marinen, 1952-1999 off. sjöstridskrafterna, en av försvarsmaktens försvarsgrenar, leds av kommendören för marinen. Den består idag av marinstaben i Åbo och sex truppförband och inrättningar, bland dem Nylands brigad i Dragsvik och Sjökrigsskolan på Sveaborg. Marinen har baser i Obbnäs (Finska vikens marinkommando) och Åbo (Skärgårdshavets marinkommando). Till marinen hör även kustartilleriet, som integrerades med försvarsgrenen i slutet av 1990-talet.
Under medeltiden var åtminstone s.v. Finland inlemmat i den urgamla svenska ledungsorganisationen (ledung). Örlogsflottan organiserades först av Gustav Vasa och hade en glansperiod under Erik XIV, men förföll snabbt under Johan III och Karl IX. Från Gustav Vasas tid till 1630-talet var en stor del av manskapet i rikets flotta av finländskt ursprung. Finländare innehade dessutom på 1500- o. 1600-talet höga befälsposter. Från Kexholm opererade mindre enheter på Ladoga.
I början av stormaktstiden var flottan betydande; den dominerade Östersjövattnen. Manskapet rekryterades genom värvning (yrkessjömän) och utskrivning i kustlandskapen. En stor del av rikets skeppstimmermän togs från Österbotten. Det permanenta båtsmanshållet (båtsman) infördes 1634. Flottan försummades under Karl XI:s omyndighet, men kungen skapade snart en ny tidsenlig flotta med Karlskrona som bas. Under stora ofreden gjorde sig avsaknaden av en skärgårdsflotta bittert kännbar.
Med rikets fall från stormaktsställningen började för flottan en långvarig vanmakt. Under frihetstiden gjordes dock ansatser att förbättra läget; Augustin Ehrensvärd bildade 1756 arméns flotta och lät 1760 inkalla H. af Chapman till Sveaborg för att konstruera fartygstyper lämpliga för den finländska skärgården. Gustav III lyckades för en kort tid återge flottan något av dess forna glans. Under hans krig mot Ryssland tjänstgjorde den finlandsfödde Otto Henrik Nordenskjöld som flaggkapten vid örlogsflottan.
Under ryska tiden uppställdes 1830 en inhemsk marinenhet, Finska sjöekipaget, som även hade några egna fartyg. Ett betydande antal finländska officerare tjänstgjorde på höga poster inom tsarens flotta.
Grundstommen till det självständiga Finlands flotta utgjordes av fyra kanonbåtar, tio torpedbåtar och några smärre fartyg, en del praktiskt taget uttjänta, som ryssarna hade lämnat kvar i landet 1918. Även kustartilleriet ingick i sjöstridskrafterna fram till 1952, då det överfördes till landstridskrafterna. Inom ramen för flottlagen av 1927 tillkom två kustpansarfartyg, fyra ubåtar och fyra motortorpedbåtar. Detta program fullbordades 1934. Till ett skolfartyg, som även upptagits i lagen, räckte pengarna dock inte till, utan 1930 anskaffades för tilläggsmedel ett fullriggat segelfartyg. Därtill köptes en ubåt och efter andra världskrigets utbrott två minfartyg, vartill civila fartyg togs i tjänst under kriget.
De i hemlandet byggda pansarfartygen Väinämöinen och Ilmarinen, sjösatta 1930 och 1931, hade ett deplacement på 3 900 ton. Ilmarinen sjönk hösten 1941 i n. Östersjön med 271 man ombord, troligen efter att ha stött på en mina. Vidare förlorades under andra världskriget minfartyget Riilahti, sjöbevakningstrålaren Uisko, ett par mindre minsvepare och en motortorpedbåt; efter vapenstilleståndet gick minfartyget Louhi på en tysk mina. Väinämöinen överläts till Sovjetunionen i samband med överförandet av de tyska tillgodohavandena.
I fredsfördraget i Paris fastställdes för Finlands flotta ett maximaltonnage om 10 000 ton och manskapsstyrkan begränsades till 4 500 man; ubåtar, motortorpedbåtar och impulsminor förbjöds. Under de första efterkrigsåren var minsvepning marinens främsta uppgift. Svepningen tog fyra år och genomfördes med sammanlagt 250 mindre fartyg. Flottans totala tonnage var 1949 endast 4 000 ton. På 1950-talet kunde flottan på grund av materielbrist inte utföra de uppgifter som ankommer på en självständig stat ifråga om bevakningen av kusten. De sista av de fartyg som byggts inom ramen för flottlagen skrotades 1953.
