kyrkomusik. I en vidare betydelse kunde all musik som förekommer i kyrkor och samfund kallas k. I sträng bemärkelse avser k. den musik som är direkt knuten till kyrkans gudstjänster, d.v.s. liturgisk sång och psalmer, men även vokal- och instrumentalmusik som ingår i liturgin. Begreppet används dock allmänt även om annan musik som är skriven till eller initierad av bibeltexter, från mindre kompositioner till större verk som motetter, kantater och mässor, liksom orgelmusik och annan musik som förekommer vid fritt gestaltade kyrkokonserter och musikandakter. Stilmässigt skiljer sig k. inte från annan musik, även om det religiösa textunderlaget generellt kan anses utgöra en viktig markör och kompositionsidealen ofta har hämtats från barocken.
Ända sedan fornkyrkan har k. varit ett väsentligt inslag i gudstjänstlivet. Den fungerar dels som ett uttryck för församlingens bön och lovsång, dels som ett konstnärligt berikande medel och som en form av förkunnelse. K. har sina rötter i judendomen och var ursprungligen en enstämmig, icke-ackompanjerad vokalmusik med den på 600-t. reglerade gregorianska sången som dominerande inslag. Under senare delen av medeltiden, från 1200-t. och framåt, vann flerstämmighet (mässor, motetter) insteg inom k. Dokument från Finlands medeltida k. finns bevarade.
Den lutherska reformationen övertog för gudstjänstliturgin en förenklad gregoriansk sång som till en del har bevarats ända till vår tid. Större betydelse fick dock den folkligt förankrade kyrkovisan, psalmen, som dels utvecklades till den församlingssång som lever än i dag och som dels fungerade som underlag för koralkantater, orgelkoraler etc., och som kulminerade under barocken med D. Buxtehude och J.S. Bach. Instrumentalmusik fick en viktig roll inom k.
Psalmsången, till en början utförd av kör, blev en fast beståndsdel i gudstjänsten i Sverige och Finland genom Laurentius Petri Gothus kyrkoordning 1571. Redan tidigare hade latinska hymner, sekvenser och antifoner översatts till svenska och finska. De tidigaste svenska psalmböckerna utkom på 1530-t. och fortsatte i olika utgåvor under hela 1600-t. tills den första svenska rikspsalmboken antogs 1695 (med koraler 1697). Motsvarande finska psalmbok togs i bruk 1701 (med koraler 1702). Den första finska psalmboken hade utgetts av Jacob Finno 1583, den följande av Hemming Henrici i Masku 1605. En viktig plats i finländsk psalm- och koralhistoria intar Sigfrid Aronus Forsius. Ett betydande antal koralhandskrifter från 1600-t. finns bevarade. Påfallande är det starka beroendet av mellaneuropeisk meloditradition. Många melodier har övertagits från världsliga visor.
Det dröjde nästan 200 år innan man i Finland fick följande nya psalm- och koralböcker. En svensk och en finsk psalmbok antogs 1886 och tillhörande melodier 1903. Den finska koralpsalmboken hade ett nytt inslag av folkliga koralvarianter och andliga folkmelodier. Utvecklingen mot starkare finsk nationell egenart förstärktes ytterligare i nästa finska psalmbok år 1938 (koraler 1943), medan den motsvarande svenska text- och melodipsalmboken (1943 resp. 1948) utmärks av en nära anslutning till Sverige. Ett tillägg till den svenska koralpsalmboken med alternativa rytmiserade koraler antogs 1968. En totalrevision av både den finska och den svenska psalmboken jämte melodier slutfördes 1986. Dessa psalmböcker innebar en musikalisk och ekumenisk breddning och stilistisk mångfald genom att nya typer av sånger togs upp i psalmboken. I dag har de traditionella psalmerna stark konkurrens av andliga sånger och visor i en lättare stil.
De tidigaste orglarna i Finland skaffades troligen på 1500-t. Orgel som ackompanjemang vid psalmsång är likväl ett tämligen sent påfund. I Borgå domprosteris 17 församlingar fanns 1845 bara två orglar, och i Pedersöre prosteri med dess 27 församlingar vid samma tid fyra orglar. I dag används, förutom orgel, även andra instrument för ackompanjemang av psalmer.
