Lapplandskriget, kriget 1944-45 mot de tyska trupper som var stationerade i Lappland. Lapplandskriget hade sin bakgrund i Finlands strävan efter separatfred med Sovjetunionen, som hade ställt som förhandsvillkor för vapenstilleståndsförhandlingar att Finland skulle bryta relationerna med Tyskland och avväpna eller fördriva de tyska trupperna före ett visst datum (15/9 1944). De spridda tyska avdelningarna i s. Finland gav sig godvilligt av (tyska sjöstridskrafter gjorde dock ett misslyckat försök att besätta Hogland), men i n. satte sig den välutrustade Lapplandsarmén (ca 220 000 man) under befäl av generalöverste Lothar Rendulic till motvärn.
Finländska trupper besatte 3/9 linjen Uleåborg-Puolanka-Suomussalmi, varefter evakuering av befolkningen i det berörda området inleddes (delvis med tyskarnas bistånd). Flyktingarna transporterades dels över gränsen till Sverige, där 56 000 personer inkvarterades i läger, dels till Finland s. om Ule älv (47 000 pers.).
Krigsoperationerna, som från finländsk sida leddes av generallöjtnant Hjalmar Siilasvuo, befälhavare för III Armékåren, som upprättades 27/9, inleddes 1/10 med en landstigning i Torneå, som överraskade tyskarna. Samtidigt igångsattes landvägen ett anfall mot Kemi, där de hetaste striderna under kriget stod. Sedan läget efter ungefär en vecka stabiliserats kring Torneå och Kemi, upptogs förföljelse av de vikande tyskarna med två divisioner.
Den ena (11. D) ryckte fram i Tornedalen, där de stridande parterna bistods av Sverige med bl.a. sjukvårdshjälp, den andra (3. D) marscherade mot Rovaniemi och erövrade 16/10 den viktiga orten tillsammans med Pansardivisionen (Ruben Lagus); denna hade jämte 6. D avancerat från Puolanka över Pudasjärvi och Ranua. Utmed östgränsen framryckte en gränsjägarbrigad, som 24/10 inställde sina operationer, sedan den nått Savukoski.
Tyskarna tillämpade systematiskt den brända jordens taktik; n. om Rovaniemi var förstörelsen så gott som fullständig. Från Rovaniemi slog 3. D in på vägen till Kittilä, medan Pansardivisionen fortsatte norrut utmed Ishavsvägen, erövrade Sodankylä 24/10, genombröt en stark tysk försvarslinje vid Vuotso, fick efter hårda strider vid fjället Kaunispää 5/11 kontakt med sovjetiska trupper n. om Ivalo och uppnådde Utsjoki by och Tana älv kring 20/11.
Efter Rovaniemis fall befann sig huvudkrigsskådeplatsen i Tornedalen, där Muonio kyrkby erövrades 30/10.
De äldre krigsvana årsklasserna blev enligt vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen hemförlovade under loppet av november, vilket innebar att krigföringen måste fortsättas med trupper som till numerären var starkt reducerade och huvudsakligen bestod av värnpliktiga i åldern 19-20 år. III Armékåren ombildades till en division (1. D), som följde de bortdragande tyskarna in i lapska armen. Vid Kilpisjärvi förekom smärre strider och patrullverksamhet fram till 25/4 1945, då de sista tyska trupperna drog sig bort från finländskt territorium. Därmed var andra världskriget ett avslutat kapitel för Finlands del.
Den materiella ödeläggelsen genom Lapplandskriget var ytterst omfattande, totalt förstördes ca 18 000 byggnader, varav 5 900 bostadshus, vartill omkring 750 landsvägs- och järnvägsbroar sprängdes. Renstammen minskade med ungefär hälften. De materiella skadornas totalvärde har beräknats till ca 975 milj. e i dagens mynt (2005). Manskapsförlusterna var betydande på båda sidor; tyskarna räknade 4 300-4 500 man i stupade och sårade. De finländska truppernas förluster uppgick till ca 3 000 sårade och 1 000 stupade eller försvunna. Tyskarna lämnade kvar stora mängder ammunition och annan krigsmateriel, vilket förorsakade olyckor bland civilbefolkningen i decennier framåt. Under röjningsarbetet efter kriget omkom inemot 100 personer.
Frågan om ersättning för förstörelsen av Lappland sysselsatte finländska politiker i decennier efter kriget, men varken Förbundsrepubliken Tyskland eller Tyska demokratiska republiken visade intresse av att diskutera den på allvar. Ärendet förföll slutgiltigt sedan Finland 1972 erkänt de båda tyska staterna. (T.W. Paavonkallio, Lapin tuho 1944, 1946; T.T. Kaila, Lapin sota, 1950, förk. sv. övers. Kriget i Lappland, s.å.; W. Halsti, Lapin sodassa, 1972; J. Eho, Evakkotaival, 1975; A. Tikkanen, Lapin evakot, 1975; S. Ahto, Aseveljet vastakkain. Lapin sota 1944-45, 1980; M. Ursin, Pohjois-Suomen tuhot ja jälleenrakennus saksalaissodan 1944-45 jälkeen, 1980; J. Kallioniemi, Lapin sota 1944-1945: suursodan loppunäytös pohjoisessa, 1989; E. Elfvengren, Lapin sota, Jatkosodan historia 5, 1992; S. Runtti, På flykt till grannen, 1994; H. Valtonen, Pohjoinen ilmasota, 1996; L. Mikkola, Lapinpolttajien kintereillä Inariin, 1997; P.H. Tikkanen, Lappi sodissamme, 1999; N. Aikio, Liekkejä pakoon: saamelaiset evakossa 1944-1945, 2000; V-P. Lehtola, Saamelainen evakko, 2004; T. Martikainen, Jatkosodasta Lapin sotaan: Lapin tuho - sotarikos, 2005)
Finländska trupper besatte 3/9 linjen Uleåborg-Puolanka-Suomussalmi, varefter evakuering av befolkningen i det berörda området inleddes (delvis med tyskarnas bistånd). Flyktingarna transporterades dels över gränsen till Sverige, där 56 000 personer inkvarterades i läger, dels till Finland s. om Ule älv (47 000 pers.).
