Åbofreden, som ändade "hattarnas krig" eller den s.k. lilla ofreden, slöts 8/8 1743, då Sverige avträdde områdena bortom Kymmene älv och s. om Saimen till Ryssland. Fredsförhandlingarna leddes från svensk sida av greve Herman Cedercreutz (1684-1754), herre till Kjuloholm, som förmådde ryssarna att sluta fred och ge upp ockupationen av det övriga Finland. Den ryska regenten (kejsarinnan Elisabet) utfäste sig att respektera sina nya undersåtars rätt till tro, egendom, lagar och ståndsprivilegier.
Gränsen drogs längs älvens östligaste gren, där Abborfors vid Kungsvägen blev gränsstation. Denna var av europeisk betydelse och blev därför föremål för stort intresse samt besöktes bl.a. av svenska kungar.
I Sverige framkallade Å. en insikt om att starka fästningar måste byggas till den nya gränsens försvar. Därför tillkom både Sveaborg och bastionerna vid Lovisa samt Svartholms fästning vid havsgränsen.
Gränsen drogs längs älvens östligaste gren, där Abborfors vid Kungsvägen blev gränsstation. Denna var av europeisk betydelse och blev därför föremål för stort intresse samt besöktes bl.a. av svenska kungar.
I Sverige framkallade Å. en insikt om att starka fästningar måste byggas till den nya gränsens försvar. Därför tillkom både Sveaborg och bastionerna vid Lovisa samt Svartholms fästning vid havsgränsen.
Åbofreden. Vid fredsunderhandlingarna som inleddes i Åbo i februari 1743 höll ryssarna till en början fast vid kravet på att Sverige skulle avstå hela Finland, men det visade sig att detta inte var ett absolut villkor, om kejsarinnan Elisabet fick sin vilja fram i den svenska tronföljdsfrågan. Karta: Steffen Ørsted.