löpning

löpning ingår som den viktigaste delen i friidrott med anor från antiken. Under antiken löpte man som nu olika distanser. Det vanligaste loppet var en stadionlängd (diaulos); i Olympia var längden 192,27 m, på andra platser var sträckorna olika. Den längre distansen man löpte var dolchios, som varierade mellan 7 och 24 stadionlängder. Man antar att det i Olympia löptes 24 stadionlängder, eller tolv gånger fram och tillbaka. Dessutom förekom ett vapenlopp (hoplitodromos), vid vilken distansen och utrustningen växlade. I Olympia var distansen två stadionlängder.

Den moderna l. har sitt ursprung i England. På 1600-t. arrangerades tävlingar mellan yrkeslöpare (pedestrianism), som överbringade nyheter åt sina herrar. Samtidigt uppkom de anglosaxiska yardsträckorna (1 yard = 91,44 cm), som när friidrotten i slutet av 1800-t. spred sig till andra länder anammades av dessa. Yarddistanserna ändrades dock snart till sträckor enligt det nuvarande metersystemet. I mitten av 1800-t. började universiteten i England ordna friidrottstävlingar, och 1866 grundades London amateur athletic club, som detta år arrangerade de första officiella friidrottstävlingarna. Två år tidigare hade den klassiska universitetskampen i friidrott mellan Oxford och Cambridge inletts.

Den anglosaxiska kulturen inom tävlingsidrotten med noggranna regler och separata tävlingar för amatörer och professionella spred sig snabbt till Frankrike, Belgien och Tyskland samt därefter till Skandinavien.

L. indelas i kortdistanslöpning, sträckorna 100-400 m, medeldistans 800-1 500 m och långdistans från 3 000 m uppåt, vidare häcklöpning, hinderlöpning och stafettlöpning. På grund av den snabba utveckling som har ägt rum under de senaste decennierna anser många experter att kortdistans omfattar 100-800 m och medeldistans 1 500-5 000 m. I det följande skall l:s historia i Finland skildras. Vid sidan av nationalgrenen spjutkastning har den haft något av en särställning inom finländsk friidrott.

Finland har aldrig - med något enstaka undantag - haft några sprinters av internationell klass. Tider som uppnåtts fram till 1960-t. måste även tas med en viss reservation.

100 m, 200 m. På 1920-t. hade Finland två sprinterlöpare som gjorde flera goda lopp, Lauri Härö (1899-1980) och Reijo Halme (1899-1941). Båda noterade 10,8 på 100 m, Härö 22,2 på 200 m. Under 1930-t. tävlade många om tätplatserna. Tiden 10,8 noterades av många, bland dem häcklöparen Bengt Sjöstedt (se nedan häcklöpning) och Börje Strandvall (1909-87), av vilka den senare som bäst löpte 200 m på 21,8. Förste man som underskred dåvarande magiska 10,8 var Paul "Palle" Virtanen (1910-2000) från Borgå Akilles 1935. I slutet av årtiondet dominerade Aarne "Aki" Tammisto (1915-78) från Åbo alla sprinterdistanser med serien 10, 7/21, 6/48,2. Det stora namnet på 1950-t. var Voitto Hellsten, bäst som kvartmilare. En pålitlig landslagsman under många år var Ossi Karttunen (f. 1948), som sprang 10,4 på 100 m (1970) och 20,4 på 200 m (1973). I början av 1970-t. kom en sensation i form av gymnastikläraren Raimo Vilén (f. 1945), som under åren 1970-72 förbättrade finländska rekordet på 100 m från 10,4 till otroliga 10,0, tangerat europarekord på sträckan. Vindmätaren noterade + 1,9 m/s, och tre klockor stannade på 10,0. Vilen gjorde flera topptider 1971-72 och förväntningarna var stora inför OS 1972, men hans ömtåliga muskler klarade inte påfrestningarna och idrottskarriären tog ett snabbt slut.

Fr.o.m. mitten av 1970-t. infördes elektronisk tidtagning. Den förste som noterade officiellt finländskt rekord på 100 m var Antti Rajamäki (f. 1952) med 10,46 (1974), som han senare förbättrade till 10,43 (1978). Tommi Hartonen (f. 1977), som representerar HIFK-friidrott, har på senare år varit landets främsta sprinterlöpare. Hans finländska rekord på 20,47 i försöksheatet vid OS i Sydney 2000 som gav honom semifinalplats, är den förnämsta prestationen i Finlands olympiska historia på de korta distanserna. Han innehar det gällande finska rekordet 10,21 på 100 m, noterat i Vasa 23/6 2001. En annan löpare som har gjort stora framsteg är Markus Pöyhönen (f. 1978), vilken som förste finländare avancerade till EM-final på 100 m i München 2002 och blev femte med 10,31.

