lilla ofreden

lilla ofreden, benämning på den ryska ockupationen av Finland 1742-43, då stora ofredens olyckor upprepades i mindre skala. De svagt utrustade svenska trupperna led nederlag vid Villmanstrand 24/8 1741; senare gick överbefälhavaren Lewenhaupt med på vapenvila till vintern. Under vapenvilan inlät sig officerarna på underhandlingar med kejsarinnan Elisabet. Denna utfärdade i mars 1742 ett manifest till Finlands folk, som uppmanades ansluta sig till Ryssland och upprätta en egen stat under ryskt beskydd. Tanken på ett självständigt Finland uttalades här för första gången öppet. Den nye svenske överbefälhavaren Bousquet kapitulerade i Hfrs 24/8 1742, och snart var hela landet upp till Kemi älv besatt av ryssarna.

Att ödeläggelsen nu blev mindre än föregående gång berodde bl.a. på att de ryska trupperna var bättre disciplinerade och på att alla lägre tjänstemän hade stannat kvar i landet. Förvaltningen kunde därför ordnas tillfredsställande; den handhades först av de ryska överbefälhavarna James Keith och Peter de Lacy, från oktober 1742 av B. von Campenhausen som generalguvernör. Denne utsåg lagmän med landshövdings befogenhet. De högre ämbetsmännen var i allmänhet balter. Ockupationsmakten sammankallade landskapsmöten för att få en överblick av läget. Lilla ofreden slutade med freden i Åbo 8/8 1743 (Åbofreden), varigenom gränsen drogs vid Kymmene älvs västligaste utloppsarm. (T. Mattila, Sodankäynti Suomessa 1742. Kahden sotapäiväkirjan mukaan, 1983)