Lilius, Carl-Gustaf Henrik Casimir (f. 14/7 1928 Hfrs, d. 14/12 1998 Hangö), konstnär, författare och samhällsdebattör. Lilius bedrev 1946-49 humanistiska studier vid Helsingfors universitet och studerade 1949-52 vid Finlands konstakademis skola, skulpturklassen. Som bildkonstnär debuterade han 1952 och höll sin första separatutställning 1958. Lilius har i flera essäer beskrivit sin egen verksamhet. Han önskar ge form åt sin tanke i olika material och utgår alltid från en filosofisk helhetsvision av människans kaotiska tillvaro i ett outgrundligt universum; solmytens kärlekspar i linoleumsnitt, bevingade kvinnor i gips, brons eller stängselnät, skäggiga huvuden med drag av självporträtt, fabulösa bildsviter i tusch och blyerts och metsytiska gouachemålningar är några bitar av den verklighet han gestaltar. Hans produktion omfattade ca 64 000 verk, varav 48 500 katalogiserade.
Som författare debuterade Lilius relativt sent med Burgundiska sviten (1966), ett myllrande diktverk som i sin storslagna uppläggning har likheter med hans tecknade värld. Här målas ett personligt universum i kärlekens tecken. Metsytiska boken. En roman om tanken (1973), med den mystiske doktor Susano som ett bara delvis maskerat självporträtt, för vidare in i de liliuska myternas virvel. Samtidigt etablerar han sig på allvar som samhällsdebattör med vid internationell utblick. Han angriper finländsk undfallenhetspolitik gentemot Sovjet och bidrar verksamt till att termen finlandisering debatteras. Kommunism, antingen den praktiseras i Sovjet, Kina eller Finland, blir måltavlan för många essäer, samlade i Makt och mardröm (1984). Stort engagemang visade han också när det gällde det kinesiska förtrycket av den buddistiska kulturen i Tibet. Outtröttligt polemiserade han även mot den restriktiva finländska flyktingpolitiken. Mot slutet av sitt liv gav Lilius ut de personliga essäsamlingarna Solkornet (1995), Paradispredikan (1996) och Paradisdansen (1997), där han vid sidan av de samhällskritiska texterna skrev om sin kärlek till diktare, konstnärer, filosofer och musiker som präglat honom. Han är iakttagaren, "nattlöparen", profeten som alltid är redo att formulera en världsförklaring. Sin tro på det goda mitt i ondskans mörker formulerade han med betvingande kraft i diktsamlingen Det himmelska ljuset (1994).
Lilius framstod som en samvetsröst i finländskt kulturliv. Hans åsikter var ofta kontroversiella, tonläget högt, hans kunskaper omfattande, hans anspråk monumentala. Han var från 1957 gift med författaren och konstnären Irmelin Sandman Lilius. 1989, nio år före sin död, donerade han hela sin konstsamling till Hangö stad, Svenska folkskolans vänner och sin familj. Efter hans död grundade hans hustru tillsammans med dottern Muddle Lilius. (f. 1958) - även hon författare - stiftelsen Pro Lilium (inregistrerades 2002) med syftet att vårda Lilius konstnärliga arv. (E. Kruskopf, Informellt, 1965; E. Kruskopf/E. Saarinen, Carl-Gustaf Lilius - Chaos, 1989; E. Kruskopf, Teckningar, 1990; Carl-Gustaf Lilius - Sculptor, 1992; I. Sandman Lilius, Sjutusen år. En biografi över Carl-Gustaf Lilius 1, 2003, del 2, 2011) (Bengt von Bonsdorff/Gustaf Widén)
Som författare debuterade Lilius relativt sent med Burgundiska sviten (1966), ett myllrande diktverk som i sin storslagna uppläggning har likheter med hans tecknade värld. Här målas ett personligt universum i kärlekens tecken. Metsytiska boken. En roman om tanken (1973), med den mystiske doktor Susano som ett bara delvis maskerat självporträtt, för vidare in i de liliuska myternas virvel. Samtidigt etablerar han sig på allvar som samhällsdebattör med vid internationell utblick. Han angriper finländsk undfallenhetspolitik gentemot Sovjet och bidrar verksamt till att termen finlandisering debatteras. Kommunism, antingen den praktiseras i Sovjet, Kina eller Finland, blir måltavlan för många essäer, samlade i Makt och mardröm (1984). Stort engagemang visade han också när det gällde det kinesiska förtrycket av den buddistiska kulturen i Tibet. Outtröttligt polemiserade han även mot den restriktiva finländska flyktingpolitiken. Mot slutet av sitt liv gav Lilius ut de personliga essäsamlingarna Solkornet (1995), Paradispredikan (1996) och Paradisdansen (1997), där han vid sidan av de samhällskritiska texterna skrev om sin kärlek till diktare, konstnärer, filosofer och musiker som präglat honom. Han är iakttagaren, "nattlöparen", profeten som alltid är redo att formulera en världsförklaring. Sin tro på det goda mitt i ondskans mörker formulerade han med betvingande kraft i diktsamlingen Det himmelska ljuset (1994).
Lilius framstod som en samvetsröst i finländskt kulturliv. Hans åsikter var ofta kontroversiella, tonläget högt, hans kunskaper omfattande, hans anspråk monumentala. Han var från 1957 gift med författaren och konstnären Irmelin Sandman Lilius. 1989, nio år före sin död, donerade han hela sin konstsamling till Hangö stad, Svenska folkskolans vänner och sin familj. Efter hans död grundade hans hustru tillsammans med dottern Muddle Lilius. (f. 1958) - även hon författare - stiftelsen Pro Lilium (inregistrerades 2002) med syftet att vårda Lilius konstnärliga arv. (E. Kruskopf, Informellt, 1965; E. Kruskopf/E. Saarinen, Carl-Gustaf Lilius - Chaos, 1989; E. Kruskopf, Teckningar, 1990; Carl-Gustaf Lilius - Sculptor, 1992; I. Sandman Lilius, Sjutusen år. En biografi över Carl-Gustaf Lilius 1, 2003, del 2, 2011) (Bengt von Bonsdorff/Gustaf Widén)
Lilius, Carl-Gustaf. Nedre bilden illustration ur diktsamlingen Det himmelska ljuset (1994). Lilius var känd för sin omutliga självständighet och kompromisslösa konsekvens. Han försvarade yttrandefriheten genom att använda den och bidrog till en allsidig och heltäckande informationsspridning genom sin skriftställarverksamhet. Foto: Schildts bildarkiv.