kyrkomusiker

kyrkomusiker. I flertalet församlingar i Finland sköttes psalmsången t.o.m. 1800-t. endast av en klockare. Musiken i vissa stadsförsamlingar omhänderhades av en director cantus, som även var lärare i ortens skola. I församlingar med orgel tillkom en organist, som på 1600- o. 1700-t. ofta även var privilegierad stadsmusikant och som delvis avlönades av magistraten. I Åbo och Viborg tillkom dessutom andra stadsmusikanter med uppgifter även inom kyrkomusiken. På några håll stod militärmusiker för instrumentala inslag. Organisterna utbildades som lärgossar hos etablerade k. Inslaget av tyska, baltiska och svenska organister och musikanter var länge starkt.

Krav på en enhetlig utbildning som framförts sedan 1800-talets början ledde till grundandet av fyra kyrkomusikinstitut: i Åbo (i funktion 1878-1951), Uleåborg (1882-1893), Hfrs (1882-1951) och Viborg (1893-1940), vid dessa avlades kantor-organistexamen. Från 1951 utbildas k. vid Sibelius-Akademins kyrkomusikavdelning, och från 1960 även i Kuopio. Sedan 1981 kallas alla k. enhetligt kantor, men tjänsterna är nivågrupperade så, att s.k. A-kantorstjänster (nivå: diplomexamen) upprätthålls i stora församlingar med differentierat musikliv, B-kantorstjänster (nivå: musikmagisterexamen) i medelstora församlingar och C-kantorstjänster i de minsta församlingarna, även på deltid. C-kantorer utbildas även i Uleåborg, Tfrs, Åbo och, på svenska, i Jakobstad. S.k. vicekantorer har utbildats också vid bl.a. Martin Wegelius-institutet. Se även musikundervisning. Betr. k:s fackorganisation, se kyrkomusik. (Fabian Dahlström)