Byggandet av en ny flotta tog småningom vid; 1957 sjösattes minfartyget Keihässalmi och två minsvepare på 90 ton; 1959 byggdes ytterligare tre minsvepare på 110 ton och senare tillkom ett antal motorkanonbåtar av Vasama- och Nuoliklasserna. 1964 köptes av Sovjetunionen två fregatter av Rigaklassen (deplacement 1 200 ton), som döptes om till Uusimaa och Hämeenmaa samt gjorde tjänst fram till början av 1980-talet; de har ersatts av två minfartyg (deplacement 1 300 ton) med samma namn. I hemlandet sjösattes 1967 kanonbåtarna Turunmaa och Karjala, deplacement 650 ton, fart över 35 knop; dessa togs ur tjänst i början av 2000-talet. Åren 1974 -75 byggdes likaså i hemlandet sex impulsminsvepare, vartill fyra robotbåtar inköptes från Sovjetunionen. En ny snabbgående, robotbestyckad patrullbåt på 280 ton, den första i en inhemsk serie på flera båtar, överläts till sjöstridskrafterna 1981. Antalet robotbåtar med ett deplacement på 240-400 ton (av klasserna Helsinki, Rauma och Hamina) är idag (2005) elva. Marinen har därtill tre minfärjor (Pansioklassen, 620 ton), sex impulsminsvepare (Kuhaklassen, 130 ton) samt träng- och transportfartyg av olika storlek. Kustjägartrupperna är utrustade med snabbgående båtar av Jurmoklassen. Manskapsstyrkan är ca 2 200 stamanställda och 3 800 utbildade värnpliktiga årligen.
Som skolfartyg använde flottan 1931-39 ett segelfartyg, stålfregatten Suomen Joutsen. 1962 inköptes från Storbritannien fregatten Porlock Bay (byggd 1946, 1 580 ton), som gavs namnet Matti Kurki och användes till 1975 då den utrangerades. Ett nytt skolfartyg, Pohjanmaa på 1 100 ton, levererades 1979 av ett inhemskt varv. Det tjänstgör samtidigt som minfartyg.
Marinens uppgift är att övervaka det finländska havsområdet, trygga den territoriella integriteten, skydda livsviktiga sjöförbindelser och sjötrafiken samt avvärja anfall som kommer sjövägen. Försvarsgrenens årsdag firas 9/7 till åminnelse av det andra slaget vid Svensksund 1790. (G. Unger, Illustrerad svensk sjökrigshistoria, 2 bd, 1909-23; A. Munthe, Svenska sjöhjältar II-VII, 1899-1933; O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756-91, 1933; E. Pikoff, Landsmän i ryska marinen 1808-1918, 1938; Svenska flottans historia, 2 bd, 1942-43, reg. 1948; O. Peuranheimo m.fl., Laivat puuta, miehet rautaa: moottoritorpedoveneiden taistelut Suomenlahdella 1941-44, 1956; E. Pukkila, Taisteluhälytys: Suomen laivasto jatkosodassa, 1961; Suomen laivasto 1918-68, 2 bd, 1968; K. Kijanen, Sukellushälytys, 1977; Leijonalippu merellä, red. V. Auvinen, 1980; P-O. Ekman, Sjöfront, 1981, Havsvargar: ubåtar och ubåtskrig i Östersjön, 1983; T. Mattila, Meri maamme turvaajana, 1983; K. Keskinen, Suomen laivasto sodassa 1939-1945, 1991; P. Salmelin, Henkensä kaupalla: miinanraivaajana Suomenlahdella 1945, 1995; T. Mattila/O. Vitikka, Uhka lännestä: Suomen meripuolustus autonomian aikana, 1996; E. Wihtol, Suomen laivaston rakentaminen itsenäisyyden alkutaipaleella, 1999; B. & A. Forsén, Tysklands och Finlands hemliga ubåtssamarbete, 1999; J. Tuomi-Nikula, Suomen laivat punatähtisen sotalipun alla, 2000; A. Tuurnala, Harmaat laivat kuusikymmenluvulta vuosituhannen taitteeseen, 2004; P. Kiiskinen, Itsenäisen Suomen laivastotykit 1918-2004, 2004)
Under medeltiden var åtminstone s.v. Finland inlemmat i den urgamla svenska ledungsorganisationen (ledung). Örlogsflottan organiserades först av Gustav Vasa och hade en glansperiod under Erik XIV, men förföll snabbt under Johan III och Karl IX. Från Gustav Vasas tid till 1630-talet var en stor del av manskapet i rikets flotta av finländskt ursprung. Finländare innehade dessutom på 1500- o. 1600-talet höga befälsposter. Från Kexholm opererade mindre enheter på Ladoga.
