Kisko, tidigare kommun i Egentliga Finland, 25 km s.o. om Salo. Då kommunen sammanslogs med Salo var dess areal 253 km2 och invånarantal 1 828 (2008).
K. uppvisar en omväxlande landskapsbild. De höglänta områdena vid länsgränsen i s.o. och ö. har prägel av vildmark, medan bördiga lerslätter utbreder sig norr om sjön Kirkkojärvi (längd ca 9 km, bredd 1-2 km), som avrinner genom Kiskonjoki, i nedre loppet kallad Bjärnå å. Bebyggelsen är koncentrerad till sjöstränder och ådalar i det centrala K. De största byarna är kyrkbyn vid n. ändan av Kirkkojärvi och Toija vid vägen Svartå-Salo, byggd i början av 1970-t.
Trakten är rik på mineraltillgångar. Där har funnits ett flertal gruvor och dagbrott, bl.a. i Orijärvi och i Aijala (ägare Outokumpu Oy, som 1948-61 utvann koppar- och svavelkis). Outokumpu bröt 1951-74 zink- och blymalm i Metsämonttu. Järn bröts från slutet av 1600-t. vid Malmberget, där John Julin på 1830-t. intensifierade brytningen. Den upphörde helt 1866. Järn utvanns under 1800-t. även på två andra ställen, Pahalahti (1826-66) och Haukia (1833-65). Malmbergets gruvområde ägs av Fiskars Oyj Abp, likaså Haapaniemi gård, där ruinerna av en gråstensborg från mitten av 1500-t., kommunens förnämsta sevärdhet, kan beskådas. Denna sätesgård gick i arv inom ätten Horn från början av 1500-t. till 1626 och ägdes därefter fram till 1732 av ätten Fleming samt kom 1738 i Fiskarsbolagets ägo. Borgen började förfalla efter stora ofreden.
K. har haft bosättning sedan förhistorisk tid; den livligaste kolonisationsperioden inföll på 1300-t. K. är nämnt 1347 som kapell under Pojo och bildade egen församling i mitten av 1500-t. Träkyrka från 1810. K. kommun sammanslogs med Salo stad vid ingången av 2009. (M.A. Knaapinen, Kiskon entisyyttä, 1947; Kiskon ja Suomusjärven historia, 2 bd, 1998-2000)
K. uppvisar en omväxlande landskapsbild. De höglänta områdena vid länsgränsen i s.o. och ö. har prägel av vildmark, medan bördiga lerslätter utbreder sig norr om sjön Kirkkojärvi (längd ca 9 km, bredd 1-2 km), som avrinner genom Kiskonjoki, i nedre loppet kallad Bjärnå å. Bebyggelsen är koncentrerad till sjöstränder och ådalar i det centrala K. De största byarna är kyrkbyn vid n. ändan av Kirkkojärvi och Toija vid vägen Svartå-Salo, byggd i början av 1970-t.
Trakten är rik på mineraltillgångar. Där har funnits ett flertal gruvor och dagbrott, bl.a. i Orijärvi och i Aijala (ägare Outokumpu Oy, som 1948-61 utvann koppar- och svavelkis). Outokumpu bröt 1951-74 zink- och blymalm i Metsämonttu. Järn bröts från slutet av 1600-t. vid Malmberget, där John Julin på 1830-t. intensifierade brytningen. Den upphörde helt 1866. Järn utvanns under 1800-t. även på två andra ställen, Pahalahti (1826-66) och Haukia (1833-65). Malmbergets gruvområde ägs av Fiskars Oyj Abp, likaså Haapaniemi gård, där ruinerna av en gråstensborg från mitten av 1500-t., kommunens förnämsta sevärdhet, kan beskådas. Denna sätesgård gick i arv inom ätten Horn från början av 1500-t. till 1626 och ägdes därefter fram till 1732 av ätten Fleming samt kom 1738 i Fiskarsbolagets ägo. Borgen började förfalla efter stora ofreden.
K. har haft bosättning sedan förhistorisk tid; den livligaste kolonisationsperioden inföll på 1300-t. K. är nämnt 1347 som kapell under Pojo och bildade egen församling i mitten av 1500-t. Träkyrka från 1810. K. kommun sammanslogs med Salo stad vid ingången av 2009. (M.A. Knaapinen, Kiskon entisyyttä, 1947; Kiskon ja Suomusjärven historia, 2 bd, 1998-2000)
Kisko kyrkby kan uppvisa en av landets mest välbevarade gamla bymiljöer med bl.a. en klockstapel från 1754, uppförd av Antti Piimänen. Karta: Arttu Paarlahti.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.