400 m. En av landets första kvartmilare av klass var sedermera idrottsprofessorn Lauri "Tahko" Pihkala. Denne noterade 51,5 på 400 m 1912, innan han lade upp och inledde sin bana som idrottskonsulent. Därefter dominerades sprinterbanorna i hemlandet av IFK Helsingfors, vars framgångsrikaste löpare var Erik Wilén, OS-silvermedaljör på 400 m häck, som förbättrade rekordet på 400 m slätt från 50,5 till 49,0, det sistnämnda resultatet uppnått vid Göteborgsspelen 1923. Klubbkamraten Erik "Åsa" Åström (1902-71), senare ordförande för Svenska Finlands idrottsförbund, tangerade tiden, liksom även Börje Strandvall, som 1933 noterade 48,3, ett resultat som stod sig fram till 1937, då Aki Tammisto (se ovan) pressade tiden till 48,2. En tredje IFK:are, Europamästaren på 400 m häck 1946 Bertel Storskrubb, var följande rekordman med 48,0 1945, och 1951 var klubbkamraten Rolf Back (f. 1928) mogen för 47,7. Därefter följde epoken Voitto Hellsten, som var landslagets galjonsfigur på 1950-t. och som fem gånger pressade tiden från 47,7 till 46,1, det sistnämnda resultatet uppnått vid OS i Melbourne 1956, där han blev bronsmedaljör. Hellsten noterade serien 10,6/21,3/ 46,1 och var en oumbärlig poängplockare vid alla landskamper. Den senaste i raden av rekordmän är Markku "Kukkis" Kukkoaho (f. 1946), som 1970 tangerade Hellstens rekord 46,1 och följande år blev fjärde vid EM i Hfrs med 45,7. Fullträffen kom vid OS i München 1972, då han 7/9 kvalificerade sig till finalen och tog sjätte platsen på finländska rekordtiden 45,49, som fortfarande gäller.

800 m. Landets medeldistanshistoria inleds med Adolf Manninen (1888-1963), som 1910 blev finländsk mästare på 800 m, men följande år förlorade titeln till Lauri Pihkala, mera känd som kvartmilare. Pihkala underskred som första man tvåminutersgränsen genom att 1911 bli andra vid Nordiska akademiska mästerskapen i Stockholm med noteringen 1.58,1. Tiden godkändes dock inte som finländskt rekord, eftersom den var uppnådd utomlands. En av 1910-talets bästa medeldistansare var den kraftige Einari Anttila (1892-1972), som förbättrade rekordet på 800 m tre gånger ned till 1.57,5 (1916) och på 1 500 m till 4.00,8 (1917). Vid FM 1921 vann kvartmilaren Erik Wilén loppet överlägset genom att spurtbesegra självaste Paavo Nurmi och gå i mål på rekordtiden 1.57,0. Hela fem löpare, bland dem Nurmi, förbättrade tiden tills OS-guldmedaljören på 1 500 m årgång 1928 Harri Larva samma år löpte 1.53,7. Ossi Teileri (1911-88) klockades 1935 för 1.52,5, vilket stod sig tills Bebbe Storskrubb pressade tiden från 1.50,3 1943 till 1.49,3 1945.

Olavi Salsola (1933-95), en av 1950-talets tre storlöpare med förnamnet Olavi, som ett dygn var världsrekordhållare på 1 500 m, noterade 1.49,1 1955 och 1956, för att vid landskampen mot Sverige i Hfrs sistnämnda år vinna loppet på 1.48,3. Resultatet tangerades 1957 av Olavi Vuorisalo (f. 1933). Urstarke och snabbe Olavi "Tankki" Salonen (f. 1933) var i åratal landets bästa 800-meterslöpare, men han lyckades först 1962 få ned rekordet till 1.48,0. Heikki Piippola (f. 1947), som gjorde 47,1 på 400 m, hade 1966 en strålande höstsäsong som kulminerade i två lopp med tiden 1.47,8. Markku Aalto (f. 1949), en av de yngsta finländska mästarna på distansen genom tiderna, lyckades sista dagen i en extra kvaltävling inför EM 1971 sätta stadion- och finländskt rekord med 1.47,2.

Olympiaåret 1972 förde med sig ett nytt namn, Pekka Vasala. Hans personliga rekord när säsongen började var 1.48,6, vilket han förbättrade till 1.46,0. I landskampen mot Sverige kom sensationen. Utan motstånd löpte Vasala nytt europarekord, klockorna stannade på 1.44,5. Han valde därefter att endast gå in för 1 500 m i München, vilket resulterade i OS-guld. Klart är, att Vasala vid denna tidpunkt skulle ha varit favorit också för guldet på 800 m.

Ytterligare några ytterst renommerande internationella framgångar måste nämnas. Markku Taskinen (f. 1952) tog brons vid EM 1974 i Rom med topptiden 1.45,89 och vann inomhus-EM 1978 med 1.47,36. Jorma Härkönen (f. 1956) fick likaså brons vid EM i Aten 1982 med 1.46,90. Den nuvarande rekordinnehavaren, underbarnet Ari Suhonen (f. 1965), kom i ett lopp 16/8 1989 på kända Letzigrund Stadion i Zürich där OS-guldmedaljören kenyanen Paul Ereng segrade, fjärde på tiden 1.44,10. Trots en strålande löparkarriär uppnådde Suhonen emellertid aldrig en seger i något EM, VM eller OS.