I början av stormaktstiden var flottan betydande; den dominerade Östersjövattnen. Manskapet rekryterades genom värvning (yrkessjömän) och utskrivning i kustlandskapen. En stor del av rikets skeppstimmermän togs från Österbotten. Det permanenta båtsmanshållet (båtsman) infördes 1634. Flottan försummades under Karl XI:s omyndighet, men kungen skapade snart en ny tidsenlig flotta med Karlskrona som bas. Under stora ofreden gjorde sig avsaknaden av en skärgårdsflotta bittert kännbar.
Med rikets fall från stormaktsställningen började för flottan en långvarig vanmakt. Under frihetstiden gjordes dock ansatser att förbättra läget; Augustin Ehrensvärd bildade 1756 arméns flotta och lät 1760 inkalla H. af Chapman till Sveaborg för att konstruera fartygstyper lämpliga för den finländska skärgården. Gustav III lyckades för en kort tid återge flottan något av dess forna glans. Under hans krig mot Ryssland tjänstgjorde den finlandsfödde Otto Henrik Nordenskjöld som flaggkapten vid örlogsflottan.
Under ryska tiden uppställdes 1830 en inhemsk marinenhet, Finska sjöekipaget, som även hade några egna fartyg. Ett betydande antal finländska officerare tjänstgjorde på höga poster inom tsarens flotta.
Grundstommen till det självständiga Finlands flotta utgjordes av fyra kanonbåtar, tio torpedbåtar och några smärre fartyg, en del praktiskt taget uttjänta, som ryssarna hade lämnat kvar i landet 1918. Även kustartilleriet ingick i sjöstridskrafterna fram till 1952, då det överfördes till landstridskrafterna. Inom ramen för flottlagen av 1927 tillkom två kustpansarfartyg, fyra ubåtar och fyra motortorpedbåtar. Detta program fullbordades 1934. Till ett skolfartyg, som även upptagits i lagen, räckte pengarna dock inte till, utan 1930 anskaffades för tilläggsmedel ett fullriggat segelfartyg. Därtill köptes en ubåt och efter andra världskrigets utbrott två minfartyg, vartill civila fartyg togs i tjänst under kriget.
De i hemlandet byggda pansarfartygen Väinämöinen och Ilmarinen, sjösatta 1930 och 1931, hade ett deplacement på 3 900 ton. Ilmarinen sjönk hösten 1941 i n. Östersjön med 271 man ombord, troligen efter att ha stött på en mina. Vidare förlorades under andra världskriget minfartyget Riilahti, sjöbevakningstrålaren Uisko, ett par mindre minsvepare och en motortorpedbåt; efter vapenstilleståndet gick minfartyget Louhi på en tysk mina. Väinämöinen överläts till Sovjetunionen i samband med överförandet av de tyska tillgodohavandena.
I fredsfördraget i Paris fastställdes för Finlands flotta ett maximaltonnage om 10 000 ton och manskapsstyrkan begränsades till 4 500 man; ubåtar, motortorpedbåtar och impulsminor förbjöds. Under de första efterkrigsåren var minsvepning marinens främsta uppgift. Svepningen tog fyra år och genomfördes med sammanlagt 250 mindre fartyg. Flottans totala tonnage var 1949 endast 4 000 ton. På 1950-talet kunde flottan på grund av materielbrist inte utföra de uppgifter som ankommer på en självständig stat ifråga om bevakningen av kusten. De sista av de fartyg som byggts inom ramen för flottlagen skrotades 1953.
