekudden, 1981) innehåller ett koncentrat av hans utrikespolitiska tänkande. K:s memoarer från åren 1900-37 utkom 1981 under titeln Vuosisatani (sv. övers. Mitt århundrade, 1982). Hans dagböcker från 1958-81 publicerades 2001-04 i fyra volymer, redigerade av hans biograf Juhani Suomi. (J. Suomi, U. K., 8 bd, 1986-2000; K. Skyttä, Presidentin muotokuva, 2 bd, 1969-70, sv. övers. U. K., Tuntematon K., 1980; P. Hemánus, Kiistelty K., 1970; K. Kultala, Kohtalona K., 1980; P. Sainio, Mitä tapahtui Urho Kekkoselle: viimeiset vaiheet presidenttinä, 1982; M. Laukkanen, Kekkospuolueen kujanjuoksu: sisäkuva vallasta ja väyrysistä, 1982; E. Uusitalo, Jälkipeli: henkilöitä ja tapahtumia Kekkosen kaudella, 1983; I. Turja, Tarinoita Suuresta Urhosta, 1984; A. Uino, Nuori U. K. Poliittisen ja yhteiskunnallisen kasvun vuodet, 1900-1936, 1985; R-L. Rantonen, Poliittinen pakinointi Urho Kekkosen vaikutuskanavana ja varaventtiilinä: presidentti Kekkosen nimimerkkikirjoittelu Liimataisena 1966-1975, 1987; S. Sørensen, K.: en politisk biografi, 1987; S. Keränen, Moskovan tiellä: U. K. ja Neuvostoliitto 1945-1980, 1990; H. Rautkallio, Paasikivi vai K.: Suomi lännestä nähtynä 1945-1956, 1990, K. ja Moskova: Suomi lännestä nähtynä 1956-1962, 1991, Laboratorio Suomi: K. ja KGB 1944-1962, 1996; T. Haavisto, Kainuun kekkostiet, 1993; M. Paavonsalo, Kekkosen valta, 1995; J. Nevakivi, Miten Kekkonen pääsi valtaan ja Suomi suomettui, 1996; M. Soikkanen, U.K.: "kovettu kalamies", 1998; Sodan ja rauhan mies: Urho Kekkosen sotavuodet 1939-1944, red. A. Uino, 1998, Nuori Urho: Urho Kekkosen Kajaanin vuodet 1911-1921, red. A. Uino, 1999, Rillit pois ja riman yli: Urho Kekkonen urheilumiehenä, red. A. Uino, 1999, Sanka- rillinen Känä: Urho Kekkosen tie politiikkaan 1921-1939, red. A. Uino, 2000, Viidesti pääministeri: U.K. 1950-56, red. A. Uino, 2000; P. Hyvärinen, Suomen mies: Urho Kekkosen elämä, 2000; P. Kähkölä, U. K. 1900 -1986: kansanmies ja ruhtinas, 2000; P. Niiranen, K. ja kirkko, 2000; T. Lohi, "Totu sitä sallimahan, mik' ei parkuen parane": Suomen johtavan sanomalehdistön suhtautuminen Urho Kekkoseen 1944-1956, 2003; E. Seppänen, Miekkailija vastaan tulivuori: U. K. ja Nikita Hruštšjev 1955-1964, 2004; J. Seppinen, U. K.: Suomen johtaja, 2004; K. Hämäläinen, U.K.: suurmiehen elämä ja teot, 2005; P. Turpeinen-Saari, Suuri yksinäinen: U.K. ja tunteet, 2006; P. Lilja, U.K. ja Viro, 2006). (Göran von Bonsdorff)
K. hade 1924 blivit finländsk mästare i höjdhopp (185 cm). Han verkade 1931-47 som ordförande för friidrottsförbundet (Suomen urheiluliitto) och var 1938-46 ordförande i Finlands olympiska kommitté.
