Utrikeshandel

utrikeshandel. I likhet med de flesta små industriländer är Finland ytterst beroende av sin u. Exporten av varor och tjänster utgjorde 2005 41,8 % av bruttonationalprodukten till marknadspris, vilket överträffas av rätt få andra länder. Finlands andel av världshandeln är dock endast en knapp procent.

Finlands nationalekonomi är sedan 1970-t. en av de "öppnaste" i världen; största delen av handelsomsättningen med utlandet sker tullfritt. Varuexporten består till omkring fyra femtedelar av metall- och skogsindustriprodukter (2005, varav elektronikindustrin står för 28 % och pappersindustrin för 16 %). Av den återstående femtedelen svarade den kemiska industrin 2005 för 13 %. Totalvärdet av exporten uppgick detta år till 52,4 mrd €. Viktigaste exportländer är Ryssland (11,0 % av totalvärdet), Sverige (10,8 %), Tyskland (10,6 %), Storbritannien (6,7 %), USA (5,8 %), Nederländerna (4,8 %), Frankrike (3,4 %), Italien (3,1 %) och Kina (3,0 %).

Värdet av varuimporten uppgick 2005 till 46,8 mrd €. Inom denna dominerar olika råvaror och produktionsförnödenheter (ca 37 %) samt energiprodukter (14 %); endast ca 27% utgörs av konsumtionsvaror. Viktigaste importländer är Tyskland (14,9 % av importens totalvärde), Ryssland (14,0 %), Sverige (10,5 %) och Kina (6,0 %).

Finlands u. uppvisade länge ett importöverskott som en följd av att landet var en nettoimportör av kapital. Tack vare en stark tillväxt i produktion och export under 1990-t. har detta förbytts i ett exportöverskott, bytesbalansen har sedan 1994 varit positiv.

Enligt 1994 års lag om förvaltningen av u. kan denna kontrolleras och bli föremål för skyddsåtgärder, dock med iakttagande av de förpliktelser som följer av Finlands medlemskap i Europeiska unionen och internationella avtal som är bindande för Finland. De myndigheter som ansvarar för regleringen av u. är utrikesministeriet, handels- och industriministeriet, jord- och skogsbruksministeriet samt Tullstyrelsen.

Inom statsförvaltningen främjas u. bl.a. av handels- och industriministeriet, vars exportfrämjande tjänster främst inriktas på små och medelstora företag. Exportgarantier beviljas av specialfinansieringsbolaget Finnvera. Handelspolitiken och de handelsekonomiska relationerna hör till utrikesministeriets ansvarsområde. I regeringen ingår normalt en särskild utrikeshandelsminister som handhar utrikeshandelsärendena. Utrikesförvaltningen övervakar och främjar Finlands ekonomiska intressen utomlands. Det omfattande beskickningsnätet erbjuder företagen offentliga tjänster för exportfrämjande och internationalisering i samarbete med bl.a. Finpro, som på 1990-t. övertog de handelssekreterare som utrikesministeriet fr.o.m. 1960 hade placerat utomlands, vidare Tekes och TE-centralerna.

Historia. Fastän Finland redan tidigt stod i landförbindelse med Östeuropa har det mesta av landets handelsutbyte dock skett via Östersjön. Gotlandshandeln var betydande redan under bronsåldern. Folkvandringstidens handelsled Västeuropa-Ryssland strök utmed Finlands sydkust (danska itinerariet). Främst pälsvaror fördes till handelsplatserna vid kusten, som besöktes av svenska vikingaköpmän, senare även av tyskar. Viktiga handelsplatser uppstod bl.a. vid mynningarna av Kumo älv och Aura å (Korois), i Halikko, Vederlax, Björkö och Kexholm. Salt var den ojämförligt viktigaste importvaran.

