krigshistoria. Varje stat, varje folk har en nationell självbild. I Finland har denna bakgrund innehållit två element: finländarnas allmänna bild av sig själva och deras syn på sig som tappra krigare. Den sistnämnda bilden skapades av Johan Ludvig Runeberg i Fänrik Ståls sägner, som erbjöd sina läsare en starkt patriotisk livsåskådning. Få är trots allt de som har begrundat att Runeberg i själva verket skildrade ett krig som finländarna och svenskarna förlorat. I hans sägner vändes nederlag till seger.
Före självständighetstiden var den krigshistoriska forskningen i Finland helt beroende av enskilda personers forskningsintresse. Under 1800-t. utkom bl.a. några arbeten som behandlade Krimkriget och turkiska kriget 1877-78.
En organiserad krigshistorisk forskning kom i gång våren 1918 inom försvarsmakten. Segrarna i kriget 1918 ville, enligt det gängse mönstret under sådana förhållanden, skriva historien om kriget de vunnit, och den vita arméns överbefälhavare, general Gustaf Mannerheim tillsatte i maj 1918 "Frihetskrigets historiekommitté", som fick till uppgift att undersöka de olika skedena av det nyss avslutade kriget. För att uppnå detta mål skapades ett krigsarkiv. Dit beordrades de truppförband och staber som upplöstes att sända de arkivhandlingar som tillkommit under kriget. Eftersom det inte fanns något krigsmuseum eller militärbibliotek, fick krigsarkivet sköta även dessa funktioner. De dokument som insamlades utgjorde källmaterialet när krigets historia sammanställdes. Som ett resultat av några års forskarmödor publicerades 1921-26 verket Finlands frihetskrig år 1918 i sex band, både på finska och svenska. Dessutom publicerades samtidigt ett s.k. deltagarverk om detta krig.
Kommittén blev inte bestående. Det existerade inte någon institution som kunde garantera att forskningen fortsatte enligt den anammade modellen. Lösningen på problemet kom från civilt håll. Historikern Einar W. Juvelius (Juva) föreslog att man skulle etablera en byrå för krigshistorisk forskning inom försvarsväsendet. Han poängterade betydelsen av krigshistoria som ett verktyg för utnyttjandet av de lärdomar och erfarenheter som studiet av krig kunde ge utbildningen av kommande krigargenerationer. Juvelius förslag fick följande år stöd av jägarmajor Heikki Nurmio, som i en artikel kritiserade försvarsväsendet för att dess krigshistoriska forskning vansköttes. Deras önskemål tillmötesgicks 1925 genom inrättandet av en krigshistorisk byrå, som underställdes generalstaben. Byråns uppgift var att bedriva krigshistorisk forskning enligt de riktlinjer som uppdrogs av försvarsmaktens ledning.
Den pedagogiska och patriotiska tonen var påfallande i de krigshistoriska arbeten som utgavs på 1920- o. 30-talen. Då publicerades bl.a. en studie av finländsk krigshistoria från forntiden till 1617 och hakkapeliternas historia från 1617 till 1625. Den krigshistoriska forskning som bedrevs före andra världskriget täckte inte forskningsfältets hela bredd, därtill saknades kapaciteten. Det fanns forskare, men de studerade ämnen som låg inom deras respektive intressesfärer. Ett problem var också det faktum att forskarna brast i kunskaper om krigföringens maskineri, armén.
Under krigen 1939-40 och 1941-45 arbetade krigshistoriska byrån i anslutning till Högkvarteret och publicerade senare bl.a. ett arbete i 11 band om fortsättningskriget och ett i fyra om vinterkriget. Dessa verk uppdaterades i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Fortsättningskrigets historia (Jatkosodan historia) omfattar numera 6 band och vinterkrigets historia (Talvisodan historia) fyra band. 1988 utkom ett arbete om försvarsväsendets fredstida historia (Suomen puolustuslaitos 1918-1939), omfattande finska värnpliktiga militären, kriget 1918 och utvecklandet av det militära försvaret fram till krigsutbrottet 1939. Verket innebar att den krigshistoriska forskningen i Finland beträtt ett nytt fält, försvarsmakten under fredstid. En förkortad version av försvarsmaktens historia kan numera läsas även på Internet, baserad på försvarsmaktens 75-årshistorik Från folkresning till Institution, som går ända fram till 1993.
