Kalajoki

Kalajoki, älv i Mellersta Österbotten

Kalajoki, stad i Norra Österbotten, Norra Finlands region. Areal 922 km2, invånare 12 562 (2010).

Kalajoki är beläget kring nedre loppet av älven med samma namn. På några platser utmed kusten finns stora flygsandsområden, som utgör betydande turistattraktioner. Kommunens centralort är Kalajoki kyrkby (6 500 inv. 2000), belägen vid älvmynningen. De viktigaste industrigrenarna är metall- och skogsindustri. Boskapsskötsel och pälsdjursuppfödning har även en viss betydelse; vid kusten bedrivs dessutom fiske. I staden finns en stor lastningsplats för trävaror, Rahjan satama, som under högsäsong sysselsätter flera hundra personer. En djuphamn anlades där i början av 1980-t. Till K. hör även den märkliga ön Maakalla tio sjömil från kusten, ett fiskeläge med anor från 1500-t., som konungen under 1700-t. beviljade ett visst (formellt fortfarande existerande) mått av självstyre. Fiskarna bestämmer över öns angelägenheter på en "östämma", vars befogenheter numera inskränkts till skötseln av gemensam egendom, bl.a. den 1780 uppförda träkyrkan. Längre ut till havs ligger ytterligare utskäret Ulkokalla med sin havsfyr.

Där Kalajoki nu är beläget svallade havet ännu vid slutet av stenåldern. Bosättning uppkom vid älvmynningen redan under medeltiden. På 1600-t. började borgarna i Gamlakarleby hålla marknader där. Denna tradition fortsätter än idag. Kalajoki blev kapell under Salo 1525 och självständigt pastorat 1540. En känd tilldragelse i bygdens historia är pietisträttegången 1838, "tinget i Kalajoki" (väckelserörelser). Socknens tegelkyrka från 1879 (F.F.V. Lüchow) brandskadades 1930, men iståndsattes enligt ritningar av W.G. Palmqvist. Rautio kommun inkorporerades med K. 1973, och 2002 blev orten stad. Vid ingången av 2010 införlivades Himango kommun med Kalajoki. (Suur-Kalajoen historia, 2 bd, 1956-60; M. Kyllönen, Kalajoen ja Raution historia 1865-1975, 1980; Sotavuodet: K. 1917-1918, 1939-1940, 1941-1945, 1991; A. Aunola, Rautio, 1999)