Under medeltiden utvecklade den katolska kyrkan en rik repertoar av k. genom den s.k. mässan. Efter reformationen på 1500-t. grundlades nya musiktraditioner inom de protestantiska kyrkorna. I Finland skulle det dröja ända till 1800-t. innan man började ställa högre krav på kyrkomusikernas utbildning och färdigheter. Den första organistskolan grundades i Åbo 1877. I dag är den högre utbildningen av kyrkomusiker förlagd till en särskild avdelning vid Sibelius-Akademin i Hfrs och Kuopio. En reform av tjänster och utbildning genomfördes 1981 (kyrkomusiker).
En betydande konstnärlig verksamhet har utvecklats inom Finlands k. Bland tidigare tonsättare och påverkare kan nämnas Richard Faltin, Ilmari Krohn, Oskar Merikanto, Heikki Klemetti och Armas Maasalo. Finlandssvenska tonsättare är bl.a. Sulo Salonen och Torsten Stenius samt under senare år bl.a. Kaj-Erik Gustafsson och Lars Karlsson. Bland organister kan nämnas Enzio Forsblom och Tauno Äikää samt Kalevi Kiviniemi, Sixten Enlund och Håkan Wikman. En viktig inspiratör inom körledning och utbildning har varit Harald Andersén.
Tillgången på fackutbildade musiker i församlingarna har gynnat kör- och musikverksamheten. Både finska och svenska kyrkliga sång- och musikfester ordnas regelbundet. Suomen kirkkokuoroliitto (Finlands kyrkokörsförbund) bildades 1931, namnet ändrades 1975 till Suomen kirkkomusiikkiliitto. För det svenskspråkiga arbetet grundades 1928 Finlands svenska kyrkosångsutskott, som 1955 efterträddes av Finlands svenska kyrkosångsförbund. Facklig organisation för kyrkomusikerna är Kyrkliga fackförbund inom Akava AKI, som bildades vid ingången av 2005 då förvaltningen av de Akava-anslutna Finlands kantor-organistförbund (Suomen kanttori-urkuriliitto, Hfrs, gr. 1907) och Finlands kyrkas prästförbund sammanslogs. En svenskspråkig kantor-organistförening grundades 1927, sedan 1959 kallad Kyrkomusikerföreningen.
En viktig bärare av k. utgör de kyrko-, barn- och ungdomskörer samt olika instrumentalensembler som verkar i församlingarna, i början av 2000-t. drygt 42 000 medlemmar fördelade på 2 700 grupper. Sammanlagt hålls under ett år ca 12 000 musikevenemang med 1,7 milj. åhörare.
Den lutherska k. har ofta varit föremål för diskussion och omprövning. Främst har det gällt brytningen mellan olika musikstilar och frågan vad som är äkta kyrkomusik.
Den ortodoxa k. i Finland har utgått från den ryska, närmast den variant som företräddes av S:t Petersburg. Ett viktigt centrum blev 1918 prästseminariet i Sordavala. Ett nyskapande arbete ledde till att man vid sidan av ryska förebilder också började följa bysantinska. På senare år har den ortodoxa kyrkan sökt nya vägar för en nationell finsk k. Sedan 1988 utgör Teologiska fakulteten vid Joensuu universitet centrum för ortodox k.
