Kurck, Klaus Jäppeson (f. på 1430-t., d. ca 1474), lagman i övre Satakunta, där han innehade ättens stamgods Laukko. Kurck är främst känd genom den ryktbaraste dikten från senmedeltiden i Finland, Elinan surma, som berättar om hur han på en tidigare älskarinnas anstiftan av svartsjuka innebrände sin nyblivna hustru Elina och parets lille son. Dikten levde kvar i den muntliga traditionen i bygden ända till 1800-talet. Dess verklighetsbakgrund har trots en livfull miljöskildring betvivlats. Gustaf von Numers har i sitt skådespel Klaus Kurck och liten Elin behandlat detta ämne.