1 500 m, 1 engelsk mil. Kungssträckan 1 500 m och engelska milen (1 609,3 m) har alltid omfattats med en speciell klockarkärlek av idrottsfolket. Den förste kände finländske 1 500-meterslöparen var William Lundström (1880-1915), som noterade 4.33,0 i Kajsaniemi 1904. Han följdes av sju löpare innan Paavo Nurmi som den förste underskred 4-minutersbarriären med 3.59,8 i Hfrs 1922. Nurmi hade föregående år haft 3.59,1 i mellantid på 1 500 m då han vann 1 engelsk mil i Stockholm på 4.13,9. Nurmi förbättrade tiden på sträckan tre gånger. Han mötte 1923 Edwin Wide i Stockholm och satte världsrekord på 1 500 m med 3.53,0 (mellantid) och engelska milen med 4.10,4. Vid uttagningarna till OS i Paris 1924 vann Nurmi 1 500 m på 3.52,6 och några timmar senare 5 000 m på 14.48,2, båda nya världsrekord. Harri Larva tangerade 1 500- metersrekordet 1928 och förbättrade senare samma år tiden till 3.52,0. Tio år senare tog Niilo Hartikka (1909-98) brons med tiden 3.50,0 i landskampen mot Sverige i Stockholm. Löparbohemen Dennis Johansson (1928-91) pressade ytterligare tio år senare tiden till 3.49,6, och kapade ytterligare flera sekunder från rekordet fram till 1953, då han löpte på 3.44,8. Under en turné i USA sistnämnda år satte han nytt finländskt rekord på engelska milen med 4.04,0. Hans konkurrent Ilmari Taipale (f. 1928) hade 1951 löpt 1 500 m på 3.47,8 och förbättrat rekordet på milen två gånger: 4.10,4 (tangering) 1949 och följande år 4.09,4. Olavi-trion blev de följande rekordinnehavarna. Vuorisalo inledde med rekord på 1 500 m i Åbo 1956 med 3.43,8, och sex dagar senare svarade Salsola med 3.42,0, för att något senare pressa även milrekordet till 4.03,0.

Tusenfemhundrametersloppet 11/7 1957 i Åbo idrottspark blev historiskt. Olavi-trion och svensken Dan Waern möttes i ett dramatiskt lopp, som slutade med nytt världsrekord för Olavi Salsola, 3.40,2. Samma tid och världsrekord fick Olavi Salonen, medan Olavi Vuorisalo noterade 3.40,3 och Waern 3.40,8. Vuorisalo lyckades detta år förbättra milrekordet två gånger till 3.59,1, och Salonen klockades för samma tid 1962. Pekka Vasala visade sin klass tio år senare bl.a. genom att i Åbo sätta nytt finländskt rekord på 1 500 m med 3.36,8. Hans segertid i OS-finalen i München blev 3.36,33. Samma år förbättrade han även milrekordet till 3.57,2 och 1974 till 3.57,1. Antti Loikkanen (f. 1955) lyckades 16/6 1980 i Imatra tangera Vasalas rekord 3.36,3. Det nuvarande milrekordet, 3.55,65, sattes i London 26/6 1977 av Ari Paunonen (f. 1958).

5 000 m, 10 000 m. De långa distanserna har på samma sätt som 800 och 1 500 m ofta gått s.a.s. hand i hand, med samma löpare på båda sträckorna. Hannes Kolehmainen och hans OS-segertid i Stockholm 1912, 14.36,6, kan utgöra utgångspunkten för uppräkningen. På den längre distansen noterade Kolehmainen 1914 tiden 31.27,4. Följande rekordman var självfallet Paavo Nurmi, som 1924 pressade tiden på 5 000 m till 14.28,2 och förbättrade 10 000-metersrekordet från 30.40,2 till 30.06,2. Rekordet löptes på den sandiga 350 m långa Väinölänniemiplanen i Kuopio och kom att bestå i 13 år. Samma år hade Nurmis hårda motståndare Ville Ritola löpt 30.35,4 och 30.23,2, av vilka den senare tiden var världsrekord och OS-guldtid på sträckan i Paris 1924.

Lauri Lehtinen, OS-guldmedaljör på 5 000 m i Los Angeles 1932 och silvermedaljör på distansen i Berlin 1936, satte 1932 nytt världsrekord med 14.17,0 vid uttagningarna till spelen. "Guldväbeln" Ilmari Salminen, som segrade på 10 000 m i Berlin, var följande rekordhållare med 30.05,6 (1937). En annan av 1930-talets stora löpare, Taisto Mäki, gjorde hösten 1938 en attack mot 30- minutersgränsen men stannade aningen över med 30.02,0. Följande år blev Mäkis bästa, han förbättrade då rekordet på 5 000 m till 14.08,8 och gick som den förste i världen under halvtimmen på 10 000 m med 29.52,6.

