kvinnovetenskap studerar kön ur bl.a. samhälleligt, kulturellt och historiskt perspektiv. Under årens lopp har k. i Finland, liksom kvinnoforskning eller feministisk forskning, kommit att utvecklas till ett paraplybegrepp som i sig innehåller en mängd studieobjekt utöver kvinnor. Kön studeras i relation till t.ex. ålder (flickor), etnicitet, sexualitet (bl.a. homosexuella, lesbiska, queer), tid och kontext eller till fenomen som hälsa, våld, moderskap, arbete, välfärd, politik, jämställdhet, miljö, o.s.v. Forskningen om kön analyserar de många och invecklade sätt på vilka skillnaderna mellan könen får betydelse och blir faktorer som organiserar det sociala och kulturella livet.
Att kvinnoforskningen studerar kön och skillnader innebär att även män, manlighet och maskulinitet ingår i k. Kvinnor (liksom män) ses som en mycket bred och heterogen kategori, som inom sig innehåller och samverkar med skillnader av många olika slag. Till de mest uppenbara skillnaderna hör klass, språk, religion, sexuell orientering och ålder.
K. är benämningen på ett studieämne vid universiteten i Finland. När institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi grundades 1986 var kvinnoforskning den i Norden allmänt accepterade termen. För studieämnet, som infördes vid akademin 1992, uppfattades k. som en bättre benämning än kvinnoforskning. K. förekommer i titeln på den vetenskapliga journalen Kvinnovetenskaplig tidskrift som under detta namn har utkommit i Sverige sedan 1980. På finska är termen naistutkimus den som används både för studieämnet och för forskningen. Den vetenskapliga tidskriften i Finland, som utkommer sedan 1988, heter således Naistutkimus - Kvinnoforskning.
På engelska förekommer tre termer för studieämnet: women's studies, feminist studies och gender studies. Gender etablerades som allmän term på engelska på 1980-t. efter en intensiv debatt om skillnaden mellan sex och gender, en debatt som i Norden gick under benämningen biologiskt och socialt kön. Den skarpa åtskillnad mellan biologiskt och socialt som då gjordes blev senare kritiserad, varför många föredrog det skandinaviska begreppet kön. När det gäller forskning är feminist research i allmänt bruk på engelska. Gender research förekommer också, särskilt i mångspråkliga sammanhang. I Danmark har kønsforskning numera ersatt det tidigare kvindeforskning, ibland i kombinationen kvinde- og kønsforskning. I Norge är kvinne- og kjønnsforskning det dominerande. I Sverige förekommer beteckningarna feministiska studier, kvinno- eller genusvetenskap. Termen genus är mycket utbredd och förekommer i synnerhet inom politik, media och populärvetenskap, men även på universiteten. Svenska forskare har utvecklat begreppet genus (särskilt Yvonne Hirdman) så att det innehåller både kropp och själ, kön och genus. Också om alla forskare inte omfattar begreppet genus, har användningen av genus i Sverige blivit lika omfattande och spridd som gender i engelskspråkig diskussion. Däremot förekommer begreppet genus varken i de övriga nordiska länderna eller i (det finska) Finland.
Kvinnoforskningen i Finland uppkom på 1960-t. som en del av könsrollsdiskussionen i Norden. Könsrollsforskningen var nydanande, eftersom man såg könsrollerna som föränderliga och påverkade av samhälle och kultur, i motsats till mycken angloamerikansk forskning. Pionjär var Elina Haavio-Mannila. I slutet på 1970-t. och början på 1980-t. gav den nya kvinnorörelsen, med stark finlandssvensk förankring, inspiration till nya forskningsfrågor.
Den internationella, feministiska kvinnorörelsen nådde Finland klart senare än andra nordiska eller västeuropeiska länder. Liksom i de flesta andra västländer startade kvinnoforskningen vid universiteten i Finland inom sociologi, historia och litteraturvetenskap. Det första seminariet för kvinnoforskare i Finland ordnades 1980 av Finlands Akademi och delegationen för jämlikhetsärenden. Tammerfors universitet inrättade redan 1981 en assistentbefattning i ämnet. Undervisning startade inom olika discipliner, samtidigt som kvinnoforskare under 1980-t. organiserade sig vid flera universitet i Finland. Den första enheten som grundades för att koordinera undervisning, forskning och information var institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi 1986, följt av Kristinainstitutet vid Helsingfors universitet 1991.
