krigsskadeståndet

krigsskadeståndet. Enligt vapenstilleståndet i Moskva 1944 hade Finland att inom sex år erlägga krigsskadestånd i varor till ett värde av 300 milj. gulddollar till 1938 års priser. Leveranserna skulle ske efter ett på förhand fastställt tidsschema; för förseningar stadgades 5 % månatlig ränta. Finland hade inte rätt att åberopa force majeure. Metallindustrins produkter utgjorde 2/3 av leveransernas värde (jfr tabellen nedan), vilket tvang näringslivet att kraftigt bygga upp denna industrigren. Skogsindustrin lyckades hålla terminerna, men leveranserna av maskiner, fartyg m.m. försenades p.g.a. svårigheterna att få råmaterial och komplettering av utsliten industriell utrustning. Detta lyckades endast genom tillmötesgående främst från Sveriges och USA:s sida.

Att Finland gick i land med den svåra uppgiften (fördelat per inv. var värdet av krigsskadeståndet det största i världen) berodde även på att Sovjetunionen 1945 gick med på att förlänga betalningstiden till åtta år. 1948 efterskänktes 50 % av det resterande beloppet, så att krigsskadeståndets slutliga värde nedgick till ca 226 milj. $. Skadeståndets marknadsvärde var dock betydligt högre, uppskattningsvis 445 milj. $; vid prissättningen av varorna hade man följt felaktiga normer, vilket gjorde att det nominella värdet kom att ligga alltför lågt. Från finländsk sida administrerades krigsskadeståndet av Delegationen för krigsskadeståndsindustrin. Leveranserna avslutades 19/9 1952. Krigsskadeståndet har uppskattats till 11 mrd mk i 1938 års mynt, vilket i 2006 års mynt motsvarade ungefär 8-10 mrd €

Krigsskadeståndet visade sig sedermera ha haft stor betydelse för industrin och näringslivet i Finland som en inkörsport till ett omfattande ekonomiskt och handelspolitiskt samarbete med Sovjetunionen. Modern forskning har dock kommit till att denna betydelse tidigare trots allt överdrivits; den s.k. östhandeln (jfr utrikeshandel) var visserligen lukrativ för vissa sektorer av industrin, men ledde samtidigt till en cementering av strukturerna som förhindrade förnyelse.

Finland hade i motsats till vad som ofta påstås en metallindustri redan innan, annars hade man inte lyckats med åtagandet. K. innebar att resurser som hade behövts för landets återuppbyggnad inte stod till förfogande och att höjningen av levnadsstandarden fördröjdes. (N. Meinander, Tungt skadestånd: vad krigsskadeståndet till Ryssland innebär för Finlands folkhushåll, 1946; J. Auer, Suomen sotakorvaustoimitukset Neuvostoliitolle, 1956; I. Harki, Sotakorvausten aika, 1971; H. Heikkilä, Liittoutuneet ja kysymys Suomen sotakorvauksista 1943-1947, 1983; L. Holmström, Maksoimme velkaa, 1986; I. Nummela, Inter arma silent revisores rationum: toisen maailmansodan aiheuttama taloudellinen rasitus Suomessa vuosina 1939-1952, 1993; H. Ramm-Schmidt, När Finland reste sig ur krigets aska, 2002)