Det stora namnet på 1940-t. var Viljo Heino, vars karriär delvis förstördes av kriget. Hans stora år var 1944, då han löpte som bäst 14.09,6 på 5 000 m och satte nytt världsrekord på 10 000 m med 29.35,4. Han krönte sin bana genom att 1949, som 35-åring, notera tiden 29.28,2, vilket var nytt världsrekord.

Mäkis rekord på 5 000 m attackerades under efterkrigsdecennierna av många. Den som först lyckades slå det var Ilmari Taipale (f. 1928), som 1955 gjorde 14.07,6 och följande år 14.05,2. Eero Tuomaala (f. 1926), gick ned till 14.02, följd av medeldistansaren Olavi Vuorisalo, som 1958 noterade 14.01,6. Fjortonminutersbarriären bröts av Martti Huttunen (f. 1930), som 1959 klockades för 13.51,8, medan Jouko Kuha, mera känd som världsrekordman i hinder, 1958 löpte 13.47.8. Två år senare förbättrade Mikko Ala-Leppilampi (1943-2005) tiden två gånger ned till 13.40.2.

På 10 000 m överraskade Erkki Rantala (f. 1935) genom att ta andra platsen i landskampen mot England med finländska rekordtiden 29.21,0. Mikko Ala-Leppilampis försök på distansen resulterade 1968 i 29.20,6, och Jouko Kuha närmade sig detta år 29-minutersgränsen med 29.07.0. Det blev Seppo Tuominen (f. 1943) som 1970 lyckades underskrida den med 28.51,8. Dubble europamästaren Juha Väätäinen pressade tiden tre gånger 1970-71, från 28.19,6 till 27.52.8. Tuominen hade under tiden gjort 28.17,2, likaså 1971.

På den kortare distansen hade fyrdubble OS-guldmedaljören Lasse Virén kommit in i bilden 1971, då han noterades för 13.35,2 i Rom. Något senare var det Väätäinens tur att i Hfrs vinna EM-titeln med 13.32,6. Lasse Virén svarade med att några dagar senare löpa på 13.29,8. Det stora året för Virén blev 1972, då han satte nya finländska rekord på 5 000 m med 13.19,0 och 13.16,3 (14/9) i Hfrs, av vilka det senare fortfarande gäller, samt på 10 000 m med 27.52,4 i Oslo och 27.38,4 i OS-finalen i München. Det nuvarande rekordet på 10 000 m, 27.30,99, innehas av Martti Vainio (f. 1950), som klockades för tiden då han 29/8 1978 vann Europamästerskapen i Prag.

Häcklöpning uppkom i sin moderna form i England i mitten av 1800-t. och torde ha sitt ursprung i den anglosaxiska leken "hare and hounds", som ofta förekom vid många internatskolor i England. Också den naturliga uppdelningen i korta sträckor (häcklöpning) och längre uthållighetslopp började tidigt genomföras vid tävlingar. Sträckan man löpte var 120 yards, och häckarna (10) var till en början 3 fot och 6 tum (1,0668 m); efter 1936 fick de sin nuvarande höjd (106,7 cm).

400 m häck infördes under senare delen av 1800-t. i USA och spred sig först till Frankrike samt sedan till resten av Europa. Häckarnas höjd var 3 fot (91,4 cm). Vid OS i Aten 1896 upptogs 110 m häck på programmet, och i Paris 1900 tillkom 200 och 400 m häck, sträckor som även löptes i St. Louis 1904. Åren 1908 och 1912 löpte man inte lång häck, men sedan OS i Antwerpen 1920 har det olympiska programmet alltid upptagit 110 m och 400 m häck.

I Finland utövades häcklöpning på vissa orter under sent 1800-t. och tidigt 1900-t., med häckar vars höjd varierade från 90 till 103,1 cm. 400 m häck ingick första gången 1916 i FM-programmet. 200 m häck har haft FM- status 1937-40, 1943 och 1945-48. De tider som tidigare uppnåddes på korta häcken måste precis som i sprinterloppen tas med en viss reservation.

En av landets första häcklöpare av klass var Valdemar Wickholm (1890-1970), som noterade 15,7 i Stockholm 1919 och var förste man under 16 sekunder. Efter den kände Erkka Wiléns insatser - han klockades 1923 för 15,6 - inleddes 1928 epoken Bengt Sjöstedt (1906-81). Denne putsade rekordet från 15.4. till 14.4, en tid som var tangerat världsrekord och löptes på Djurgårdens sportplan i Hfrs 5/9 1931. Vid en kontrollmätning befanns banan vara 110,27 m lång, och tiden togs med flera klockor. Sjöstedt är Finlands enda världsrekordhållare i häck, och tiden höll sig i 36 år som finländskt rekord.