Hednatidens ospecialiserade handel fortlevde under medeltiden som bondeseglation och bondehandel. Från förhistorisk tid härstammade även de intresse- och släktförbund (birkarlar, kväner, bjarmer, kolbjager, bottnekarlar och ryssar), som till en början i samband med beskattnings- och plundringsexpeditioner även företog handelsfärder bland samerna och som med tiden förvandlades till fredliga skatteindrivare och handelsmän. Stadsinstitutionens uppkomst medförde att borgare specialiserade sig på handel. De ledande köpmännen i städerna var länge inflyttade tyskar, som bedrev sin verksamhet enligt kontinentala metoder och upprätthöll vidsträckta internationella handelsförbindelser. Handeln på Finland dominerades under medeltiden av hansan.

Gustav Vasa bröt hansans välde. Under den merkantilistiska eran från början av 1600-t. till mitten av 1700-t. skulle all handel äga rum i städerna, av vilka endast ett fåtal fick rätt att bedriva u. De första bestämmelserna om detta utfärdades i 1614 års handels- och seglationsordning. Stapelstäderna (i Finland Åbo, Viborg och Hfrs) hade full frihet att idka u., medan uppstäderna skulle betjäna det inre varubytet. Inom den senare kategorin fanns det vidare sådana som hade rätt att på egna kölar föra varor till utlandet (aktiv handel), men däremot inte motta utländska fartyg i sina hamnar. Andra städer kunde göra det sistnämnda (passiv handel), dock inte segla utomlands med egna fartyg.

Då varor från landsbygden eller uppstäderna skulle sändas utomlands, måste de i princip ta vägen över stapelorter.

Exporten dominerades under 1600-t. av tjäran (tjärbränning). Viborgs rättigheter överfördes 1721 på Fredrikshamn, som i sin tur 1743 ersattes av Lovisa. De österbottniska städernas u. hämmades länge svårt av det s.k. bottniska handelstvånget, medan det 1724 utfärdade produktplakatet, som i merkantilistisk anda förbjöd främmande fartyg att införa annat än produkter från det egna landet, gynnade de större städernas sjöfart och framkallade, särskilt i Finland, klagomål över höga priser på salt och spannmål. Salt var nu liksom tidigare den viktigaste importvaran. Vid sidan av andra lyxartiklar började från mitten av 1700-t. även kaffe och socker införas.

I mitten av 1700-t. gick Anders Chydenius till angrepp på merkantilismen, som småningom fick vika för friare förhållanden. Allt fler städer fick stapelrättigheter (slutl. fick alla kuststäder sådana) och finländska fartyg började utsträcka sina färder till länderna kring Medelhavet. I början av 1800-t. var handelsförbindelserna med utlandet dock störda till följd av Napoleonkrigen. Genom handelspolitiska åtgärder försökte man på 1840-t. avskärma Finland från det gamla moderlandet Sverige, mot vilket en tullmur upprättades, och från den gamla rikshuvudstaden Stockholm. Efter 1809 upprätthölls en tullgräns också för den finländska exporten till Ryssland, medan importen därifrån i praktiken var tullfri.

De sista resterna av merkantilismen försvann kring mitten av 1800-t. Tullmurarna revs på 1850- o. 60-t. Av fiskala skäl bibehölls dock tullarna på kaffe och socker (finanstullar). Under perioden 1864-1914 kunde spannmål importeras tullfritt; överhuvudtaget utgjorde konsumtionsvarorna den största posten på importsidan. Fartygsteknikens utveckling avlägsnade sjöfartsnationernas behov av tjära, som länge varit landets viktigaste exportartikel. Exporten av sågvaror (främst på England) trädde småningom i tjärexportens ställe. Den spirande industrin inriktade sig även i hög grad på export till Ryssland, som efter 1885 ett flertal gånger utan större framgång tillgrep tullhöjningar för att skydda sin egen industri. I slutet av seklet kom även smörexporten på England i gång (mejeriindustri).

Efter första världskriget gick den ryska marknaden förlorad, vilket medförde en radikal omställning inom u. På 1920- o. 30-t. dominerades exporten starkt av skogsindustriprodukter, medan importen blev alltmer differentierad. Likväl ökade den s.k. "fjärde gruppens" (d.v.s. allt utom livsmedel, trä och papper) andel av exporten under 1930-t. från 5 till 11 %. Hela decenniet kännetecknades av stark protektionism, även i Finland, samt av krav på ömsesidighet i handeln. Finland hade ett stort bestående överskott på det största avnämarlandet, Storbritannien, vilket utjämnades av underskott på de största importländerna Tyskland och Sverige.

