läkare. Läkekonsten i Finland stod på en primitiv nivå långt in på 1600-t. Den utövades huvudsakligen av barberare och fältskärer, som fanns endast i de glest liggande städerna. Professorn i medicin vid Åbo akademi var från 1640 i över hundra år den enda läkaren i landet. Enklare medicinsk praktik bedrevs fortfarande av fältskärer, som 1688 underställdes det kungliga läkarkollegiet (Collegium medicorum) och erhöll detaljerade anvisningar för yrkets utövande. De första provinsial- och stadsläkarna tillsattes kring 1750. Privatpraktiserande l. började förekomma först mot slutet av 1800-t.; dittills hade l. så gott som uteslutande avlönats av samhället och av enskilda företag. Kommunalläkare började anställas i slutet av 1800-t. och tjänstgjorde fram till den stora hälsovårdsreformen på 1970-t.
Finland hade förr en läkartäthet som hörde till de absolut lägsta i Europa, men denna läkarbrist kunde avhjälpas under 1970-t. genom inrättandet av nya medicinska fakulteter. Antalet l. var 1800 ca 20, 1900 373, 1950 2 034, 1970 4 965, 1980 9 515, 1990 14 325, 2000 18 925 och 2004 20 119. Numera är läkartätheten i Finland internationellt sett hög; 2004 gick det 259 invånare på en l. Störst är tätheten i sjukvårdsdistrikt med universitetscentralsjukhus, där det går 245-260 invånare på varje l. I övriga sjukvårdsdistrikt är siffran i genomsnitt 400-500 invånare per l. Inom läkarkåren, som tidigare var helt mansdominerad, har andelen kvinnor under 1900-t. ökat i jämn takt. År 1900 var 1 % av landets l. kvinnor, 1950 21 %, 1970 27 %, 1990 42 % och 2004 49 %. I de yngre åldersgrupperna är kvinnornas andel mellan 60 och 70 %.
Den första kvinnliga läkaren i Finland och hela Norden var Rosina Heikel, som med dispens avlade med.lic.-examen 1878. Karolina Eskelin disputerade 1895 som första kvinna i medicin. Kvinnor erhöll rätt att utöva läkaryrket genom en kejserlig deklaration av 1897, men fram till 1914 måste de ha ett särskilt tillstånd för att få arbeta som läkare. Helt jämställda med manliga l. blev de först 1925.
Omkring 80 % av de l. som arbetar i Finland tjänstgör inom den offentliga sektorn. Närmare hälften av l. arbetar heltid på sjukhus och över en femtedel på hälsocentraler. Sex procent av läkarna ägnar sig på heltid åt undervisning eller forskning. 2003 hade sammanlagt ca 4 500 l. privatpraktik vid sidan av sin ordinarie tjänst, medan 12 797 l. hade specialisträttigheter. Det största antalet specialister fanns inom områdena allmän medicin, invärtes medicin, kirurgi, psykiatri, kvinnosjukdomar och förlossningar, anestesiologi, och barnsjukdomar. Av läkare som tjänstgör i Finland har 90 % finska och 6,5 % svenska som modersmål.
Läkaryrket får i Finland utövas endast av person, som avlagt medicinsk grundexamen i hemlandet eller vid av de finländska myndigheterna godkänd högskola utomlands, avgett läkarförsäkran enligt fastställt formulär (i lagen om utövning av läkaryrket av 1978) och därefter auktoriserats som l. av rättsskyddscentralen för hälsovården, som även utfärdar specialisträttigheter. Sedan 1963 kan utländsk l. erhålla tillstånd att arbeta i Finland; särskilda bestämmelser gäller för medborgare i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Till följd av EU-integrationen trädde 1999 en ny förordning om specialistläkarutbildningen i kraft, varvid antalet specialiteter i Finland minskades från 92 till 49.
I Finland utbildas l. vid fem medicinska fakulteter: i Hfrs, Kuopio, Uleåborg, Tfrs och Åbo. 2004 inledde över 600 nya medicine studerande sina studier.