Under 1980-t. spelade delegationen för jämlikhetsärenden (gr. 1972) och Finlands Akademi en viktig roll för att etablera och stöda k. vid universiteten i Finland. En koordinatorstjänst inrättades 1981 som efter år 1983 verkade vid delegationen för jämlikhetsärenden vid social- och hälsovårdsministeriet. Koordinatorn ansvarade för information och dokumentation, tog initiativ, ordnade konferenser och seminarier samt fungerade som nationell kontakt i nordiska och internationella sammanhang. Tjänsten är numera nedlagd. Finlands Akademi bekostade 1987-93 även ett nationellt nätverk för doktorander, som leddes av professor Liisa Rantalaiho.
På 1990-t. hade de flesta större universitet i Finland undervisning och forskning i k. Åtta universitet (Hfrs, Joensuu, Jyväskylä, Lappland, Tfrs, Åbo Akademi och Åbo universitet) erbjuder på 2000-t. undervisning. Därtill förekommer sådan vid handelshögskolorna och konsthögskolorna. I motsats till en del andra länder i Europa förekommer studier i k. inte vid yrkeshögskolor eller gymnasier i Finland.
Ett särdrag för Finland och de andra nordiska länderna är att kvinnoforskningen i så hög grad är koncentrerad till den akademiska världen. Den första professuren inrättades 1992 vid Helsingfors universitet. I andra europeiska länder, särskilt i Sydeuropa, har autonoma grupper som står utanför universiteten spelat en viktig roll. Så är också fallet på flera håll i Central- och Östeuropa, där kvinnoforskningen tagit fart efter kommunismens fall. Till de nordiska särdragen hör också den starkare kopplingen, särskilt i etableringsfasen, mellan politik, jämställdhetsaktivister och kvinnoforskning. Denna kulminerade under perioden 1996-98, då åtta tidsbundna professurer grundades med särskilda medel från undervisningsministeriet (Hfrs vid juridiska fakulteten, Joensuu, Jyväskylä, Tfrs, Uleåborg, Åbo Akademi, Åbo universitet och Svenska handelshögskolan). Av dem fortsatte 2005 alla utom två (Svenska handelshögskolan och Uleåborgs universitet) med ordinarie universitetsfinansiering, antingen på permanent eller på tidsbunden bas. Utöver dessa finns en professur vid Lapplands universitet. 1998 grundade Finlands Akademi en akademiprofessur med namnet Minna Canth- professuren. Efter den första innehavaren Ulla Vuorela innehas den sedan 2004 av Kevät Nousiainen. Sammanlagt fanns det 2005 nio professurer i Finland. Sedan 1995 finns det en nationell forskarskola i k. som heter Könssystemet. Sedan 2004 verkar även en nordisk forskarskola. Under senare delen av 2000-talets första decennium kommer magistrar och doktorer att utexamineras i k. Samtidigt fortsätter kvinnovetenskapliga studier och forskning inom ramen för andra kunskapsfält och ämnen. I Finland har k. främst varit koncentrerad till de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena i vid bemärkelse. Man kan emellertid anta att forskning i framtiden också etableras på andra områden, t.ex. inom teknikvetenskaperna.
Kvinnovetenskaplig forskning bedrivs i Finland som nämnts inom ramen för ett eget ämne och egna enheter, men också som perspektiv på andra vetenskapsområden. Det kvinnovetenskapliga perspektivet kan vara mer eller mindre väl integrerat i disciplinen i fråga. Exempel på detta är bl.a. kvinnohistoria, feministisk teologi, kvinnorätt och feministisk ekonomi.
K. frågar hur de sociala, kulturella och historiska skillnaderna upprätthålls och hur de förändras av oss, d.v.s. hur skillnaderna är socialt konstruerade. Vilka följder har skillnaderna för fördelningen av makt, inflytande, social status och tillgång till ekonomiska och andra resurser mellan män och kvinnor? Hur påverkar socialt påtvingade skillnader t.ex. kunskapsproduktionen, vetenskapen och teknologin? Hur fördelas tolkningsföreträdet i olika sammanhang, d.v.s. vem bestämmer vad som är viktigt, intressant eller värdefullt i vetenskap, politik eller nyhetsförmedling?