Under och efter andra världskriget tillämpades fram till 1956-57 en strikt reglering av u., varefter importen av varor successivt frigavs från licenseringstvång. Strax efter andra världskriget gavs Finland möjlighet att till fördelaktiga priser köpa behövliga investeringsvaror på kredit ur amerikanska överskottslager, vilket i någon mån uppvägde det faktum att landet p.g.a. sovjetiskt motstånd som enda västeuropeiska land inte kom att omfattas av den s.k. Marshallhjälpen, det amerikanska återuppbyggnadsprogrammet för Europa som genomfördes 1948 -52.

Den kraftiga devalveringen 1957 var av avgörande betydelse för liberaliseringen av u., som i Finland kunde inledas många år senare än på andra håll. Ett nytt drag i den efterkrigstida u. var det omfattande varuutbytet med Sovjetunionen; detta fick sin början genom de 1952 avslutade krigsskadeståndsleveranserna. Handeln med Sovjetunionen var bilateral, d.v.s. betalningarna skedde över ett clearingkonto, som skulle balansera. Vart femte år uppgjordes ramavtal för handelsutbytet; det första ingicks 1950. Preciseringar skedde vid årliga förhandlingar med de sovjetiska utrikeshandelsmyndigheterna. Medan exporten till Sovjetunionen före andra världskriget hade uppgått till endast några procent av totalexporten, steg den under efterkrigsdecennierna till ca 20 %. Denna östexport sysselsatte 150 000-200 000 personer, vilket hade stor betydelse för den allmänna välståndsökningen särskilt på 1960- o. 70-t.

Den från finländsk synpunkt synnerligen lukrativa clearinghandeln gick i graven 1990, ungefär ett år innan Sovjetunionen upplöstes. Detta medförde ett dramatiskt ras i exporten, vilket i sin tur bidrog till den svåra ekonomiska depression som drabbade Finland i början av 1990-t. Clearingkontot visade då ett minus för Sovjetunionen på 670 milj. € i dagens mynt (2006). Ryssland åtog sig ansvaret för den sovjetiska skulden, och den sista amorteringen erlades 2006. Trots att clearinghandeln var ytterst fördelaktig för Finland, medförde den även en viss förslappning av exportansträngningarna och en snedvridning av landets industri och näringsliv. Detta innebär inte att förhandlingarna med den sovjetiska parten alltid hade varit lätta att föra.

Exporten österut bestod till en början huvudsakligen av metaller, fartyg och maskiner, efter 1980 även alltmera konsumtionsvaror som kläder och livsmedel, medan importen till 90 % utgjordes av energi. Den s.k. gränshandeln mellan Finland och de angränsande delarna av Sovjetunionen, som påbörjades 1958, återknöt till förhållandena under ryska tiden, då handeln på rikshuvudstaden hade stor betydelse, framför allt för ö. Finland (S:t Petersburg).

Vid sidan av skogsindustrins produkter, som traditionellt dominerat Finlands totalexport, började på 1960-t. metall- och verkstadsindustrin, textil- och konfektionsindustrin samt den kemiska industrin få allt större betydelse. Denna utveckling, för vilken man på 1960-t. myntade begreppet nyexport, fortsatte under de följande decennierna. Metall- och verkstadsindustrins andel av 1983 års varuexportvärde var 29 %, den kemiska industrins 12 % och tekoindustrins drygt 6 %. Skogsindustrins andel var drygt 37 %.

Utvecklingen mot frihandel i den europeiska handeln påskyndades för Finlands del 1961, då Eftaavtalet undertecknades. Genom detta avtal blev landet associerad medlem i den europeiska frihandelsorganisationen EFTA (European free trade association). De inbördes industritullarna avvecklades under 1960-t. Under loppet av ett årtionde avancerade Skandinavien med Sverige i spetsen till Finlands främsta handelspartner och avnämare av landets produkter. Beroende på prisstegringen på olja och den långsammare ekonomiska tillväxten i Sverige sedan mitten av 1970-t. kom Sovjetunionen sedermera att inta denna roll.

