klockare. K. är namnet på en kyrklig befattning som förekom redan under medeltiden och som under olika perioder och på olika orter har inneburit skiftande uppgifter. Ursprungligen hade k. ansvar för kyrkans klockringning, därav benämningen, men uppgiften utökades till att förvara kyrknyckeln, städa kyrkan, hämta vigvatten, tända rökelse och ljus, kläda altaret och att biträda prästen vid dop, bröllop, sockenbud och begravningar.
Efter reformationen på 1500-t. tillkom nya uppgifter. K. skulle hjälpa prästen vid psalmsång, utföra svaren i mässans dialoger och undervisa. En viktig musikalisk roll utvecklades under 1600-t. då k. skulle leda församlingssången, ofta från en egen klockarbänk. På 1700-t. ansvarade k. för kyrkosången, mässmelodierna och psalmerna, i städer även för orgelspel och musikteori. Hans uppgift var även att handha folkundervisningen, att lära ut ABC och katekesen, ibland att fungera som hjälppräst. Sin utbildning fick han oftast hos någon känd äldre k. Lön utbetalades in natura.
Under medeltiden valdes bönder till k., men på 1600-t. blev det vanligt att utse obesuttna män, ofta den som hade den starkaste rösten, till befattningen. Genom bestämmelser i kyrkolagen 1686 fastslogs valet av k., hans uppgifter och kvalifikationer. K. kom därefter att inta en central ställning i socknens kulturliv som ansvarig för sång och undervisning. Flera k. var skickliga musiker. Några skrev egna koralböcker, bl.a. Johan Nemlander i Esbo och Johan Erik Bergman i Närpes. Mest känd för sina notböcker är Erik Hagfors, vars handskrivna koralbok 1846 är den första fyrstämmiga koralboken i Finland. År 1850 utgav k. i Vasa, Anders Nordlund, den första tryckta fyrstämmiga koralboken i Finland. Andra framstående k. var D.H. Kukkasela i Ikalis och Gustaf Lindell i Tavastehus.
När orglar började anskaffas till kyrkorna blev k. ofta även organist. På 1800-t. kunde klockar-, kantors-, organist- och folkskollärartjänster förenas i samma person. En ordnad utbildning för k. tillkom först 1877, då den första klockar- och organistskolan inrättades i Åbo. Senare ordnades motsvarande utbildning i Hfrs (1882), Uleåborg (1883) och Viborg (1893). År 1939 ersattes benämningen k. med kantor (kyrkomusiker), men i folkmun kallas församlingens kyrkomusiker på vissa håll än i dag för k. Klockarens motsvarighet i Danmark är degnen (av latinets diaconus, diakon) och i Norge klokkeren. (C-A. Moberg, Kyrkomusikens historia, 1932; Å. Sandholm, Klockarämbetet i den svenska kyrkoprovinsen under medeltiden, 1963, Klockarna i Finland på 1500- och 1600-talen, 1966; K. Jalkanen, Lukkarin- ja urkurinvirka Suomessa 1721-1918, 3 bd, 1976-86; H. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997; R. Pajamo/E. Tuppurainen, Kirkkomusiikki 2004) (Karl Johan Hansson)
Efter reformationen på 1500-t. tillkom nya uppgifter. K. skulle hjälpa prästen vid psalmsång, utföra svaren i mässans dialoger och undervisa. En viktig musikalisk roll utvecklades under 1600-t. då k. skulle leda församlingssången, ofta från en egen klockarbänk. På 1700-t. ansvarade k. för kyrkosången, mässmelodierna och psalmerna, i städer även för orgelspel och musikteori. Hans uppgift var även att handha folkundervisningen, att lära ut ABC och katekesen, ibland att fungera som hjälppräst. Sin utbildning fick han oftast hos någon känd äldre k. Lön utbetalades in natura.
Under medeltiden valdes bönder till k., men på 1600-t. blev det vanligt att utse obesuttna män, ofta den som hade den starkaste rösten, till befattningen. Genom bestämmelser i kyrkolagen 1686 fastslogs valet av k., hans uppgifter och kvalifikationer. K. kom därefter att inta en central ställning i socknens kulturliv som ansvarig för sång och undervisning. Flera k. var skickliga musiker. Några skrev egna koralböcker, bl.a. Johan Nemlander i Esbo och Johan Erik Bergman i Närpes. Mest känd för sina notböcker är Erik Hagfors, vars handskrivna koralbok 1846 är den första fyrstämmiga koralboken i Finland. År 1850 utgav k. i Vasa, Anders Nordlund, den första tryckta fyrstämmiga koralboken i Finland. Andra framstående k. var D.H. Kukkasela i Ikalis och Gustaf Lindell i Tavastehus.
När orglar började anskaffas till kyrkorna blev k. ofta även organist. På 1800-t. kunde klockar-, kantors-, organist- och folkskollärartjänster förenas i samma person. En ordnad utbildning för k. tillkom först 1877, då den första klockar- och organistskolan inrättades i Åbo. Senare ordnades motsvarande utbildning i Hfrs (1882), Uleåborg (1883) och Viborg (1893). År 1939 ersattes benämningen k. med kantor (kyrkomusiker), men i folkmun kallas församlingens kyrkomusiker på vissa håll än i dag för k. Klockarens motsvarighet i Danmark är degnen (av latinets diaconus, diakon) och i Norge klokkeren. (C-A. Moberg, Kyrkomusikens historia, 1932; Å. Sandholm, Klockarämbetet i den svenska kyrkoprovinsen under medeltiden, 1963, Klockarna i Finland på 1500- och 1600-talen, 1966; K. Jalkanen, Lukkarin- ja urkurinvirka Suomessa 1721-1918, 3 bd, 1976-86; H. Vapaavuori, Virsilaulu ja heräävä kansallinen kulttuuri-identiteetti 1997; R. Pajamo/E. Tuppurainen, Kirkkomusiikki 2004) (Karl Johan Hansson)