Den frikyrkliga k. har främst tagit fasta på musikens evangeliserande funktion och ofta inspirerats av evangelikal verksamhet i Sverige och USA, både till stil, form och innehåll. (C-A. Moberg, Kyrkomusikens historia, 1932; K-J. Hansson, En levande församlingssång, 1985; H. Nyman, Kyrkorum, kyrkosång, kyrkobruk, 1989; Näkökulmia Suomen kirkkomusiikkiin, red. R. Pajamo, 1994; Cantate cantica socii. Liturgy and Music in Finland, red. R. Pajamo 1997; K- J. Hansson, Finlandssvensk psalmhistoria, ingår i Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria, red. B. & K. Sahlgren, 2001; Kyrkomusiken - tidsenlig och tidlös 2002; Harald Andersén. Känd och okänd, red. M. Kilpiö, 2003; R. Pajamo/E. Tuppurainen, Kirkkomusiikki, 2004) (Karl-Johan Hansson)
Ända sedan fornkyrkan har k. varit ett väsentligt inslag i gudstjänstlivet. Den fungerar dels som ett uttryck för församlingens bön och lovsång, dels som ett konstnärligt berikande medel och som en form av förkunnelse. K. har sina rötter i judendomen och var ursprungligen en enstämmig, icke-ackompanjerad vokalmusik med den på 600-t. reglerade gregorianska sången som dominerande inslag. Under senare delen av medeltiden, från 1200-t. och framåt, vann flerstämmighet (mässor, motetter) insteg inom k. Dokument från Finlands medeltida k. finns bevarade.
Den lutherska reformationen övertog för gudstjänstliturgin en förenklad gregoriansk sång som till en del har bevarats ända till vår tid. Större betydelse fick dock den folkligt förankrade kyrkovisan, psalmen, som dels utvecklades till den församlingssång som lever än i dag och som dels fungerade som underlag för koralkantater, orgelkoraler etc., och som kulminerade under barocken med D. Buxtehude och J.S. Bach. Instrumentalmusik fick en viktig roll inom k.
Psalmsången, till en början utförd av kör, blev en fast beståndsdel i gudstjänsten i Sverige och Finland genom Laurentius Petri Gothus kyrkoordning 1571. Redan tidigare hade latinska hymner, sekvenser och antifoner översatts till svenska och finska. De tidigaste svenska psalmböckerna utkom på 1530-t. och fortsatte i olika utgåvor under hela 1600-t. tills den första svenska rikspsalmboken antogs 1695 (med koraler 1697). Motsvarande finska psalmbok togs i bruk 1701 (med koraler 1702). Den första finska psalmboken hade utgetts av Jacob Finno 1583, den följande av Hemming Henrici i Masku 1605. En viktig plats i finländsk psalm- och koralhistoria intar Sigfrid Aronus Forsius. Ett betydande antal koralhandskrifter från 1600-t. finns bevarade. Påfallande är det starka beroendet av mellaneuropeisk meloditradition. Många melodier har övertagits från världsliga visor.
Det dröjde nästan 200 år innan man i Finland fick följande nya psalm- och koralböcker. En svensk och en finsk psalmbok antogs 1886 och tillhörande melodier 1903. Den finska koralpsalmboken hade ett nytt inslag av folkliga koralvarianter och andliga folkmelodier. Utvecklingen mot starkare finsk nationell egenart förstärktes ytterligare i nästa finska psalmbok år 1938 (koraler 1943), medan den motsvarande svenska text- och melodipsalmboken (1943 resp. 1948) utmärks av en nära anslutning till Sverige. Ett tillägg till den svenska koralpsalmboken med alternativa rytmiserade koraler antogs 1968. En totalrevision av både den finska och den svenska psalmboken jämte melodier slutfördes 1986. Dessa psalmböcker innebar en musikalisk och ekumenisk breddning och stilistisk mångfald genom att nya typer av sånger togs upp i psalmboken. I dag har de traditionella psalmerna stark konkurrens av andliga sånger och visor i en lättare stil.
De tidigaste orglarna i Finland skaffades troligen på 1500-t. Orgel som ackompanjemang vid psalmsång är likväl ett tämligen sent påfund. I Borgå domprosteris 17 församlingar fanns 1845 bara två orglar, och i Pedersöre prosteri med dess 27 församlingar vid samma tid fyra orglar. I dag används, förutom orgel, även andra instrument för ackompanjemang av psalmer.
Under medeltiden utvecklade den katolska kyrkan en rik repertoar av k. genom den s.k. mässan. Efter reformationen på 1500-t. grundlades nya musiktraditioner inom de protestantiska kyrkorna. I Finland skulle det dröja ända till 1800-t. innan man började ställa högre krav på kyrkomusikernas utbildning och färdigheter. Den första organistskolan grundades i Åbo 1877. I dag är den högre utbildningen av kyrkomusiker förlagd till en särskild avdelning vid Sibelius-Akademin i Hfrs och Kuopio. En reform av tjänster och utbildning genomfördes 1981 (kyrkomusiker).