I början av 1970-t. blev byggnadsentreprenader och konsulttjänster utomlands en ny form av export, inriktad främst på Sovjetunionen, men även på Mellersta Östern. Samtidigt inleddes de finländska företagens internationaliseringsprocess, som har fortgått ända fram till idag (företag).

Genom det frihandelsavtal som 1973 ingicks med den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC-avtalet), sänktes industritullarna mellan Finland och EG stegvis fram till 1985, då de avskaffades helt och hållet. Därför innebar det ingen dramatisk förändring för Finlands u. när landet tio år senare blev medlem av Europeiska unionen. En följd av detta var att den finländska marknaden öppnades för utländsk livsmedelsimport.

Enligt ett avtal med Sovjetunionen som slöts samtidigt som Finefta-avtalet åtnjöt sovjetiska produkter samma förmåner som varor från EFTA-länderna i handeln med Finland. Då avtalet med EG var aktuellt, ingick Finland likartade bilaterala avtal med de "små" socialistiska staterna i Östeuropa, de s.k. KEVSOS-avtalen. 1973 slöt Finland ett avtal om tekniskt, industriellt och ekonomiskt samarbete med de socialistiska ländernas ömsesidiga ekonomiska biståndsorgan SEV (Comecon eller CMEA). Detta avtal avsåg dock inte handelsutbytet. Finland anslöt sig 1950 till GATT (General agreement on tariffs and trade, Allmänna tull-och handelsavtalet) och 1995 till dess ersättare WTO (World trade organization) samt 1969 till OECD, västländernas organisation för samarbete och utveckling på det ekonomiska området.

På senare år har framför allt de expanderande marknaderna i Asien (Kina, Japan, Indien m.fl. länder) blivit allt viktigare för exportörer av varor och tjänster i Finland, samtidigt som även importen från denna världsdel har ökat. Efter kommunistblockets sönderfall har nya marknader öppnat sig i Baltikum och ö. Centraleuropa, särskilt sedan länderna i dessa regioner blivit medlemmar av EU. (P. Korpisaari, Suomen ulkomaankaupasta vuosina 1812-25, 1911; K. Mannelin, Finlands smörexport, 1912; O. Lundell, Finlands export efter kriget, 1930; G. Mickwitz, Finlands handel på Sverige 1920-38, 1952; V. Halme, Vienti Suomen suhdannetekijänä vuosina 1870-1939, 1955; A.J. Alanen, Der Aussenhandel und die Schiffart Finnlands im 18. Jahrhundert, 1957; K.E. Joustela, Suomen Venäjän-kauppa autonomian ajan alkupuoliskolla vv. 1809-65, 1963; Finland som handelspartner, 1983; E. Pihkala, Suomen Venäjän-kauppa vuosina 1860-1917, 1970, Suomalaiset maailmantaloudessa keskiajalta EU-Suomeen, 2001; E. Pihkala/H. Oksanen, Suomen ulkomaankauppa 1860-1949, 2 bd, 1970-75; Suomen ulkomaankauppapolitiikka, red. L. Haataja, 1978; Finnish-Soviet economic relations, red. K. Möttölä m.fl., 1983; E. Antola/O. Tuusvuori, Länsi-Euroopan integraatio ja Suomi, 1983; I. Seppinen, Suomen ulkomaankaupan ehdot 1939-44, 1983; S. Kiviranta, Entiset SEV-maat Suomen markkina-alueena, 1992; J. Laurila, Finnish-Soviet clearing trade and payment system: history and lessons, 1995; T. Paavonen, Suomalaisen protektionismin viimeinen vaihe: Suomen ulkomaankauppa- ja integraatiopolitiikka 1945-1961, 1998; P. Viita, Kapitalismin ja sosialismin puristuksessa: Suomen ja Neuvostoliiton taloussuhteet 1944-1991, 2006; J. Laine, Kaupallisen lännettymisajan lyhyt historia, 2006)