K. deltog under 1920-t. aktivt i studentpolitiken som medlem av Pohjois-pohjalainen osakunta (nordösterbottniska nationen). Från 1924 var han medlem av Akateeminen Karjala-Seura, men utträdde 1932 sedan högerkretsar fått ett starkt grepp om organisationen. 1927-28 var K. huvudredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti och 1934 publicerade han en skrift om demokratins självförsvar där nödvändigheten av att kraftfullt motverka diktatursträvanden särskilt poängterades.
Sin politiska bana inledde K. inom agrarförbundet. Han valdes 1936 till partiets riksdagsrepresentant från Viborgs läns västra valkrets och var medlem av riksdagen ända till 1956, från 1945 vald från Uleåborgs läns valkrets. Han arbetade 1936 för regeringssamarbete mellan agrarerna och socialdemokraterna, något som dock strandade på den dåvarande presidentens, P.E. Svinhufvuds, motstånd. I Kallios fjärde ministär 1936-37 inträdde K. som justitieminister och biträdande inrikesminister, och 1937-39 var han inrikesminister i Cajanders regering. I sistnämnda egenskap upplöste han 1938 ultrahögerpartiet IKL, men åtgärden förföll sedan domstolen vägrat den sin stadfästelse.
Efter vinterkriget skötte K. administrativa uppgifter bl.a. i samband med försörjningen av den förflyttade befolkningen. Under fortsättningskriget skrev han i Suomen Kuvalehti under signaturen Pekka Peitsi uppmärksammade politiska betraktelser, av vilka en del senare publicerades i bokform. K. betonade nödvändigheten av nationell enighet. Han trodde inte på Tysklands seger i kriget och ansåg det därför nödvändigt att sedan kampen upphört skapa goda och förtroendefulla relationer till Sovjetunionen. Denna åsikt, som också delades av andra inom den s.k. fredsoppositionen, framförde K. i ett tal i riksdagshuset i Stockholm i december 1943. Där skisserade han upp utrikespolitiska grundlinjer, som han sedermera kraftigt skulle bidra till att förverkliga i praktiken.
Efter vapenstilleståndet var K. justitieminister i Paasikivis båda regeringar 1944-46. Han samarbetade nära med Paasikivi vid utformningen av Finlands efterkrigstida utrikespolitik, som byggde på neutralitet i världspolitiken och gott samarbete med Sovjetunionen samt fördjupat medlemskap i den nordiska statsgemenskapen. En av K:s uppgifter under denna tid blev att sätta i gång den s.k. krigsansvarighetsprocessen mot ledande krigstida politiker.
Sedan Paasikivi valts till president 1946 gav han K. i uppdrag att bilda regering, men försöket misslyckades på grund av folkdemokraternas inställning. Samma år blev K. medlem av direktionen för Finlands Bank, där han verkade till 1956. 1947 valdes han till riksdagens förste vicetalman och var dess talman 1948-50.
Sin första regering bildade K. våren 1950, varefter han under perioden 1950-56 var statsminister i sammanlagt fem regeringar. Av dessa byggde tre i första hand på samarbete mellan agrarerna och socialdemokraterna, medan två var borgerliga minoritetsregeringar av centerfärg. K. var dessutom inrikesminister i sin första och utrikesminister i sin tredje regering samt utrikesminister i Törngrens regering 1954. I sin politik strävade han efter att stabilisera utrikespolitiken, stävja inflationen och genomföra långtgående sociala reformer. Han hyste ett särskilt intresse för att hjälpa upp förhållandena i n. Finland och utgav i detta syfte 1952 skriften Onko maallamme malttia vaurastua? ("Har vårt land tålamod att bli välmående?").