Den tangerades 1962 av Raimo Asiala (f. 1941). Även Raimo Koivu (f. 1933), Juhani Vuori (f. 1940), Antti Lanamäki (f. 1940), senare mångårig träningschef i Finlands idrott, noterade samtliga likaså 14,4. År 1967 löpte Matti Harri (f. 1940) på 14,3, och samma tid noterades av Lanamäki. Ari Salin, ett toppnamn även på långa häcken, gjorde 1968 14,2, och följande år tangerade Harri tiden. Salin gjorde 1970 två topptider, 14.1 och sedan 13.8 i landskampen mot Tjeckoslovakien i Prag.

Arto Bryggare (f. 1958) dominerade sedan bilden helt fr.o.m. slutet av 1970-t. Han klockades som bäst för 13.5 med manuell tidtagning. Med elektronisk tidtagning gjorde han 14,06 och 14,04 1976. Följande år kom hans egentliga genombrott med 13,82, 13,78, 13,69 och slutligen 13,66 vid Europacupfinalen i Hfrs. Vid EM i Prag 1978 tog Bryggare bronsmedaljen med 13,56 och upprepade bravaden vid EM i Aten 1982, där han klockades för 13,60. Vid VM i Hfrs 1983 löpte han 13,44 i försöken och 13,46 i finalen, vilket gav en silvermedalj. I sitt försöksheat vid OS i Los Angeles 5/8 1984 löpte Bryggare nytt finländskt rekord med 13,35, som gäller idag, och i finalen blev det brons på tiden 13,45. Vid EM i Stuttgart tog han silver med 13.42. Diverse skador satte stopp för resultat av klass under flera år framåt, men Bryggare gjorde come back 1992 och vann finländska mästerskapet med 13,70 samt kvalificerade sig till OS i Barcelona, där han blev femte i sitt försöksheat (13,92). Därmed var hans glänsande löparkarriär över.

Vid Baltiska spelen i Malmö 1914 stod 400 m häck på programmet, och överlägsen segrare blev IFK:aren Valdemar Wickholm på dåförtiden otroliga 57,1. Men reglerna som förbjöd tre rivna häckar gjorde att resultatet aldrig godkändes som rekord. Några år senare, vid FM 1917, noterade Wickholm 59,1. Därefter övertogs kommandot av klubbkamraten Erkka Wilén, som 1919 vann FM på 58,0 efter en hård kamp med Wickholm, som gick i mål på 58,1. Bara tre veckor senare gjorde Wilén ett kanonlopp som gav tiden 55,4, och 1923 löpte han 55,2 i Köpenhamn. Vid OS i Paris följande år tog Wilén silver på 53,8, vilket var nytt olympiskt rekord, eftersom segraren Frank Taylors segertid 52,6 som samtidigt var nytt världsrekord inte godkändes p.g.a. två rivna häckar. Wiléns tid godkändes i sin tur inte som finländskt rekord, eftersom tiden borde ha tagits med tre klockor och rekordhållaren brutit målsnöret som första man. Wilén löpte 1926 på 54,8, vilket blev hans bästa tid på en hemmabana.

Tiokamparen Akilles Järvinen (Järvinen, Werner) förbättrade rekordet två gånger, från 54,6 1933 till 53,7 vid EM i Turin 1934, då han vann silver. Bertel "Bebbe" Storskrubb blev det sena 1930- talets och tidiga 1940-talets stora namn på långa häcken. Han inledde 1939 med 53,6 och vann i landskampen mot Sverige i Stockholm med 53,4. Samma år vann Erkki Virta (f. 1915) i FM på tiden 53,2, vilken Storskrubb tangerade vid trelandskampen på Stadion i Hfrs 1940. Vid den första efterkrigskampen i Stockholm 1945 klockades Storskrubb för nytt finländskt rekord, 52,9, årsbästa resultat i världen. Följande år erövrade han europamästerskapet i Oslo med tiden 52,2. Klubbkamraten Sven-Osvald "Ossi" Mildh, landslagsman i ishockey och finländsk handbollsmästare i IFK Helsingfors, debuterade på långa häcken 1952 med 55,5. Vid EM i Bern 1954 kvalificerade han sig till finalen på finländska rekordtiden 51,8 och fick i finalen tiden 51,5, vilket gav brons. Jussi Rintamäki (f. 1935) gjorde olympiaåret 1960 51,4, som gav OS-biljett till Rom, där han gjorde 51,1 i semifinalen och 50,8 i finalen, vilket räckte till en 5:e plats.

