Lenin, Vladimir Iljitj (1874-1924), rysk revolutionsledare, sovjetmaktens grundläggare. Lenin hade under längre och kortare vistelser i det nordvästra grannlandet (han uppges ha besökt Finland hela 22 gånger) lärt känna förhållandena här tämligen väl. Han sägs ha upprörts över tsarregimens löftesbrott och redan kring sekelskiftet 1900 försvarat Finlands grundlagsenliga autonomi. Under sina uppehåll i Finland knöt Lenin talrika förbindelser inom olika medborgarkretsar.
På 1970-talet tog särskilt Urho Kekkonen, i den situation där han i Nikita Chrusjtjev förlorat en välvillig samtalspartner i Kreml, fasta på Lenins Finlandspolitik som kröntes med det erkännande av Finlands självständighet som sovjetregeringen 30/12 1917 gav en delegation utsänd av den finländska borgerliga senaten. Lenin var tvungen att utnyttja sin auktoritet för att genomdriva detta avgörande, som inte godkändes av alla inom sovjetledningen. Kekkonens historieskrivning förnekade att Lenin skulle ha haft några baktankar med erkännandet, vilket akademiska forskare som t.ex. Tuomo Polvinen hade kommit fram till; Polvinen hävdade att Lenin avsett att Finland snart skulle återansluta sig till Ryssland, sedan den socialistiska revolutionen segrat på finländsk mark. Genom att driva tesen att Lenin omhuldat Finlands självständighet trodde sig Kekkonen under kalla krigets dagar kunna motarbeta eventuella angrepp på den från sovjetiskt håll.
Efter andra världskriget uppstod även i Finland en veritabel Leninkult, unik i de parlamentariska demokratiernas krets. Ett Leninmuseum (det första utanför Sovjetunionen) hade tillkommit redan 1946 i Tammerfors, där ryska revolutionärer hållit kongresser i vilka Lenin deltog 1905 och 1906; under den förra träffades Lenin och Stalin första gången. En lägenhet i en byggnad invid Hagnäs torg i Hfrs där Lenin vistades sommaren 1917, var museum 1976-95. En Leninpark tillkom i Hfrs 1970, och så sent som 1988 var minoritetskommunisterna aktiva för att åstadkomma en Leninstaty i staden, ett projekt som dock avstyrdes. I Kotka restes en Leninbyst 1979. I Pargas hembygdsmuseum finns ett minnesrum över Lenin i den s.k. Kirjalagården, ett f.d. gästgiveri som hade besök av Lenin 1907 då denne befann sig på flykt västerut. På 1970-talet var Lenin en husgud särskilt för de s.k. taistoiterna. Ett stort bokverk i tre band om Lenin och Finland, Lenin ja Suomi, utarbetades med statsmedel och publicerades 1987-90 med undervisningsministeriet som utgivare och dess kanslichef som ordförande i redaktionsrådet. (A. Waerland, Proletariatets diktatur: sanningen om Lenin och hans välde, 1920; J. Timonen, Lenin, 1933; S-K. Kilpi, Lenin ja suomalaiset, 1957; T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917-20, 2 bd, 1967-71; Lenin suomalaisten muistelmissa, red. T. Lehén, 1969; A. Wirtanen, Lenin, elämä ja työ, 1970; V. Smirnov, Lenin Suomen vaiheissa, 1970; P. Moskikovski, Lenin Suomessa: muistopaikkoja, 1980)
På 1970-talet tog särskilt Urho Kekkonen, i den situation där han i Nikita Chrusjtjev förlorat en välvillig samtalspartner i Kreml, fasta på Lenins Finlandspolitik som kröntes med det erkännande av Finlands självständighet som sovjetregeringen 30/12 1917 gav en delegation utsänd av den finländska borgerliga senaten. Lenin var tvungen att utnyttja sin auktoritet för att genomdriva detta avgörande, som inte godkändes av alla inom sovjetledningen. Kekkonens historieskrivning förnekade att Lenin skulle ha haft några baktankar med erkännandet, vilket akademiska forskare som t.ex. Tuomo Polvinen hade kommit fram till; Polvinen hävdade att Lenin avsett att Finland snart skulle återansluta sig till Ryssland, sedan den socialistiska revolutionen segrat på finländsk mark. Genom att driva tesen att Lenin omhuldat Finlands självständighet trodde sig Kekkonen under kalla krigets dagar kunna motarbeta eventuella angrepp på den från sovjetiskt håll.
Efter andra världskriget uppstod även i Finland en veritabel Leninkult, unik i de parlamentariska demokratiernas krets. Ett Leninmuseum (det första utanför Sovjetunionen) hade tillkommit redan 1946 i Tammerfors, där ryska revolutionärer hållit kongresser i vilka Lenin deltog 1905 och 1906; under den förra träffades Lenin och Stalin första gången. En lägenhet i en byggnad invid Hagnäs torg i Hfrs där Lenin vistades sommaren 1917, var museum 1976-95. En Leninpark tillkom i Hfrs 1970, och så sent som 1988 var minoritetskommunisterna aktiva för att åstadkomma en Leninstaty i staden, ett projekt som dock avstyrdes. I Kotka restes en Leninbyst 1979. I Pargas hembygdsmuseum finns ett minnesrum över Lenin i den s.k. Kirjalagården, ett f.d. gästgiveri som hade besök av Lenin 1907 då denne befann sig på flykt västerut. På 1970-talet var Lenin en husgud särskilt för de s.k. taistoiterna. Ett stort bokverk i tre band om Lenin och Finland, Lenin ja Suomi, utarbetades med statsmedel och publicerades 1987-90 med undervisningsministeriet som utgivare och dess kanslichef som ordförande i redaktionsrådet. (A. Waerland, Proletariatets diktatur: sanningen om Lenin och hans välde, 1920; J. Timonen, Lenin, 1933; S-K. Kilpi, Lenin ja suomalaiset, 1957; T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917-20, 2 bd, 1967-71; Lenin suomalaisten muistelmissa, red. T. Lehén, 1969; A. Wirtanen, Lenin, elämä ja työ, 1970; V. Smirnov, Lenin Suomen vaiheissa, 1970; P. Moskikovski, Lenin Suomessa: muistopaikkoja, 1980)
Lenin, Vladimir Iljitj. Hade stort inflytande över Finlands öden, men hans intentioner visavi det lilla grannlandet gick inte i uppfyllelse. Bakom de finländska hyllningarna av honom dolde sig allt från politiskt hyckleri till ideologisk övertygelse. Staden Leningrad förärade 1977 vänorten Åbo denna Leninbyst. Foto: Sakari Niemi.