K. uppställdes 1950 av agrarpartiet som kandidat i presidentvalet, men Paasikivi omvaldes i första omgången med betryggande övervikt. När han 1956 andra gången ställde upp som presidentkandidat, besegrade han sin främste medtävlare, K-A. Fagerholm, med minsta möjliga marginal, 151 elektorsröster mot 149, i tredje omgången. 1962 omvaldes K. för en ny sexårsperiod med 199 röster i första omgången och 1968 med 201 röster, även i första omgången. Innan perioden hade gått till ända, stiftade riksdagen en undantagslag, enligt vilken K. fortsatte att vara president åren 1974-78. Sistnämnda år omvaldes K. i första omgången med överväldigande majoritet (259 elektorsröster av 300) för ytterligare en sexårsperiod, men på grund av sjukdom blev han nödsakad att avsäga sig posten i oktober 1981. Han hade då i mer än ett kvartssekel varit Finlands president (andra republiken).
Som statschef gjorde K. sig gällande genom en stark personlig insats på både det inrikespolitiska och det utrikespolitiska området. Han har karakteriserats som en smidig och habil politiker med utpräglat sinne för parlamentariskt taktikspel. K. utnyttjade i hög grad de möjligheter till maktutövning författningen gav presidenten; hans hårda politik mot sina motståndare förskaffade honom många fiender. K:s politik och de metoder han använde för dess genomförande har också efter hans död varit föremål för kritiska kommentarer och strävanden till omvärdering. Hans strävan att utjämna regionala motsättningar och motverka en klar uppdelning av folket i borgerliga och socialister vann dock med åren allt större uppskattning. Han framstod sålunda som en landsfader med obestridlig auktoritet i mycket vida kretsar.
Utåt blev K. mest känd genom sin utrikespolitik, som han själv betecknade som betydelsefullare än inrikespolitiken. I första hand gällde det för honom att bibehålla och stabilisera den utrikespolitiska grundlinje som utstakats under Paasikivis tid. Den utsattes för allvarliga påfrestningar både under den s.k. nattfrosten 1958-59 och under notkrisen 1961, då Sovjetunionen med hänvisning till den pågående Berlinkrisen föreslog militära konsultationer på basis av 1948 års fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Genom att sammanträffa med Nikita Chrusjtjov i Novosibirsk kunde K. avvärja dessa konsultationer och därmed bevara Finlands neutralitet, samtidigt som det tydligt framgick att en tillämpning av vsb-fördraget förutsatte vardera partens medverkan. Till skillnad från Paasikivi framträdde K. också aktivt med egna förslag i avsikt att utveckla Finlands utrikespolitik.
Till dem hör tanken på Norden som en kärnvapenfri zon, som han första gången framlade 1963 och återkom till 1978, varefter idén spelade en betydande roll i den nordiska utrikespolitiska debatten. Ett annat förslag inom ramen för nordisk politik gjorde K. 1965 genom att framkasta tanken på ett fördrag avsett att trygga gränsen mellan Finland och Norge. 1971 utsträckte K. sin aktivitet till Mellaneuropa och tog initiativ till fördrag med de båda tyska staterna angående förbud mot användningen av våld. Som ett slags höjdpunkt i Finlands utrikespolitik under K:s era framstår konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK), som ägde rum i Hfrs sommaren 1975. Där samlades efter flera års intensiva förberedelser från finländsk sida de ledande statsmännen i Europa och Nordamerika och enades om ett slutdokument, som innehåller principer för staternas relationer, det s.k. Helsingforsdokumentet.