En betydande konstnärlig verksamhet har utvecklats inom Finlands k. Bland tidigare tonsättare och påverkare kan nämnas Richard Faltin, Ilmari Krohn, Oskar Merikanto, Heikki Klemetti och Armas Maasalo. Finlandssvenska tonsättare är bl.a. Sulo Salonen och Torsten Stenius samt under senare år bl.a. Kaj-Erik Gustafsson och Lars Karlsson. Bland organister kan nämnas Enzio Forsblom och Tauno Äikää samt Kalevi Kiviniemi, Sixten Enlund och Håkan Wikman. En viktig inspiratör inom körledning och utbildning har varit Harald Andersén.
Tillgången på fackutbildade musiker i församlingarna har gynnat kör- och musikverksamheten. Både finska och svenska kyrkliga sång- och musikfester ordnas regelbundet. Suomen kirkkokuoroliitto (Finlands kyrkokörsförbund) bildades 1931, namnet ändrades 1975 till Suomen kirkkomusiikkiliitto. För det svenskspråkiga arbetet grundades 1928 Finlands svenska kyrkosångsutskott, som 1955 efterträddes av Finlands svenska kyrkosångsförbund. Facklig organisation för kyrkomusikerna är Kyrkliga fackförbund inom Akava AKI, som bildades vid ingången av 2005 då förvaltningen av de Akava-anslutna Finlands kantor-organistförbund (Suomen kanttori-urkuriliitto, Hfrs, gr. 1907) och Finlands kyrkas prästförbund sammanslogs. En svenskspråkig kantor-organistförening grundades 1927, sedan 1959 kallad Kyrkomusikerföreningen.
En viktig bärare av k. utgör de kyrko-, barn- och ungdomskörer samt olika instrumentalensembler som verkar i församlingarna, i början av 2000-t. drygt 42 000 medlemmar fördelade på 2 700 grupper. Sammanlagt hålls under ett år ca 12 000 musikevenemang med 1,7 milj. åhörare.
Den lutherska k. har ofta varit föremål för diskussion och omprövning. Främst har det gällt brytningen mellan olika musikstilar och frågan vad som är äkta kyrkomusik.
Den ortodoxa k. i Finland har utgått från den ryska, närmast den variant som företräddes av S:t Petersburg. Ett viktigt centrum blev 1918 prästseminariet i Sordavala. Ett nyskapande arbete ledde till att man vid sidan av ryska förebilder också började följa bysantinska. På senare år har den ortodoxa kyrkan sökt nya vägar för en nationell finsk k. Sedan 1988 utgör Teologiska fakulteten vid Joensuu universitet centrum för ortodox k.
Den frikyrkliga k. har främst tagit fasta på musikens evangeliserande funktion och ofta inspirerats av evangelikal verksamhet i Sverige och USA, både till stil, form och innehåll. (C-A. Moberg, Kyrkomusikens historia, 1932; K-J. Hansson, En levande församlingssång, 1985; H. Nyman, Kyrkorum, kyrkosång, kyrkobruk, 1989; Näkökulmia Suomen kirkkomusiikkiin, red. R. Pajamo, 1994; Cantate cantica socii. Liturgy and Music in Finland, red. R. Pajamo 1997; K- J. Hansson, Finlandssvensk psalmhistoria, ingår i Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria, red. B. & K. Sahlgren, 2001; Kyrkomusiken - tidsenlig och tidlös 2002; Harald Andersén. Känd och okänd, red. M. Kilpiö, 2003; R. Pajamo/E. Tuppurainen, Kirkkomusiikki, 2004) (Karl-Johan Hansson)
kyrkomusik. Korsholms kyrka är hemvist för musikfestspelen i Korsholm, som anordnas sedan 1983 och är en av landets förnämsta musikbegivenheter. Foto: Lehtikuva Oy, V. Myllynen.