Byggandet av en ny flotta tog småningom vid; 1957 sjösattes minfartyget Keihässalmi och två minsvepare på 90 ton; 1959 byggdes ytterligare tre minsvepare på 110 ton och senare tillkom ett antal motorkanonbåtar av Vasama- och Nuoliklasserna. 1964 köptes av Sovjetunionen två fregatter av Rigaklassen (deplacement 1 200 ton), som döptes om till Uusimaa och Hämeenmaa samt gjorde tjänst fram till början av 1980-talet; de har ersatts av två minfartyg (deplacement 1 300 ton) med samma namn. I hemlandet sjösattes 1967 kanonbåtarna Turunmaa och Karjala, deplacement 650 ton, fart över 35 knop; dessa togs ur tjänst i början av 2000-talet. Åren 1974 -75 byggdes likaså i hemlandet sex impulsminsvepare, vartill fyra robotbåtar inköptes från Sovjetunionen. En ny snabbgående, robotbestyckad patrullbåt på 280 ton, den första i en inhemsk serie på flera båtar, överläts till sjöstridskrafterna 1981. Antalet robotbåtar med ett deplacement på 240-400 ton (av klasserna Helsinki, Rauma och Hamina) är idag (2005) elva. Marinen har därtill tre minfärjor (Pansioklassen, 620 ton), sex impulsminsvepare (Kuhaklassen, 130 ton) samt träng- och transportfartyg av olika storlek. Kustjägartrupperna är utrustade med snabbgående båtar av Jurmoklassen. Manskapsstyrkan är ca 2 200 stamanställda och 3 800 utbildade värnpliktiga årligen.
Som skolfartyg använde flottan 1931-39 ett segelfartyg, stålfregatten Suomen Joutsen. 1962 inköptes från Storbritannien fregatten Porlock Bay (byggd 1946, 1 580 ton), som gavs namnet Matti Kurki och användes till 1975 då den utrangerades. Ett nytt skolfartyg, Pohjanmaa på 1 100 ton, levererades 1979 av ett inhemskt varv. Det tjänstgör samtidigt som minfartyg.
Marinens uppgift är att övervaka det finländska havsområdet, trygga den territoriella integriteten, skydda livsviktiga sjöförbindelser och sjötrafiken samt avvärja anfall som kommer sjövägen. Försvarsgrenens årsdag firas 9/7 till åminnelse av det andra slaget vid Svensksund 1790. (G. Unger, Illustrerad svensk sjökrigshistoria, 2 bd, 1909-23; A. Munthe, Svenska sjöhjältar II-VII, 1899-1933; O. Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756-91, 1933; E. Pikoff, Landsmän i ryska marinen 1808-1918, 1938; Svenska flottans historia, 2 bd, 1942-43, reg. 1948; O. Peuranheimo m.fl., Laivat puuta, miehet rautaa: moottoritorpedoveneiden taistelut Suomenlahdella 1941-44, 1956; E. Pukkila, Taisteluhälytys: Suomen laivasto jatkosodassa, 1961; Suomen laivasto 1918-68, 2 bd, 1968; K. Kijanen, Sukellushälytys, 1977; Leijonalippu merellä, red. V. Auvinen, 1980; P-O. Ekman, Sjöfront, 1981, Havsvargar: ubåtar och ubåtskrig i Östersjön, 1983; T. Mattila, Meri maamme turvaajana, 1983; K. Keskinen, Suomen laivasto sodassa 1939-1945, 1991; P. Salmelin, Henkensä kaupalla: miinanraivaajana Suomenlahdella 1945, 1995; T. Mattila/O. Vitikka, Uhka lännestä: Suomen meripuolustus autonomian aikana, 1996; E. Wihtol, Suomen laivaston rakentaminen itsenäisyyden alkutaipaleella, 1999; B. & A. Forsén, Tysklands och Finlands hemliga ubåtssamarbete, 1999; J. Tuomi-Nikula, Suomen laivat punatähtisen sotalipun alla, 2000; A. Tuurnala, Harmaat laivat kuusikymmenluvulta vuosituhannen taitteeseen, 2004; P. Kiiskinen, Itsenäisen Suomen laivastotykit 1918-2004, 2004)
marinen. Minfartyget Pohjanmaa, sjösatt 1979, har ett deplacement på 1450 ton och är därmed den största enheten inom den finländska flottan. Längd 78 m, bredd 11,5 m, fart 18,5 knop. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.
Kustjägare debarkerar en båt av Jurmoklassen som förutom besättningen kan transportera 25 man och göra 30 knop i full last, toppfart 37 knop. Två 12,7 mm kulsprutor utgör beväpningen. Nylands brigad opererar samtliga 36 båtar. Tillverkare av den i slutet av 1990-t. utvecklade typen är Oy Marine Alutech Ab i Tykö, Bjärnå. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.