Krigshistoriska byrån ingår numera i Försvarshögskolan. Efter andra världskriget växte det upp en ny forskargeneration i krigshistoria. Eftersom den inte längre var bunden till krigshistoriska byrån, blev bilden av finländsk krigshistoria mer nyansrik och mångskiftande.
(J. Mankell, Anteckningar rörande Finska arméens och Finlands k., 2 bd, 1870; E.W. Juvelius, Suomen sotahistorian pääpiirteet I, 1927; W.E. Tuompo, Suomen puolustusvoimat, 1930; Finlands försvarsmakt, 1931; M. Santavuori, Suomen sotahistoria, 2 bd, 1941-43; Suomen puolustusvoimat ennen ja nyt, 1959; H. Seppälä, Itsenäisen Suomen puolustuspolitiikka ja strategia, 1974; Suomen puolustusvoimat, 3:e kompl. uppl., 1975; R. Nyberg, Pohjolan turvallisuus ja Suomi, 1983; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939: puolustusvoimien rauhan ajan historia, 1988; Puolustusvoimien huolto 1918-1986, red. E. Tirronen m.fl., 1988; T. Ries, Cold will: the defence of Finland, 1988, fi. övers. Luja tahto, 1989; Kansakunta sodassa, 2 bd, huvudred., S. Hietanen, 1989-90; R.E.J. Penttilä, Finland´s search for security through defence, 1944-89, 1991; J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993; H.M. Tillotson, Finland at peace and war 1918-1993, 1993; P. Visuri, Puolustusvoimat kylmässä sodassa, 1994; V. Tynkkynen, Hyökkäyksestä puolustukseen, 1996; P. Luntinen, The imperial Russian army and navy in Finland 1808-1918, 1997; P. Visuri, Puolustusvoimat itsenäisyyden turvana, 1998; Suomen puolustusvoimat ennen ja nyt, huvudred. E. Elfvengren, 2003) (Jarl Kronlund)
Före självständighetstiden var den krigshistoriska forskningen i Finland helt beroende av enskilda personers forskningsintresse. Under 1800-t. utkom bl.a. några arbeten som behandlade Krimkriget och turkiska kriget 1877-78.
En organiserad krigshistorisk forskning kom i gång våren 1918 inom försvarsmakten. Segrarna i kriget 1918 ville, enligt det gängse mönstret under sådana förhållanden, skriva historien om kriget de vunnit, och den vita arméns överbefälhavare, general Gustaf Mannerheim tillsatte i maj 1918 "Frihetskrigets historiekommitté", som fick till uppgift att undersöka de olika skedena av det nyss avslutade kriget. För att uppnå detta mål skapades ett krigsarkiv. Dit beordrades de truppförband och staber som upplöstes att sända de arkivhandlingar som tillkommit under kriget. Eftersom det inte fanns något krigsmuseum eller militärbibliotek, fick krigsarkivet sköta även dessa funktioner. De dokument som insamlades utgjorde källmaterialet när krigets historia sammanställdes. Som ett resultat av några års forskarmödor publicerades 1921-26 verket Finlands frihetskrig år 1918 i sex band, både på finska och svenska. Dessutom publicerades samtidigt ett s.k. deltagarverk om detta krig.
Kommittén blev inte bestående. Det existerade inte någon institution som kunde garantera att forskningen fortsatte enligt den anammade modellen. Lösningen på problemet kom från civilt håll. Historikern Einar W. Juvelius (Juva) föreslog att man skulle etablera en byrå för krigshistorisk forskning inom försvarsväsendet. Han poängterade betydelsen av krigshistoria som ett verktyg för utnyttjandet av de lärdomar och erfarenheter som studiet av krig kunde ge utbildningen av kommande krigargenerationer. Juvelius förslag fick följande år stöd av jägarmajor Heikki Nurmio, som i en artikel kritiserade försvarsväsendet för att dess krigshistoriska forskning vansköttes. Deras önskemål tillmötesgicks 1925 genom inrättandet av en krigshistorisk byrå, som underställdes generalstaben. Byråns uppgift var att bedriva krigshistorisk forskning enligt de riktlinjer som uppdrogs av försvarsmaktens ledning.
