kustartilleri. Vid Finska vikens nordkust uppfördes under den ryska tidens slutskede en rad kustartillerianläggningar. Sedan de ryska trupperna våren 1918 dragits bort från Finland, övertog den finländska försvarsmakten de välbyggda och moderna, men delvis halvfärdiga anläggningar som hade ingått i den s.k. Peter den stores sjöfästning. Under tiden mellan de båda världskrigen var kustartilleriet (utom åren 1923-27) organisatoriskt förenat med flottan. Kustartilleriet bestod av tre regementen, upprättade 1919 och förlagda till Sveaborg, Viborg och Ladoga, där befästningsarbeten utfördes åren 1918-23, och av en avdelt kustsektion i Åbo, uppsatt 1921.
Åland indrogs under andra världskriget i det finländska kustförsvaret, under vinterkriget var organiserat i kustavsnitt och under fortsättningskriget i kustbrigader. Vid krigsutbrottet 1939 var kustartilleriets manskapsstyrka 21 000. Under vinterkriget invecklades bl.a. forten på Russarö och Utö i artilleristrider med fientliga flottstyrkor, som led en del förluster. Batterierna i Björkö och vid Ladogakusten gav även infanteriet eldunderstöd. Fortet Saarenpää på Koivusaari i Björkö avvisade 18- 19/12 1939 angrepp av slagskeppen Oktjabrskaja Revolutsija och Marat.
Under fortsättningskriget bevakades Onegas v. strand av en finländsk kustbrigad, som hade pjäser bl.a. på den stora ön Klimetskij (Limosaari) 40 km ö. om Petrozavodsk. Brigaden drogs tillbaka från sina ställningar i slutet av juni 1944 och deltog i de uppehållande striderna i Östkarelen samt senare i striderna vid Viborgska viken. Efter vapenstilleståndet hösten 1944 avlägsnades de grova och tunga pjäserna från forten ö. om Porkala. 1952 skildes kustartilleriet från flottan, varvid dess förband underställdes landstridskrafternas divisioner.
Kustartilleriet var självständigt truppslag fram till slutet av 1990-talet och integrerades därefter med marinen. Det bestod då av Sveaborgs kustregemente, Kotka kustområde samt Hangö och Åbo kustsektioner. Hangö kustsektion lades ned 2002 och Åbo kustsektion 2006.
Den 1969 grundade kustartilleriskolan anslöts 1998 till Sjökrigsskolan på Sveaborg. Där fanns även kustartillerimuseet, som invigdes 1948 i en krutkällare från 1700-talet, men upphörde i början av 2000-talet.
Enligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse av 2004 skall det rörliga k. till huvuddelen läggas ned, medan det fasta kustartilleriet beskärs. För bekämpning av sjömål har anskaffats svensktillverkade missiler av typen MTO-85 (Bofors RBS 15 I Sverige), som avfyras antingen från fartyg eller från bilburna lavetter på land. Det rörliga kustartilleriet kompletterades fr.o.m. 2006 med ett robotsystem, som först togs i bruk vid Nylands brigad.
Kustartilleriet hade under åren 1918-36 en egen grå-blå uniform. Därefter begagnade k. landstridskrafternas uniform med truppslagsbeteckningar, svarta kragspeglar med röda kanter till 1958, då de blev röda med en blå kant. Idag använder hela marinen samma blå uniform. (Koivisto ja Viipurinlahti, 1958; Suomen rannikkotykistö 1918-58, 1959; O. Enqvist, Itsenäisen Suomen rannikkotykit 1918-1998, 1999)
Åland indrogs under andra världskriget i det finländska kustförsvaret, under vinterkriget var organiserat i kustavsnitt och under fortsättningskriget i kustbrigader. Vid krigsutbrottet 1939 var kustartilleriets manskapsstyrka 21 000. Under vinterkriget invecklades bl.a. forten på Russarö och Utö i artilleristrider med fientliga flottstyrkor, som led en del förluster. Batterierna i Björkö och vid Ladogakusten gav även infanteriet eldunderstöd. Fortet Saarenpää på Koivusaari i Björkö avvisade 18- 19/12 1939 angrepp av slagskeppen Oktjabrskaja Revolutsija och Marat.
Under fortsättningskriget bevakades Onegas v. strand av en finländsk kustbrigad, som hade pjäser bl.a. på den stora ön Klimetskij (Limosaari) 40 km ö. om Petrozavodsk. Brigaden drogs tillbaka från sina ställningar i slutet av juni 1944 och deltog i de uppehållande striderna i Östkarelen samt senare i striderna vid Viborgska viken. Efter vapenstilleståndet hösten 1944 avlägsnades de grova och tunga pjäserna från forten ö. om Porkala. 1952 skildes kustartilleriet från flottan, varvid dess förband underställdes landstridskrafternas divisioner.
Kustartilleriet var självständigt truppslag fram till slutet av 1990-talet och integrerades därefter med marinen. Det bestod då av Sveaborgs kustregemente, Kotka kustområde samt Hangö och Åbo kustsektioner. Hangö kustsektion lades ned 2002 och Åbo kustsektion 2006.
Den 1969 grundade kustartilleriskolan anslöts 1998 till Sjökrigsskolan på Sveaborg. Där fanns även kustartillerimuseet, som invigdes 1948 i en krutkällare från 1700-talet, men upphörde i början av 2000-talet.
Enligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse av 2004 skall det rörliga k. till huvuddelen läggas ned, medan det fasta kustartilleriet beskärs. För bekämpning av sjömål har anskaffats svensktillverkade missiler av typen MTO-85 (Bofors RBS 15 I Sverige), som avfyras antingen från fartyg eller från bilburna lavetter på land. Det rörliga kustartilleriet kompletterades fr.o.m. 2006 med ett robotsystem, som först togs i bruk vid Nylands brigad.
Kustartilleriet hade under åren 1918-36 en egen grå-blå uniform. Därefter begagnade k. landstridskrafternas uniform med truppslagsbeteckningar, svarta kragspeglar med röda kanter till 1958, då de blev röda med en blå kant. Idag använder hela marinen samma blå uniform. (Koivisto ja Viipurinlahti, 1958; Suomen rannikkotykistö 1918-58, 1959; O. Enqvist, Itsenäisen Suomen rannikkotykit 1918-1998, 1999)