könssjukdomar, veneriska sjukdomar. Syfilis (lues) har varit känd i Finland sedan början av 1600-talet. Den första förordningen rörande åtgärder mot den veneriska smittan utfärdades 1730. Efter 1808-09 års krig fick de veneriska sjukdomarna en oroväckande spridning. S.k. kurhus inrättades vid länslasaretten samt i Helsingfors och på en del andra orter. De veneriskt sjuka utgjorde ofta majoriteten av patienterna på landets sjukhus. Prostituerade kvinnor och militärer var mest utsatta för venerisk smitta, men dessutom riktades preventiva åtgärder mot sjöfolk, kringresande handelsmän och lösdrivare. Särskilt på marknadsplatserna sökte man hålla allmänheten under uppsikt. Prostitutionen förbjöds 1907.
Förordningar om bekämpandet av veneriska sjukdomar utfärdades 1875, 1894 och 1942. Nu gällande lag om könssjukdomar stiftades 1952. I den stadgas om de veneriskt sjukas skyldighet att underkasta sig behandling (som är kostnadsfri) och om inrättandet av kommunala tjänsteläkarbefattningar och polikliniker, bl.a. för sjömän i enlighet med Brysselkonventionen av 1926.
Först efter 1830-talet lärde man sig skilja åt de tre könssjukdomarna, syfilis (hård schanker), ulcus molle (mjuk schanker) och gonorré. På 1930-talet uppträdde i Finland därtill s.k. negerschanker (lymphogranuloma venereum). Frekvensen av könssjukdomar har varierat; tydliga toppar har inträffat under Krimkriget 1853-56, under nödåren på 1860-talet och under världskrigen.
Det största antalet fall av akut syfilis under 1900-talet noterades 1942 och 1946. Åren 1959-60 konstaterades inte ett enda nytt fall av syfilis. Därefter steg kurvan fram till mitten av 1970-talet, men sjönk sedan åter. Mellan 1986 och 1993 konstaterades i Finland endast 40-50 nya fall av syfilis, men i takt med den ökande turismen till Ryssland och Estland steg antalet fall av syfilis i mitten av 1990-talet till drygt 150 per år. I Finland påträffades på 1930-talet årligen flera hundra fall av ulcus molle och 100-200 fall av granuloma venereum, men numera ses högst ett fall per år av vardera sjukdomen.
I början av 1900-talet var gonorré en vanlig sjukdom. Under krigsåren på 1940-talet rapporterades över 24 000 fall per år. På 1950-talet minskade antalet fall till ca 5 000 årligen, för att öka till ca 15 000 per år i mitten av 1970-talet. Därefter skedde igen en minskning av gonorréfrekvensen, och i slutet av 1990-talet var antalet årligen rapporterade fall bara drygt 250. I takt med den minskade förekomsten av gonorré har andelen som smittats utomlands, speciellt i Ryssland och Estland, ökat tydligt.
Klamydia, orsakad av mikroorganismen chlamydia trachomatis , är numera den vanligaste könssjukdomen i landet. Klamydia blev 1987 en anmälningspliktig smittsam sjukdom. Den största förekomsten av klamydia registrerades 1988, då antalet nya fall var 15 000. Efter en minskning i förekomsten av klamydia har antalet nya fall sedan 1996 åter ökat, och befann sig 1999 på en nivå av drygt 10 000.
Till könssjukdomar räknas också genitalherpes, som orsakas av herpes simplex-virus 2, och kondylom, vars förorsakare är humant papillomvirus. En globalt synnerligen frekvent könssjukdom är HIV-infektion (aids). (Bertel v.Bonsdorff/Tom Pettersson)
Förordningar om bekämpandet av veneriska sjukdomar utfärdades 1875, 1894 och 1942. Nu gällande lag om könssjukdomar stiftades 1952. I den stadgas om de veneriskt sjukas skyldighet att underkasta sig behandling (som är kostnadsfri) och om inrättandet av kommunala tjänsteläkarbefattningar och polikliniker, bl.a. för sjömän i enlighet med Brysselkonventionen av 1926.
Först efter 1830-talet lärde man sig skilja åt de tre könssjukdomarna, syfilis (hård schanker), ulcus molle (mjuk schanker) och gonorré. På 1930-talet uppträdde i Finland därtill s.k. negerschanker (lymphogranuloma venereum). Frekvensen av könssjukdomar har varierat; tydliga toppar har inträffat under Krimkriget 1853-56, under nödåren på 1860-talet och under världskrigen.
Det största antalet fall av akut syfilis under 1900-talet noterades 1942 och 1946. Åren 1959-60 konstaterades inte ett enda nytt fall av syfilis. Därefter steg kurvan fram till mitten av 1970-talet, men sjönk sedan åter. Mellan 1986 och 1993 konstaterades i Finland endast 40-50 nya fall av syfilis, men i takt med den ökande turismen till Ryssland och Estland steg antalet fall av syfilis i mitten av 1990-talet till drygt 150 per år. I Finland påträffades på 1930-talet årligen flera hundra fall av ulcus molle och 100-200 fall av granuloma venereum, men numera ses högst ett fall per år av vardera sjukdomen.
I början av 1900-talet var gonorré en vanlig sjukdom. Under krigsåren på 1940-talet rapporterades över 24 000 fall per år. På 1950-talet minskade antalet fall till ca 5 000 årligen, för att öka till ca 15 000 per år i mitten av 1970-talet. Därefter skedde igen en minskning av gonorréfrekvensen, och i slutet av 1990-talet var antalet årligen rapporterade fall bara drygt 250. I takt med den minskade förekomsten av gonorré har andelen som smittats utomlands, speciellt i Ryssland och Estland, ökat tydligt.
Klamydia, orsakad av mikroorganismen chlamydia trachomatis , är numera den vanligaste könssjukdomen i landet. Klamydia blev 1987 en anmälningspliktig smittsam sjukdom. Den största förekomsten av klamydia registrerades 1988, då antalet nya fall var 15 000. Efter en minskning i förekomsten av klamydia har antalet nya fall sedan 1996 åter ökat, och befann sig 1999 på en nivå av drygt 10 000.
Till könssjukdomar räknas också genitalherpes, som orsakas av herpes simplex-virus 2, och kondylom, vars förorsakare är humant papillomvirus. En globalt synnerligen frekvent könssjukdom är HIV-infektion (aids). (Bertel v.Bonsdorff/Tom Pettersson)