Den pedagogiska och patriotiska tonen var påfallande i de krigshistoriska arbeten som utgavs på 1920- o. 30-talen. Då publicerades bl.a. en studie av finländsk krigshistoria från forntiden till 1617 och hakkapeliternas historia från 1617 till 1625. Den krigshistoriska forskning som bedrevs före andra världskriget täckte inte forskningsfältets hela bredd, därtill saknades kapaciteten. Det fanns forskare, men de studerade ämnen som låg inom deras respektive intressesfärer. Ett problem var också det faktum att forskarna brast i kunskaper om krigföringens maskineri, armén.
Under krigen 1939-40 och 1941-45 arbetade krigshistoriska byrån i anslutning till Högkvarteret och publicerade senare bl.a. ett arbete i 11 band om fortsättningskriget och ett i fyra om vinterkriget. Dessa verk uppdaterades i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Fortsättningskrigets historia (Jatkosodan historia) omfattar numera 6 band och vinterkrigets historia (Talvisodan historia) fyra band. 1988 utkom ett arbete om försvarsväsendets fredstida historia (Suomen puolustuslaitos 1918-1939), omfattande finska värnpliktiga militären, kriget 1918 och utvecklandet av det militära försvaret fram till krigsutbrottet 1939. Verket innebar att den krigshistoriska forskningen i Finland beträtt ett nytt fält, försvarsmakten under fredstid. En förkortad version av försvarsmaktens historia kan numera läsas även på Internet, baserad på försvarsmaktens 75-årshistorik Från folkresning till Institution, som går ända fram till 1993.
Krigshistoriska byrån ingår numera i Försvarshögskolan. Efter andra världskriget växte det upp en ny forskargeneration i krigshistoria. Eftersom den inte längre var bunden till krigshistoriska byrån, blev bilden av finländsk krigshistoria mer nyansrik och mångskiftande.
(J. Mankell, Anteckningar rörande Finska arméens och Finlands k., 2 bd, 1870; E.W. Juvelius, Suomen sotahistorian pääpiirteet I, 1927; W.E. Tuompo, Suomen puolustusvoimat, 1930; Finlands försvarsmakt, 1931; M. Santavuori, Suomen sotahistoria, 2 bd, 1941-43; Suomen puolustusvoimat ennen ja nyt, 1959; H. Seppälä, Itsenäisen Suomen puolustuspolitiikka ja strategia, 1974; Suomen puolustusvoimat, 3:e kompl. uppl., 1975; R. Nyberg, Pohjolan turvallisuus ja Suomi, 1983; J. Kronlund m.fl., Suomen puolustuslaitos 1918-1939: puolustusvoimien rauhan ajan historia, 1988; Puolustusvoimien huolto 1918-1986, red. E. Tirronen m.fl., 1988; T. Ries, Cold will: the defence of Finland, 1988, fi. övers. Luja tahto, 1989; Kansakunta sodassa, 2 bd, huvudred., S. Hietanen, 1989-90; R.E.J. Penttilä, Finland´s search for security through defence, 1944-89, 1991; J. Kronlund, Från folkresning till institution: Finlands försvarsmakt 1918-1993, 1993; H.M. Tillotson, Finland at peace and war 1918-1993, 1993; P. Visuri, Puolustusvoimat kylmässä sodassa, 1994; V. Tynkkynen, Hyökkäyksestä puolustukseen, 1996; P. Luntinen, The imperial Russian army and navy in Finland 1808-1918, 1997; P. Visuri, Puolustusvoimat itsenäisyyden turvana, 1998; Suomen puolustusvoimat ennen ja nyt, huvudred. E. Elfvengren, 2003) (Jarl Kronlund)