Kön kan studeras på olika nivåer, för det första som en dimension av den personliga identiteten. Det handlar å ena sidan om allt det som skapas och förändras inom individen under ett helt långt liv och å andra sidan om förhållandet mellan självet och kollektiva identiteter. Det innebär att vi förstår och anpassar oss till varandra och till den rådande könsordningen. För det andra kan kön studeras som en grundläggande princip för den sociala ordningen. Kön strukturerar samhället och ingår som en grundläggande aspekt på institutioner som familj, släkt, utbildning, sexualitet, religion o.s.v. Kön fördelar arbete och makt i det sociala, ekonomiska, politiska och kulturella livet. Kön skapar åtskillnad (segregering) och maktordning (hierarki). För det tredje kan kön studeras på en symbolisk, kulturell eller normativ nivå där kön handlar om värderingar, tankar och normer. Då handlar kön om hur manlighet och kvinnlighet får betydelse, om hur maskulint och feminint framställs och om vad som - under olika tider i historien och på olika platser - uppfattas som rätt och fel i fråga om hur vi skall tänka och handla. Kön kan vidare ses som något som görs i relationer mellan människor, i samverkan med andra. Kön kan också göras i förhållande till ting, t.ex. maskiner. Från att ha handlat om frågorna vad kön är och vilken betydelse kön har, ställer många nya studier frågan hur kön görs och när kön får betydelse.
K. betraktas allmänt som tvärvetenskaplig. Detta kommer till uttryck bl.a. i att kvinnovetarna med fokus på kön analyserar och diskuterar frågor och fenomen som också andra ämnen är intresserade av. Ofta används metodologiska angreppssätt som utvecklats i andra discipliner. Det transvetenskapliga syftet är att överbrygga traditionella disciplingränser och förfina den egna teoriutvecklingen.
Det finns olika traditioner och en mängd olika teoretiska infallsvinklar. Traditionellt har de inom kvinnoforskningen indelats i tre: empirismen, ståndspunktsteorin och postmodernismen. De här ansatserna skall inte förstås som varandra uteslutande eller tidsmässigt följande på varandra. Delar av dem kan existera lika väl inom samma forskningsarbete som hos en och samma forskare.
Empirismen går ut på att rätta till tidigare forskning genom att fylla ut luckor i den och korrigera snedvridningar i synsätt och material. Det gäller ofta att synliggöra kön i dåtid och nutid. Genom att lägga till kvinnor (eller män) där de fattas och genom att reparera snedvridningar, diskriminering och sexism bidrar empirismen framför allt till ny eller annorlunda kunskap.
De ståndpunktsteoretiska ansatserna utgår från att det finns maktskillnader mellan könen som är av avgörande betydelse för kultur och samhälle. Kvinnors (eller vissa grupper av mäns) underordning ger annorlunda erfarenheter och perspektiv på tillvaron. Två frågor utmärker ståndpunktsteorin. Den första frågan handlar om vems kunskap som är värd att samla in, analysera och göra känd, liksom om att forskaren är en del av den process som leder fram till kunskap. För ståndpunktsteoretikern blir det därför viktigt att göra sina egna utgångspunkter och de förändringar de genomgått under forskningsprocessen tydliga för läsaren. Den andra frågan gäller vems perspektiv forskaren skall prioritera, den starkares eller den svagares och hur maktaspekten skall hanteras . Postmodernisterna (poststrukturalister, postkolonialister) ifrågasätter begrepp som kvinnor/män och kvinnligt/manligt. De menar att kön är komplicerat, mångskiftande och föränderligt, samtidigt som det alltid är beroende av andra skillnadsskapande kategorier. K. frågar därför vad vi menar med kvinnor, kvinnlighet, kvinnors intressen och erfarenheter eller begrepp som politik, nation eller jämställdhet. (Nainen historiassa, red. A. Kostiainen, 1984; The lady with the bow, red. M. Manninen/P. Setälä, 1990; I. Sulkunen, Retki naishistoriaan, 1991; M. Härkönen, Naisia, asiakirjoja, arkistoja: Suomen naishistorian arkistolähteitä, 1994; M. Lähteenmäki, Mahdollisuuksien aika: työläisnaiset ja yhteiskunnan muutos 1910-30-luvun Suomessa, 1995; Nainen sodassa: kotona ja rintamalla 1939-1945, red. M. Sinerma, 1995; A. Oinonen, Repijänaiset ja rantatyöt: kotkalainen nainen satamatyössä 1940-luvun loppupuolella ja 1950-luvulla, 1996; I. Helén, Äidin elämän politiikka: naissukupuolisuus, valta ja itsesuhde Suomessa 1880- luvulta 1960-luvulle, 1997; M. Suutala, Kvinnor och andra djur, 1997; A. Ollila, Jalo velvollisuus: virkanaisena 1800-luvun lopun Suomessa, 1998; C. Kajanti, Kiehtovia naiskohtaloita Suomen historiasta, 1999; J. Löfström, Sukupuoliero agraarikulttuurissa, 1999; C. Björkstrand, Kvinnans ställning i det finländska musiksamhället, 1999; Gender and vocation: women, religion and social change in the Nordic countries 1830-1940, red. P. Markkola, 2000) (Harriet Silius)
Att kvinnoforskningen studerar kön och skillnader innebär att även män, manlighet och maskulinitet ingår i k. Kvinnor (liksom män) ses som en mycket bred och heterogen kategori, som inom sig innehåller och samverkar med skillnader av många olika slag. Till de mest uppenbara skillnaderna hör klass, språk, religion, sexuell orientering och ålder.