Rintamäkis mantel upptogs på 1960-t. av "juniorunderbarnet" Jaakko "Jaska" Tuominen (1944-2001), som 1964 klockades först för 50,5 och senare för 50,4. Trots diverse skador och otur tangerade Tuominen 1968 sin bästa tid tre gånger. Ari Salin (f. 1947), som inledde med 110 m häck som sin specialgren, övergick till långa häcken efter några försök 1968-69, och 1970 kom genombrottet med 50,3, en tid som han förbättrade till 49,5 i Hfrs 1972. Detta var den bästa tiden under epoken med manuell tidtagning. Salin klockades 1971 för 50,41 med elektronisk tidtagning. Några år senare, 1974, gjorde Reijo Koivu (f. 1947) 51,14, ett rekord som stod sig i tjugo år innan Vesa-Pekka Pihlavisto (f. 1965) 1994 förbättrade det två gånger, först till 49,75 och sedan till 49,69. På 2000-t. har rekordet fått sig en törn tre gånger. Janne Mäkelä (f. 1978) löpte 2002 tiderna 49,69 och 49,59, och 2/7 2003 klockades den nuvarande rekordinnehavaren Ari-Pekka Lattu (f. 1979) för 49,36 i Lahtis.

Hinderlöpning började utövas i England i mitten av 1850-t. och något senare i USA, medan intresset i Europa väcktes först på 1920-t. Distansen varierade mellan 2 engelska mil (3 219 m) och ca 2 500 m. Vid OS i Paris 1900 och St. Louis 1904 löpte man 2 500 m hinder. I London 1908 var sträckan 3 200 m. Den nuvarande distansen 3 000 m infördes vid OS i Antwerpen 1920. Grenen fick FM-status 1922, men Internationella friidrottsförbundet, IAAF, började först 1954 godkänna världsrekord i hinder.

På olympisk nivå har Finland skördat stora framgångar i hinderlöpning. I Paris 1924 vann Ville Ritola guld och Elias Katz (1901-74) silver, medan Karl Ebb (1896-1998), senare känd som racerförare och slalomåkare, blev femte. I Amsterdam 1928 tog Finland en trippelseger genom Toivo Loukola, som tog guldet före en skadad Paavo Nurmi och Ove Andersen (1899-1967). Framgången fortsatte i Los Angeles 1932, där Volmari Iso-Hollo var helt överlägsen och den andre finländske löparen Martti Matilainen (1907-93) blev fjärde. Iso-Hollo visade sin klass med en ny seger i Berlin 1936 och vann klart före den andre finländaren Kaarlo "Kalle" Tuominen (f. 1908). Bäste finländare i London 1948 var Pentti Siltaloppi (f. 1917), som gick i mål som femma. I Helsingforsolympiaden 1952 tog Olavi Rinteenpää (f. 1924) fjärdeplatsen.

Följande olympiska framgång noterades först 1972 i München, där Tapio Kantanen (f. 1949) gjorde ett ypperligt lopp som gav brons. Han var också fyra år senare i Montreal bäste finländske hinderlöpare och avslutade sin olympiska karriär genom att ta fjärdeplatsen på 8.12,60, vilket fortfarande betraktas som ett av våra förnämsta löprekord.

Också på EM-nivå har framgångarna varit betydande. I Paris 1938 tog Alf Lindblad (1914-80) bronset, en bravad som upprepades i Bryssel 1950 av Erik Blomster (f. 1928). I Bern 1954 hade Finland två man i toppen, Olavi Rinteenpää tog silver, medan Pentti Karvonen (f. 1931) var fjärde. Vid hemma-EM 1971 placerade sig Mikko Ala-Leppilampi som femte, medan Ismo Toukonen (f. 1954) tog brons i Prag 1978. Bästa finländare i Aten 1982 var Ilkka Äyräväinen (f. 1960) och Tommy Ekblom (f. 1959), som belade 6:e respektive 8:e platsen.

Finländska rekord i hinder började noteras officiellt 1952. Förste rekordhållare var Olavi Rinteenpää med 8.54,4, vilket han följande år förbättrade till 8.44,4. Ilkka Auer (f. 1930) gjorde 1956 8.42,4, och Esko Sirén (f. 1938), noterade två gånger, 1962 och 1963, tiden 8.39,4. Jouko Kuha (f. 1939) var rekordman fyra gånger, med tider från 8.37,6 till 8.24,2, den sistnämnda löpt i Stockholm 17/7 1968 och samtidigt världsrekord. Kuha ställde åren 1958-95 upp i sammanlagt 170 lopp på 3 000 m hinder. Tapio Kantanen har skrivit in sitt namn i rekordtabellen sju gånger, från 8.24,0 1972 till 8.12,6, den sistnämnda tiden som sagt löpt i Montreal 28/7 1976. Dagens stora namn är Jukka Keskisalo (f. 1981), som sensationellt segrade vid EM i Göteborg 2006 med tiden 8.24,89 och blev Finlands förste Europamästare i hinder. Han var 9:e i VM 2003 och återkom efter diverse skador 2008-08 samt uttogs till OS i Peking 2008, men kunde inte ställa upp på grund av sina skador. Keskisalo visade 2009 sin klass på nytt och satte 28/8 finskt rekord med 8.10,67 i Zürich. Tidigare samma år, 25/6 i Lapinlahti, hade han slagit rekordet på den sällan löpta distansen 2 000 m med 5.00,32. I hinderfinalen vid IAAF:s Word Athletics i Thessaloniki i Grekland 2009 var han fjärde på ypperliga 8.12,04.

