Karl IX

Karl IX (1550-1611), kung av Sverige, son till Gustav Vasa, far till Gustav II Adolf. Han blev vid faderns död 1560 hertig av Värmland och medverkade till att störta Erik XIV. Efter Johan III:s död 1593 övertog hertig Karl i praktiken rikets styrelse och tog som ledare för de antikatolska strävandena initiativ till Uppsala möte samma år, där lutherdomen fastställdes som statsreligion. 1594 kröntes Johan III:s son Sigismund till konung av Sverige (han hade valts till polsk kung redan 1587), men lämnade samma år landet. Hertig Karls ställning stärktes därmed och rådet utsåg honom till riksföreståndare, en ställning som riksdagen bekräftade 1595. Då hade redan inbördeskrig brutit ut i riket mellan anhängarna till Sigismund och hertigen. Karl eggade upp bönderna i Finland, särskilt i Österbotten, mot den av Sigismund insatte ståthållaren Klas Fleming (klubbekriget).

Efter segern över Sigismund vid Stångebro 1598 erövrade Karl Finland och gick fram med hård hand mot kungens anhängare. Hans seger innebar slutet på den ställning av direktstyre från kungen som Finland hade innehaft under 1500-talets senare hälft. Karl kunde trots en mindre lyckosam utrikespolitik (krig med Polen, Ryssland och Danmark) ändå notera några inrikespolitiska framgångar. Han hade ärvt faderns sinne för praktisk politik. Han var mån om att normalisera förvaltningen i Finland i paritet med resten av riket. 1602 fick Finland en ny fogdestadga, och landslagen översattes av Ljungo Tomasson till finska. Karl var likaså mån om att upphjälpa näringarna och grundade i Österbotten städerna Vasa och Uleåborg. Han var också den som påbörjade den finska kolonisationen av skogsbygderna i Värmland. 1603 antog han konunganamnet Karl IX och följande år tillerkände riksdagen hans arvingar arvsrätt till Sveriges tron. (E. Anthoni, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Karl och Finland, 1936; Konflikten mellan hertig Karl och Finland, 1937)