K. är benämningen på ett studieämne vid universiteten i Finland. När institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi grundades 1986 var kvinnoforskning den i Norden allmänt accepterade termen. För studieämnet, som infördes vid akademin 1992, uppfattades k. som en bättre benämning än kvinnoforskning. K. förekommer i titeln på den vetenskapliga journalen Kvinnovetenskaplig tidskrift som under detta namn har utkommit i Sverige sedan 1980. På finska är termen naistutkimus den som används både för studieämnet och för forskningen. Den vetenskapliga tidskriften i Finland, som utkommer sedan 1988, heter således Naistutkimus - Kvinnoforskning.
På engelska förekommer tre termer för studieämnet: women's studies, feminist studies och gender studies. Gender etablerades som allmän term på engelska på 1980-t. efter en intensiv debatt om skillnaden mellan sex och gender, en debatt som i Norden gick under benämningen biologiskt och socialt kön. Den skarpa åtskillnad mellan biologiskt och socialt som då gjordes blev senare kritiserad, varför många föredrog det skandinaviska begreppet kön. När det gäller forskning är feminist research i allmänt bruk på engelska. Gender research förekommer också, särskilt i mångspråkliga sammanhang. I Danmark har kønsforskning numera ersatt det tidigare kvindeforskning, ibland i kombinationen kvinde- og kønsforskning. I Norge är kvinne- og kjønnsforskning det dominerande. I Sverige förekommer beteckningarna feministiska studier, kvinno- eller genusvetenskap. Termen genus är mycket utbredd och förekommer i synnerhet inom politik, media och populärvetenskap, men även på universiteten. Svenska forskare har utvecklat begreppet genus (särskilt Yvonne Hirdman) så att det innehåller både kropp och själ, kön och genus. Också om alla forskare inte omfattar begreppet genus, har användningen av genus i Sverige blivit lika omfattande och spridd som gender i engelskspråkig diskussion. Däremot förekommer begreppet genus varken i de övriga nordiska länderna eller i (det finska) Finland.
Kvinnoforskningen i Finland uppkom på 1960-t. som en del av könsrollsdiskussionen i Norden. Könsrollsforskningen var nydanande, eftersom man såg könsrollerna som föränderliga och påverkade av samhälle och kultur, i motsats till mycken angloamerikansk forskning. Pionjär var Elina Haavio-Mannila. I slutet på 1970-t. och början på 1980-t. gav den nya kvinnorörelsen, med stark finlandssvensk förankring, inspiration till nya forskningsfrågor.
Den internationella, feministiska kvinnorörelsen nådde Finland klart senare än andra nordiska eller västeuropeiska länder. Liksom i de flesta andra västländer startade kvinnoforskningen vid universiteten i Finland inom sociologi, historia och litteraturvetenskap. Det första seminariet för kvinnoforskare i Finland ordnades 1980 av Finlands Akademi och delegationen för jämlikhetsärenden. Tammerfors universitet inrättade redan 1981 en assistentbefattning i ämnet. Undervisning startade inom olika discipliner, samtidigt som kvinnoforskare under 1980-t. organiserade sig vid flera universitet i Finland. Den första enheten som grundades för att koordinera undervisning, forskning och information var institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi 1986, följt av Kristinainstitutet vid Helsingfors universitet 1991.
Under 1980-t. spelade delegationen för jämlikhetsärenden (gr. 1972) och Finlands Akademi en viktig roll för att etablera och stöda k. vid universiteten i Finland. En koordinatorstjänst inrättades 1981 som efter år 1983 verkade vid delegationen för jämlikhetsärenden vid social- och hälsovårdsministeriet. Koordinatorn ansvarade för information och dokumentation, tog initiativ, ordnade konferenser och seminarier samt fungerade som nationell kontakt i nordiska och internationella sammanhang. Tjänsten är numera nedlagd. Finlands Akademi bekostade 1987-93 även ett nationellt nätverk för doktorander, som leddes av professor Liisa Rantalaiho.