Maratonlöpning stod på det olympiska programmet redan vid de första nutida spelen i Aten 1896 och fick stor popularitet tack vare den grekiske segraren Spiridon Louis. Eftersom banorna är olika, har man aldrig noterat världsrekord på maraton. Den nuvarande distansen 42 195 m (26 eng. mil + 385 yards) löptes första gången vid OS i London 1908, och IAAF fastställde 1921 officiellt denna distans.

I Finland löptes det första maratonloppet, ca 40 km, 1906 i Hfrs. Under årens lopp har Finland gjort väl ifrån sig i grenen. 1908 var Kaarlo Nieminen (1878-1971) tionde i London. Hannes Kolehmainen vann OS-guld i Antwerpen 1920 (42,750 km), medan Juho Tuomikoski (1888-1968) kom på femte plats. I Paris 1924 var det Albin Stenroos tur att vinna med Lauri Halonen (1894-1961) som femma. Martti Marttelin (1897-1940) tog brons vid OS i Amsterdam 1928, och Yrjö Korholin-Koski (1900-78) var sjua. En ny bronsmedalj fick Finland 1932 i Los Angeles genom Armas Toivonen (1899-1973). De finländska representanterna i Berlin 1936, Erkki Tamila (f. 1911) och Väinö Muinonen, löpte in som fyra respektive femma. Viljo Heino var bäste finländare i London 1948 (11:e), och i Helsingforsolympiaden 1952 gick Veikko Karvonen (f. 1926) i mål som femte, medan Erkki Puolakka (f. 1925) var åttonde. Fyra år senare i Melbourne gjorde Karvonen igen ett gott lopp och tog bronset. I Montreal 1976 försökte Lasse Virén göra det omöjliga och blev femte, endast 24 timmar efter sin seger på 5 000 m.

Europamästerskapen, som inleddes i Turin 1934, har sett många finländska segrare på maraton. Samma år vann Armas Toivonen, och i Paris 1938 stod Väinö Muinonen (1898-1978) i turen att vinna. Då Oslo stod värd för de första efterkrigsmästerskapen 1946 ordnade Mikko Hietanen (1911-99) och Muinonen en dubbelseger till Finland. Veikko Karvonen tog silver i Bryssel 1950 och guld i Bern 1954, medan Erkki Puolakka var fjärde i Bern. Karvonen var bäste finländare också i Stockholm 1958 (6:e). Kalevi Ihaksi (f. 1943) kom sjua i Budapest 1966, och Pentti Rummakko (f. 1943) var sjätte i Hfrs 1971; i Rom 1974 var Paavo Leiviskä (f. 1945) nionde. På den klassiska maratonbanan i Aten 1982 var Pertti Tiainen (f. 1954) fjärde och Jukka Toivola (f. 1949) femte. Hfrs stod värd på nytt 1994, och då var Harri Hänninen (f. 1963) bäste finländare på en åttonde plats. I Budapest fyra år senare var Hänninen fjortonde. Den stora sensationen inträffade i München 2002, då den 24-årige ålänningen Janne Holmén (f. 1977) segrade i sitt livs andra maratonlopp på topptiden 2.12.14. Holmén, son till Europamästarinnan Nina Holmén och finske mästaren Rune Holmén, fortsatte med flera goda maratonlopp. Vid OS i Aten 2004 var han 22:e (2.17,50), vid EM i Göteborg 2006 7:e (2.13,10), vid VM i Osaka 2007 9:e och vid OS i Peking 19:e (2.14,44). Holmén avslutade sin aktiva karriär 2009. Sin bästa maratontid, 2.10,46, noterade han 2008 i Rotterdam. Hans personbästa på 10 000 m är 28.36,46 (2000).

Av kända maratonlopp världen runt kan nämnas Boston Maraton (sedan 1897), där finländska löpare har segrat sju gånger, vidare London Maraton (1981), New York Maraton (1970) och japanska Fukuoka (1966). Stockholms maraton har löpts sedan 1979 och Helsingfors maraton sedan 1981. Det snabbaste maratonlopp en finländare tillsvidare har löpt är Jukka Toivolas 2.11.35 i New York 1983.

Andra långa sträckor är 25 000 m, som 1975 löptes av Pekka Päivärinta (f. 1949) på 1.14.16,8, och 30 000 m, som Reino Paukkunen (f. 1945), löpte 1972 på 1.34.05,0. På halvmaraton delar Pasi Mattila (f. 1970) och Janne Holmén tätplatsen med 1.03.01, tiden löpt 1995 respektive 2001.