För att främja l:s yrkesskicklighet och gemensamma intressen bildades 1835 Finska läkaresällskapet, 1881 sällskapet Duodecim och 1910 Finlands läkarförbund. Den sistnämnda organisationen, som är stiftande medlem av akademikercentralförbundet Akava, bevakar läkarnas fackliga intressen. De olika medicinska disciplinerna har dessutom sina egna specialorganisationer. Betr. läkekonsten, se medicin.
Finland hade förr en läkartäthet som hörde till de absolut lägsta i Europa, men denna läkarbrist kunde avhjälpas under 1970-t. genom inrättandet av nya medicinska fakulteter. Antalet l. var 1800 ca 20, 1900 373, 1950 2 034, 1970 4 965, 1980 9 515, 1990 14 325, 2000 18 925 och 2004 20 119. Numera är läkartätheten i Finland internationellt sett hög; 2004 gick det 259 invånare på en l. Störst är tätheten i sjukvårdsdistrikt med universitetscentralsjukhus, där det går 245-260 invånare på varje l. I övriga sjukvårdsdistrikt är siffran i genomsnitt 400-500 invånare per l. Inom läkarkåren, som tidigare var helt mansdominerad, har andelen kvinnor under 1900-t. ökat i jämn takt. År 1900 var 1 % av landets l. kvinnor, 1950 21 %, 1970 27 %, 1990 42 % och 2004 49 %. I de yngre åldersgrupperna är kvinnornas andel mellan 60 och 70 %.
Den första kvinnliga läkaren i Finland och hela Norden var Rosina Heikel, som med dispens avlade med.lic.-examen 1878. Karolina Eskelin disputerade 1895 som första kvinna i medicin. Kvinnor erhöll rätt att utöva läkaryrket genom en kejserlig deklaration av 1897, men fram till 1914 måste de ha ett särskilt tillstånd för att få arbeta som läkare. Helt jämställda med manliga l. blev de först 1925.
Omkring 80 % av de l. som arbetar i Finland tjänstgör inom den offentliga sektorn. Närmare hälften av l. arbetar heltid på sjukhus och över en femtedel på hälsocentraler. Sex procent av läkarna ägnar sig på heltid åt undervisning eller forskning. 2003 hade sammanlagt ca 4 500 l. privatpraktik vid sidan av sin ordinarie tjänst, medan 12 797 l. hade specialisträttigheter. Det största antalet specialister fanns inom områdena allmän medicin, invärtes medicin, kirurgi, psykiatri, kvinnosjukdomar och förlossningar, anestesiologi, och barnsjukdomar. Av läkare som tjänstgör i Finland har 90 % finska och 6,5 % svenska som modersmål.
Läkaryrket får i Finland utövas endast av person, som avlagt medicinsk grundexamen i hemlandet eller vid av de finländska myndigheterna godkänd högskola utomlands, avgett läkarförsäkran enligt fastställt formulär (i lagen om utövning av läkaryrket av 1978) och därefter auktoriserats som l. av rättsskyddscentralen för hälsovården, som även utfärdar specialisträttigheter. Sedan 1963 kan utländsk l. erhålla tillstånd att arbeta i Finland; särskilda bestämmelser gäller för medborgare i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Till följd av EU-integrationen trädde 1999 en ny förordning om specialistläkarutbildningen i kraft, varvid antalet specialiteter i Finland minskades från 92 till 49.
I Finland utbildas l. vid fem medicinska fakulteter: i Hfrs, Kuopio, Uleåborg, Tfrs och Åbo. 2004 inledde över 600 nya medicine studerande sina studier.
För att främja l:s yrkesskicklighet och gemensamma intressen bildades 1835 Finska läkaresällskapet, 1881 sällskapet Duodecim och 1910 Finlands läkarförbund. Den sistnämnda organisationen, som är stiftande medlem av akademikercentralförbundet Akava, bevakar läkarnas fackliga intressen. De olika medicinska disciplinerna har dessutom sina egna specialorganisationer. Betr. läkekonsten, se medicin.