K. framstod som en handlingens man med klart sinne för nödvändigheten att främja en fredlig utveckling både i det egna landet och i världen som helhet. Han framträdde som en utomordentligt skicklig skribent och talare. Hans tal och artiklar har publicerats på finska bl.a. under rubriken Puheita ja kirjoituksia 1-4 (1967-72, red. T. Vilkuna), på svenska i volymerna För fosterlandet (1955) och Brobygge (1969). K:s ryktbara "kvarnbrev" adresserade till enskilda medborgare (Kirjeitä myllystäni, 2 bd, 1976) har utgetts i en förkortad svensk utgåva, Mina brev (1977). Den lilla volymen Tamminiemi (1980, sv. övers. Ekudden, 1981) innehåller ett koncentrat av hans utrikespolitiska tänkande. K:s memoarer från åren 1900-37 utkom 1981 under titeln Vuosisatani (sv. övers. Mitt århundrade, 1982). Hans dagböcker från 1958-81 publicerades 2001-04 i fyra volymer, redigerade av hans biograf Juhani Suomi. (J. Suomi, U. K., 8 bd, 1986-2000; K. Skyttä, Presidentin muotokuva, 2 bd, 1969-70, sv. övers. U. K., Tuntematon K., 1980; P. Hemánus, Kiistelty K., 1970; K. Kultala, Kohtalona K., 1980; P. Sainio, Mitä tapahtui Urho Kekkoselle: viimeiset vaiheet presidenttinä, 1982; M. Laukkanen, Kekkospuolueen kujanjuoksu: sisäkuva vallasta ja väyrysistä, 1982; E. Uusitalo, Jälkipeli: henkilöitä ja tapahtumia Kekkosen kaudella, 1983; I. Turja, Tarinoita Suuresta Urhosta, 1984; A. Uino, Nuori U. K. Poliittisen ja yhteiskunnallisen kasvun vuodet, 1900-1936, 1985; R-L. Rantonen, Poliittinen pakinointi Urho Kekkosen vaikutuskanavana ja varaventtiilinä: presidentti Kekkosen nimimerkkikirjoittelu Liimataisena 1966-1975, 1987; S. Sørensen, K.: en politisk biografi, 1987; S. Keränen, Moskovan tiellä: U. K. ja Neuvostoliitto 1945-1980, 1990; H. Rautkallio, Paasikivi vai K.: Suomi lännestä nähtynä 1945-1956, 1990, K. ja Moskova: Suomi lännestä nähtynä 1956-1962, 1991, Laboratorio Suomi: K. ja KGB 1944-1962, 1996; T. Haavisto, Kainuun kekkostiet, 1993; M. Paavonsalo, Kekkosen valta, 1995; J. Nevakivi, Miten Kekkonen pääsi valtaan ja Suomi suomettui, 1996; M. Soikkanen, U.K.: "kovettu kalamies", 1998; Sodan ja rauhan mies: Urho Kekkosen sotavuodet 1939-1944, red. A. Uino, 1998, Nuori Urho: Urho Kekkosen Kajaanin vuodet 1911-1921, red. A. Uino, 1999, Rillit pois ja riman yli: Urho Kekkonen urheilumiehenä, red. A. Uino, 1999, Sanka- rillinen Känä: Urho Kekkosen tie politiikkaan 1921-1939, red. A. Uino, 2000, Viidesti pääministeri: U.K. 1950-56, red. A. Uino, 2000; P. Hyvärinen, Suomen mies: Urho Kekkosen elämä, 2000; P. Kähkölä, U. K. 1900 -1986: kansanmies ja ruhtinas, 2000; P. Niiranen, K. ja kirkko, 2000; T. Lohi, "Totu sitä sallimahan, mik' ei parkuen parane": Suomen johtavan sanomalehdistön suhtautuminen Urho Kekkoseen 1944-1956, 2003; E. Seppänen, Miekkailija vastaan tulivuori: U. K. ja Nikita Hruštšjev 1955-1964, 2004; J. Seppinen, U. K.: Suomen johtaja, 2004; K. Hämäläinen, U.K.: suurmiehen elämä ja teot, 2005; P. Turpeinen-Saari, Suuri yksinäinen: U.K. ja tunteet, 2006; P. Lilja, U.K. ja Viro, 2006). (Göran von Bonsdorff)
Kekkonen, Urho. Mottar applåder av gatupubliken vid ett av sina många statsbesök i Moskva, här i maj 1958 (ovan). Östpolitiken gick framom allt annat i hans politiska strävanden. Kekkonen var även en friluftsmänniska av rang, passionerat intresserad av fiske, medan jakt inte tilltalade honom lika mycket. Detta var hans fångst vid en älv i Island 1977. Foto: Lehtikuva Oy, K. Kultala.
Republikens president
Finlands regeringar sedan 1917