På 1990-t. hade de flesta större universitet i Finland undervisning och forskning i k. Åtta universitet (Hfrs, Joensuu, Jyväskylä, Lappland, Tfrs, Åbo Akademi och Åbo universitet) erbjuder på 2000-t. undervisning. Därtill förekommer sådan vid handelshögskolorna och konsthögskolorna. I motsats till en del andra länder i Europa förekommer studier i k. inte vid yrkeshögskolor eller gymnasier i Finland.
Ett särdrag för Finland och de andra nordiska länderna är att kvinnoforskningen i så hög grad är koncentrerad till den akademiska världen. Den första professuren inrättades 1992 vid Helsingfors universitet. I andra europeiska länder, särskilt i Sydeuropa, har autonoma grupper som står utanför universiteten spelat en viktig roll. Så är också fallet på flera håll i Central- och Östeuropa, där kvinnoforskningen tagit fart efter kommunismens fall. Till de nordiska särdragen hör också den starkare kopplingen, särskilt i etableringsfasen, mellan politik, jämställdhetsaktivister och kvinnoforskning. Denna kulminerade under perioden 1996-98, då åtta tidsbundna professurer grundades med särskilda medel från undervisningsministeriet (Hfrs vid juridiska fakulteten, Joensuu, Jyväskylä, Tfrs, Uleåborg, Åbo Akademi, Åbo universitet och Svenska handelshögskolan). Av dem fortsatte 2005 alla utom två (Svenska handelshögskolan och Uleåborgs universitet) med ordinarie universitetsfinansiering, antingen på permanent eller på tidsbunden bas. Utöver dessa finns en professur vid Lapplands universitet. 1998 grundade Finlands Akademi en akademiprofessur med namnet Minna Canth- professuren. Efter den första innehavaren Ulla Vuorela innehas den sedan 2004 av Kevät Nousiainen. Sammanlagt fanns det 2005 nio professurer i Finland. Sedan 1995 finns det en nationell forskarskola i k. som heter Könssystemet. Sedan 2004 verkar även en nordisk forskarskola. Under senare delen av 2000-talets första decennium kommer magistrar och doktorer att utexamineras i k. Samtidigt fortsätter kvinnovetenskapliga studier och forskning inom ramen för andra kunskapsfält och ämnen. I Finland har k. främst varit koncentrerad till de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena i vid bemärkelse. Man kan emellertid anta att forskning i framtiden också etableras på andra områden, t.ex. inom teknikvetenskaperna.
Kvinnovetenskaplig forskning bedrivs i Finland som nämnts inom ramen för ett eget ämne och egna enheter, men också som perspektiv på andra vetenskapsområden. Det kvinnovetenskapliga perspektivet kan vara mer eller mindre väl integrerat i disciplinen i fråga. Exempel på detta är bl.a. kvinnohistoria, feministisk teologi, kvinnorätt och feministisk ekonomi.
K. frågar hur de sociala, kulturella och historiska skillnaderna upprätthålls och hur de förändras av oss, d.v.s. hur skillnaderna är socialt konstruerade. Vilka följder har skillnaderna för fördelningen av makt, inflytande, social status och tillgång till ekonomiska och andra resurser mellan män och kvinnor? Hur påverkar socialt påtvingade skillnader t.ex. kunskapsproduktionen, vetenskapen och teknologin? Hur fördelas tolkningsföreträdet i olika sammanhang, d.v.s. vem bestämmer vad som är viktigt, intressant eller värdefullt i vetenskap, politik eller nyhetsförmedling?
Kön kan studeras på olika nivåer, för det första som en dimension av den personliga identiteten. Det handlar å ena sidan om allt det som skapas och förändras inom individen under ett helt långt liv och å andra sidan om förhållandet mellan självet och kollektiva identiteter. Det innebär att vi förstår och anpassar oss till varandra och till den rådande könsordningen. För det andra kan kön studeras som en grundläggande princip för den sociala ordningen. Kön strukturerar samhället och ingår som en grundläggande aspekt på institutioner som familj, släkt, utbildning, sexualitet, religion o.s.v. Kön fördelar arbete och makt i det sociala, ekonomiska, politiska och kulturella livet. Kön skapar åtskillnad (segregering) och maktordning (hierarki). För det tredje kan kön studeras på en symbolisk, kulturell eller normativ nivå där kön handlar om värderingar, tankar och normer. Då handlar kön om hur manlighet och kvinnlighet får betydelse, om hur maskulint och feminint framställs och om vad som - under olika tider i historien och på olika platser - uppfattas som rätt och fel i fråga om hur vi skall tänka och handla. Kön kan vidare ses som något som görs i relationer mellan människor, i samverkan med andra. Kön kan också göras i förhållande till ting, t.ex. maskiner. Från att ha handlat om frågorna vad kön är och vilken betydelse kön har, ställer många nya studier frågan hur kön görs och när kön får betydelse.
