Laukko

Laukko, gods i Vesilax och Nokia, vid en halvö i Pyhäjärvi, nämnt 1416. Laukko blev sätesgård på medeltiden och gick i arv inom ätten Kurck till 1817, då den såldes åt arkiater J.A. Törngren, vars ättlingar avyttrade den 1868. Gården innehades 1871-1929 av släkten Standertskjöld- Nordenstam, därefter av kommerserådet Rafael Haarla och sedan av dennes arvtagare till 1968, då den förvärvades av familjen Lagerstam. Elias Lönnrot vistades på 1820-talet på Laukko och upptecknade där balladen "Elinan surma", vars händelser i folktraditionen förbands med egendomen och dess forne herre Klaus Jäppeson Kurck. 1906 -07 gick torparna i strejk på Laukko med utgårdar, som på den tiden omfattade 14 000 ha. Den beryktade "strejken på Laukko" hade sina orsaker i torparnas usla förhållanden och egensinnigheten hos godsets herre, baron H.S. Standertskjöld-Nordenstam, som trots att både lantdagen och senaten uttalat sig till förmån för de strejkande skred till rättsliga åtgärder mot dessa. Hösten 1906 och i början av följande år vräktes 71 torpare, 4 landbönder och 2 backstugusittare, totalt ca 400 personer. Strejkledarna fick fängelsestraff. Dessa händelser hade stor inverkan på torparfrågans senare utveckling.

Gårdens gamla huvudbyggnad från början av 1800-talet brändes ned under kriget 1918; en ny blev färdig 1931 (V. Kallio). Egendomen har i dag en totalareal på 1 911 ha, varav 136 ha åker, och uppföder travhästar för avel. (Y. Raevuori, Laukon omistajia ja vaiheita, 1932, 2:a uppl. 1963; Vesilahden Laukko, red. K. Uotila, 2000)