Krimkriget eller Orientaliska kriget mellan Ryssland och Turkiet samt dess allierade, utspelade sig främst i Svarta havet (Krim) och även vid Finlands kuster 1853-56. Den formella orsaken var Rysslands krav på att kejsaren skulle erkännas som överhuvud för de kristna på Balkan och i dåvarande Ottomanska riket. Detta ultimatum avvisades, och Ryssland besatte Moldavien och Valakiet 1853 samt förstörde den turkiska flottan i Sinope i november detta år. Frankrike och England trädde upp på Turkiets sida; den berömda 11 månader långa belägringen av Sevastopol på Krim inleddes efter slaget vid Alma i september 1854.
I mars 1854 avseglade en engelsk och en fransk flottavdelning mot Östersjön. De förenade flottorna (80 fartyg, över 43 000 man) opererade under de två följande somrarna i Bottniska viken och Finska viken. Olika flottavdelningar förstörde militära och även civila mål i fästnings- och hamnstäderna, de första drabbningarna inträffade vid Vitsand utanför Ekenäs och vid Hangö udd 20- 22/5 1854. Efter en kort belägring och beskjutning erövrades den halvfärdiga Bomarsunds fästning (Bomarsund) på Åland 16/8 1854 och sprängdes. Följande sommar gjorde flottorna strandhugg mot olika mål från Viborgska viken till Gamlakarleby, fästningsverk förstördes och magasin brändes. Mot Sveaborg riktades ett stort bombardemang 9- 10/8, som åstadkom förstörelse inom fästningen. För att förstärka Finlands försvar återupprättades den indelta militären i begränsad utsträckning och det s.k. finska sjöekipaget grundades. De egentliga målen i Östersjöområdet, Kronstadt och Petersburg, förblev ouppnådda, men den engelsk-franska flottan visade sig i alla avseenden som framgångsrik mot de föråldrade ryska segelfartygen och fästningsverken.
Trots olika löften om kompensation, bl.a. Finlands återfående, förblev Sverige neutralt under kriget. Efter att Österrike i december 1855 som intressemakt på Balkan och i Svarta havet ställt krav på krigets avslutande, slöts fred i Paris 30/3 1856. Bessarabien avträddes till Ryssland, Svarta havet demilitariserades och de europeiska stormakterna ställde sig som garanter för de kristna i Ottomanska riket. Vid freden i Paris fastslogs också enligt segrarnas önskemål Ålandsöarnas demilitarisering, de fick inte befästas eller utrustas med militära baser. I den europeiska maktbalansen innebar K. att Frankrikes betydelse ökade, medan Ryssland som militärmakt visat sig svagt och sårbart, särskilt till sjöss. (M. Borodkin, Kriget vid Finlands kuster 1854-55, 1905; C.M. Runeberg, Finland under Orientaliska kriget, 1962; M. Hirn, Från Bomarsund till Sveaborg. Kriget 1854-1855, 2004) (Rainer Knapas)
I mars 1854 avseglade en engelsk och en fransk flottavdelning mot Östersjön. De förenade flottorna (80 fartyg, över 43 000 man) opererade under de två följande somrarna i Bottniska viken och Finska viken. Olika flottavdelningar förstörde militära och även civila mål i fästnings- och hamnstäderna, de första drabbningarna inträffade vid Vitsand utanför Ekenäs och vid Hangö udd 20- 22/5 1854. Efter en kort belägring och beskjutning erövrades den halvfärdiga Bomarsunds fästning (Bomarsund) på Åland 16/8 1854 och sprängdes. Följande sommar gjorde flottorna strandhugg mot olika mål från Viborgska viken till Gamlakarleby, fästningsverk förstördes och magasin brändes. Mot Sveaborg riktades ett stort bombardemang 9- 10/8, som åstadkom förstörelse inom fästningen. För att förstärka Finlands försvar återupprättades den indelta militären i begränsad utsträckning och det s.k. finska sjöekipaget grundades. De egentliga målen i Östersjöområdet, Kronstadt och Petersburg, förblev ouppnådda, men den engelsk-franska flottan visade sig i alla avseenden som framgångsrik mot de föråldrade ryska segelfartygen och fästningsverken.
Trots olika löften om kompensation, bl.a. Finlands återfående, förblev Sverige neutralt under kriget. Efter att Österrike i december 1855 som intressemakt på Balkan och i Svarta havet ställt krav på krigets avslutande, slöts fred i Paris 30/3 1856. Bessarabien avträddes till Ryssland, Svarta havet demilitariserades och de europeiska stormakterna ställde sig som garanter för de kristna i Ottomanska riket. Vid freden i Paris fastslogs också enligt segrarnas önskemål Ålandsöarnas demilitarisering, de fick inte befästas eller utrustas med militära baser. I den europeiska maktbalansen innebar K. att Frankrikes betydelse ökade, medan Ryssland som militärmakt visat sig svagt och sårbart, särskilt till sjöss. (M. Borodkin, Kriget vid Finlands kuster 1854-55, 1905; C.M. Runeberg, Finland under Orientaliska kriget, 1962; M. Hirn, Från Bomarsund till Sveaborg. Kriget 1854-1855, 2004) (Rainer Knapas)
Krimkriget. Fransmännens batteri på Abrahamsholmen, ett litet skär ö. om Sveaborg, ger eld mot fästningen 9/8 1855. Batteriet hade i all hast upprättats föregående natt, varvid bl.a. sandsäckar som transporterats över från Nargö kommit till användning som bröstvärn. Foto: Museiverket.