Krigsinvalidernas brödraförbund (Sotainvalidien veljesliitto), Hfrs, riksomfattande intresseorganisation för krigsskadade. Krigsinvalidernas brödraförbund grundades som en frivillig brödraorganisation i augusti 1940, då marskalk Gustaf Mannerheim utsågs till hedersordförande vid förbundets konstituerande möte. Efter Vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget hade ca 94 000 finländare bestående krigsskador, drygt hälften var under 25 år. Återkomsten till ett civilt liv med en krigsskada var ofta svår, många saknade ett hem eller hade inte avslutat sin utbildning. Därtill fanns det krigsinvalider som inte längre kunde arbeta i sitt tidigare yrke.
Krigsinvalidernas brödraförbund började under 1940-talet arbeta för korrigerandet av dessa missförhållanden, bl.a. genom att arrangera omskolning till andra yrken. Vården och rehabiliteringen, som likaså inleddes under 1940-talet, är fortfarande viktig för många invalider och nådde i Finland tidigt en hög nivå. Förbundet anslöt sig 1954 till Världsveteranfederationen (World veterans federation), som några år tidigare hade antagit ett på finländska erfarenheter baserat program gällande vården av krigsinvalider. Förbundet driver sedan 1946 Kauniala krigsinvalidssjukhus i Grankulla; därtill har det ett antal mindre sjukhem och en ortopedisk forskningsenhet i Jyväskylä samt ett rehabiliteringssjukhus i S:t Michel, som ägs av stiftelsen Kyyhkylä-säätiö.
Till förbundets viktiga arbetsområden idag hör att påverka utvecklingen av den lagstadgade omsorgen och ersättningsskyddet för krigsinvalider. Att förbättra äldreomsorgen för hemmaboende med en anhörigvårdare är numera en central del av verksamheten när krigsinvalidernas medelålder är hög. Antalet krigsinvalider uppskattades 2010 till ca 9 000, och medelåldern är 88 år. Den genomsnittliga invaliditetsgraden var vid ingången av 2000-talet ca 30 %. Antalet personer med 50-100 % invaliditet var 2004 ca 3 000, medan ca 200 hade hundraprocentig invaliditet. Varje år avlider uppskattningsvis 2 000 krigsinvalider. Personer med 25-100 % invaliditet är berättigade till statligt finansierade social- och hälsovårdstjänster som kommunerna kan erbjuda i varierande grad. Minst 30 % invaliditet berättigar till en vanligen statsfinansierad vård- eller rehabiliteringsplats på någon av förbundets vårdplatser.
På senare år har vården av personer med omkring 10-25 % invaliditet blivit allt viktigare i förbundets stödverksamhet, eftersom dessa inte har haft rätt till ovannämnda förmåner. Som ett komplement till de kommunala tjänsterna driver förbundet tillsammans med staten sedan några år ett projekt där långtidsarbetslösa kan verka som assistenter för hemmaboende krigsinvalider. En av förbundets utåt mest synliga aktiviteter var den årligen återkommande höstinsamlingen, som genomfördes av de ca 370 lokalavdelningarna i landet. Alltsedan krigen hade man även arrangerat frontmannaaftnar, men denna tradition upphörde 2005.
Förbundet utger sedan 1940 tidningen Sotainvalidi, som utkommer sex gånger om året. Numera kan även krigsinvalidernas makar ansluta sig till förbundet. För att bevara minnet av krigsinvaliderna arbetar sedan 1994 den fristående stödorganisationen Sotainvalidien jälkipolvet, som med sina medlemsavgifter bidrar till att finansiera förbundets verksamhet. (R. Seppälä, Brödrahjälp: femtio år av arbete och uppbyggnad: K. 1940-1990, 1990)
Krigsinvalidernas brödraförbund började under 1940-talet arbeta för korrigerandet av dessa missförhållanden, bl.a. genom att arrangera omskolning till andra yrken. Vården och rehabiliteringen, som likaså inleddes under 1940-talet, är fortfarande viktig för många invalider och nådde i Finland tidigt en hög nivå. Förbundet anslöt sig 1954 till Världsveteranfederationen (World veterans federation), som några år tidigare hade antagit ett på finländska erfarenheter baserat program gällande vården av krigsinvalider. Förbundet driver sedan 1946 Kauniala krigsinvalidssjukhus i Grankulla; därtill har det ett antal mindre sjukhem och en ortopedisk forskningsenhet i Jyväskylä samt ett rehabiliteringssjukhus i S:t Michel, som ägs av stiftelsen Kyyhkylä-säätiö.
Till förbundets viktiga arbetsområden idag hör att påverka utvecklingen av den lagstadgade omsorgen och ersättningsskyddet för krigsinvalider. Att förbättra äldreomsorgen för hemmaboende med en anhörigvårdare är numera en central del av verksamheten när krigsinvalidernas medelålder är hög. Antalet krigsinvalider uppskattades 2010 till ca 9 000, och medelåldern är 88 år. Den genomsnittliga invaliditetsgraden var vid ingången av 2000-talet ca 30 %. Antalet personer med 50-100 % invaliditet var 2004 ca 3 000, medan ca 200 hade hundraprocentig invaliditet. Varje år avlider uppskattningsvis 2 000 krigsinvalider. Personer med 25-100 % invaliditet är berättigade till statligt finansierade social- och hälsovårdstjänster som kommunerna kan erbjuda i varierande grad. Minst 30 % invaliditet berättigar till en vanligen statsfinansierad vård- eller rehabiliteringsplats på någon av förbundets vårdplatser.
På senare år har vården av personer med omkring 10-25 % invaliditet blivit allt viktigare i förbundets stödverksamhet, eftersom dessa inte har haft rätt till ovannämnda förmåner. Som ett komplement till de kommunala tjänsterna driver förbundet tillsammans med staten sedan några år ett projekt där långtidsarbetslösa kan verka som assistenter för hemmaboende krigsinvalider. En av förbundets utåt mest synliga aktiviteter var den årligen återkommande höstinsamlingen, som genomfördes av de ca 370 lokalavdelningarna i landet. Alltsedan krigen hade man även arrangerat frontmannaaftnar, men denna tradition upphörde 2005.
Förbundet utger sedan 1940 tidningen Sotainvalidi, som utkommer sex gånger om året. Numera kan även krigsinvalidernas makar ansluta sig till förbundet. För att bevara minnet av krigsinvaliderna arbetar sedan 1994 den fristående stödorganisationen Sotainvalidien jälkipolvet, som med sina medlemsavgifter bidrar till att finansiera förbundets verksamhet. (R. Seppälä, Brödrahjälp: femtio år av arbete och uppbyggnad: K. 1940-1990, 1990)