Krigsoperationerna, som från finländsk sida leddes av generallöjtnant Hjalmar Siilasvuo, befälhavare för III Armékåren, som upprättades 27/9, inleddes 1/10 med en landstigning i Torneå, som överraskade tyskarna. Samtidigt igångsattes landvägen ett anfall mot Kemi, där de hetaste striderna under kriget stod. Sedan läget efter ungefär en vecka stabiliserats kring Torneå och Kemi, upptogs förföljelse av de vikande tyskarna med två divisioner.
Den ena (11. D) ryckte fram i Tornedalen, där de stridande parterna bistods av Sverige med bl.a. sjukvårdshjälp, den andra (3. D) marscherade mot Rovaniemi och erövrade 16/10 den viktiga orten tillsammans med Pansardivisionen (Ruben Lagus); denna hade jämte 6. D avancerat från Puolanka över Pudasjärvi och Ranua. Utmed östgränsen framryckte en gränsjägarbrigad, som 24/10 inställde sina operationer, sedan den nått Savukoski.
Tyskarna tillämpade systematiskt den brända jordens taktik; n. om Rovaniemi var förstörelsen så gott som fullständig. Från Rovaniemi slog 3. D in på vägen till Kittilä, medan Pansardivisionen fortsatte norrut utmed Ishavsvägen, erövrade Sodankylä 24/10, genombröt en stark tysk försvarslinje vid Vuotso, fick efter hårda strider vid fjället Kaunispää 5/11 kontakt med sovjetiska trupper n. om Ivalo och uppnådde Utsjoki by och Tana älv kring 20/11.
Efter Rovaniemis fall befann sig huvudkrigsskådeplatsen i Tornedalen, där Muonio kyrkby erövrades 30/10.
De äldre krigsvana årsklasserna blev enligt vapenstilleståndsavtalet med Sovjetunionen hemförlovade under loppet av november, vilket innebar att krigföringen måste fortsättas med trupper som till numerären var starkt reducerade och huvudsakligen bestod av värnpliktiga i åldern 19-20 år. III Armékåren ombildades till en division (1. D), som följde de bortdragande tyskarna in i lapska armen. Vid Kilpisjärvi förekom smärre strider och patrullverksamhet fram till 25/4 1945, då de sista tyska trupperna drog sig bort från finländskt territorium. Därmed var andra världskriget ett avslutat kapitel för Finlands del.
Den materiella ödeläggelsen genom Lapplandskriget var ytterst omfattande, totalt förstördes ca 18 000 byggnader, varav 5 900 bostadshus, vartill omkring 750 landsvägs- och järnvägsbroar sprängdes. Renstammen minskade med ungefär hälften. De materiella skadornas totalvärde har beräknats till ca 975 milj. e i dagens mynt (2005). Manskapsförlusterna var betydande på båda sidor; tyskarna räknade 4 300-4 500 man i stupade och sårade. De finländska truppernas förluster uppgick till ca 3 000 sårade och 1 000 stupade eller försvunna. Tyskarna lämnade kvar stora mängder ammunition och annan krigsmateriel, vilket förorsakade olyckor bland civilbefolkningen i decennier framåt. Under röjningsarbetet efter kriget omkom inemot 100 personer.
Frågan om ersättning för förstörelsen av Lappland sysselsatte finländska politiker i decennier efter kriget, men varken Förbundsrepubliken Tyskland eller Tyska demokratiska republiken visade intresse av att diskutera den på allvar. Ärendet förföll slutgiltigt sedan Finland 1972 erkänt de båda tyska staterna. (T.W. Paavonkallio, Lapin tuho 1944, 1946; T.T. Kaila, Lapin sota, 1950, förk. sv. övers. Kriget i Lappland, s.å.; W. Halsti, Lapin sodassa, 1972; J. Eho, Evakkotaival, 1975; A. Tikkanen, Lapin evakot, 1975; S. Ahto, Aseveljet vastakkain. Lapin sota 1944-45, 1980; M. Ursin, Pohjois-Suomen tuhot ja jälleenrakennus saksalaissodan 1944-45 jälkeen, 1980; J. Kallioniemi, Lapin sota 1944-1945: suursodan loppunäytös pohjoisessa, 1989; E. Elfvengren, Lapin sota, Jatkosodan historia 5, 1992; S. Runtti, På flykt till grannen, 1994; H. Valtonen, Pohjoinen ilmasota, 1996; L. Mikkola, Lapinpolttajien kintereillä Inariin, 1997; P.H. Tikkanen, Lappi sodissamme, 1999; N. Aikio, Liekkejä pakoon: saamelaiset evakossa 1944-1945, 2000; V-P. Lehtola, Saamelainen evakko, 2004; T. Martikainen, Jatkosodasta Lapin sotaan: Lapin tuho - sotarikos, 2005)
Lapplandskriget. På en månad hade de finländska trupperna avancerat nästan 250 km upp längs Torne älvdal. Karta: Steffen Ørsted.
Muonio brinner natten till 30/10 1944. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.