K. betraktas allmänt som tvärvetenskaplig. Detta kommer till uttryck bl.a. i att kvinnovetarna med fokus på kön analyserar och diskuterar frågor och fenomen som också andra ämnen är intresserade av. Ofta används metodologiska angreppssätt som utvecklats i andra discipliner. Det transvetenskapliga syftet är att överbrygga traditionella disciplingränser och förfina den egna teoriutvecklingen.
Det finns olika traditioner och en mängd olika teoretiska infallsvinklar. Traditionellt har de inom kvinnoforskningen indelats i tre: empirismen, ståndspunktsteorin och postmodernismen. De här ansatserna skall inte förstås som varandra uteslutande eller tidsmässigt följande på varandra. Delar av dem kan existera lika väl inom samma forskningsarbete som hos en och samma forskare.
Empirismen går ut på att rätta till tidigare forskning genom att fylla ut luckor i den och korrigera snedvridningar i synsätt och material. Det gäller ofta att synliggöra kön i dåtid och nutid. Genom att lägga till kvinnor (eller män) där de fattas och genom att reparera snedvridningar, diskriminering och sexism bidrar empirismen framför allt till ny eller annorlunda kunskap.
De ståndpunktsteoretiska ansatserna utgår från att det finns maktskillnader mellan könen som är av avgörande betydelse för kultur och samhälle. Kvinnors (eller vissa grupper av mäns) underordning ger annorlunda erfarenheter och perspektiv på tillvaron. Två frågor utmärker ståndpunktsteorin. Den första frågan handlar om vems kunskap som är värd att samla in, analysera och göra känd, liksom om att forskaren är en del av den process som leder fram till kunskap. För ståndpunktsteoretikern blir det därför viktigt att göra sina egna utgångspunkter och de förändringar de genomgått under forskningsprocessen tydliga för läsaren. Den andra frågan gäller vems perspektiv forskaren skall prioritera, den starkares eller den svagares och hur maktaspekten skall hanteras . Postmodernisterna (poststrukturalister, postkolonialister) ifrågasätter begrepp som kvinnor/män och kvinnligt/manligt. De menar att kön är komplicerat, mångskiftande och föränderligt, samtidigt som det alltid är beroende av andra skillnadsskapande kategorier. K. frågar därför vad vi menar med kvinnor, kvinnlighet, kvinnors intressen och erfarenheter eller begrepp som politik, nation eller jämställdhet. (Nainen historiassa, red. A. Kostiainen, 1984; The lady with the bow, red. M. Manninen/P. Setälä, 1990; I. Sulkunen, Retki naishistoriaan, 1991; M. Härkönen, Naisia, asiakirjoja, arkistoja: Suomen naishistorian arkistolähteitä, 1994; M. Lähteenmäki, Mahdollisuuksien aika: työläisnaiset ja yhteiskunnan muutos 1910-30-luvun Suomessa, 1995; Nainen sodassa: kotona ja rintamalla 1939-1945, red. M. Sinerma, 1995; A. Oinonen, Repijänaiset ja rantatyöt: kotkalainen nainen satamatyössä 1940-luvun loppupuolella ja 1950-luvulla, 1996; I. Helén, Äidin elämän politiikka: naissukupuolisuus, valta ja itsesuhde Suomessa 1880- luvulta 1960-luvulle, 1997; M. Suutala, Kvinnor och andra djur, 1997; A. Ollila, Jalo velvollisuus: virkanaisena 1800-luvun lopun Suomessa, 1998; C. Kajanti, Kiehtovia naiskohtaloita Suomen historiasta, 1999; J. Löfström, Sukupuoliero agraarikulttuurissa, 1999; C. Björkstrand, Kvinnans ställning i det finländska musiksamhället, 1999; Gender and vocation: women, religion and social change in the Nordic countries 1830-1940, red. P. Markkola, 2000) (Harriet Silius)