Friidrotten och därmed löpning för damer har haft en något märklig utveckling i Finland, med tanke på att landet som det första i Europa gav kvinnorna rösträtt 1906. Detta år deltog damer i friidrottstävlingar, främst i Tfrs och Egentliga Finland. FGIF:s idrottssektion upptog 1911 damfriidrott på programmet, och vid FM i Åbo 1913 tävlade damerna för första gången på 100 m och stafett 4 x 100 m. Men tio år senare slutade tävlingarna på FM-nivå, främst tack vare motstånd från flera idrottsledare med bl.a. "Tahko" Pihkala i spetsen. Internationella kvinnliga idrottsförbundet (FSFI) grundades 1921, men Finland ansökte inte om medlemskap. De första VM-tävlingarna för kvinnor arrangerades i Paris 1922, sedan följde Göteborg 1926, Prag 1930 och London 1934. På olympisk nivå deltog Finland första gånger med damer 1936 i Berlin, utan större framgång. På hemmaplan förändrades bilden i början av 1930-t., då bl.a. Helsingin naisurheilijat, IFK Helsingfors och Helsingin toverit började ordna friidrottstävlingar för damer. Finländska mästerskapstävlingar för damer började på nytt hållas 1945, och de separata dammästerskapen förenades 1959 med Kalevaspelen. Den första damlandskampen gick av stapeln 1951, och 1964 togs damerna med i friidrottslandskampen Sverige-Finland.

De olika löpdistanserna har tagits med på programmet i FM under olika perioder, vilket klart avspeglar den utveckling som har ägt rum: 100 m (i FM sedan 1945), 200 m (1951), 400 m (1957), 800 m (1946), 1 500 m (1968), 3 000 m (1972), 5 000 m (1995), 10 000 m (1983), maraton (1980), 3 000 m hinder (2000), 80 m häck (1945-68), 100 m häck (1969), 200 m häck (1968-74), 400 m häck (1975), 5 000 m gång på bana (1983-94) och 10 km gång (1995).

I historiskt perspektiv kan man konstatera, att Finland inte hade några större framgångar på sprinterdistanserna 100 och 200 m under största delen av förra seklet. På 1910-t. var Elisabeth "Lisie" Nyström (1890-1966), senare gift med grundaren och disponenten för Åbo idrottspark August Blomberg, och Olga Virtanen (1897-1926), de främsta. På 1930-t. kan nämnas Rauni Essman (Asteljoki) (1918-99), Ebba From (Svahn) (f. 1915), Raili Halttu (Renkonen) (f. 1909) och Irja Lipasti (Sarnama) (1905-2000). Tiderna 12,6 på 100 m och 26,6 på 200 m var decenniets bästa. På 1950- o. 60-t. pressades de till 12,0 och 24,8, men avståndet till den internationella eliten var långt.

Då den första kvinnliga sprinterstjärnan, Gamlakarleby IF:s Mona-Lisa Strandvall (Strandvall-Pursiainen) (1951-2000), dök upp i slutet av 1960-t. förändrades bilden radikalt. Hon tangerade 1966 rekordet på 100 m med 12,0 och förbättrade sedan successivt tiden till internationella 11,3, uppnådd i Hfrs 1973. Detta år, som blev hennes främsta, slog hon i ett inspirerat lopp i Europacupfinalen i Warszawa Polens mångfaldiga OS-guldmedaljör Irene Szewinska med tiden 11,19. Tiden stod sig till 1983, då Helinä Marjamaa (Laihorinne) (f. 1956) noterade det nuvarande rekordet 11,13 i Lahtis 19/7.

Också på 200 m var det Strandvall som stod för rekordförbättringarna, från 24,6 1968 till 22,7 1973. Med elektronisk tidtagning löpte hon det fortfarande gällande rekordet 22,39 vid Universiaden i Moskva 20/8 1973, ett resultat som var endast 12/10 0 sekund från gällande världsrekord.

Kvartmilen (400 m) började löpas på allvar på 1950-t. Aulikki Lehmijoki (Jaakkola) (f. 1935) dominerade sträckan med 56,6 av år 1959 som bästa resultat. Eeva Haimi (f. 1945) pressade tiden från 56,5 1965 till 54,6 1968. Hangö IK:s Marika Eklund (Lindholm) (f. 1948) stod för en av finländsk friidrotts stora överraskningar då hon under landskampen mot Östtyskland i Leipzig 1970 löpte i mål på 53,0. Hon hade därmed under detta år förbättrat sitt personliga rekord med sex sekunder. Vid för-OS i München följande år vann hon sträckan på 52,7. Vid de egentliga spelen 1972 hade Mona-Lisa Strandvall gått in för 400 m och avancerade till semifinalen efter 52,85 och 52,53; semifinaltiden 52,23 gav sjätte plats. Följande på tronen blev Riitta Hagman (Salin) (f. 1950), som också putsade sekund efter sekund från sitt personliga rekord. Vid EM 1974 gjorde 4/9 hon sitt livs lopp på Stadio Olympico i Rom och vann finalen på 50,14, ett resultat som fortfarande står som finländskt rekord.

Vid OS i Amsterdam 1928 fick damerna första gången pröva på 800 m, och segertiden 2.16,8 väckte berättigad uppmärksamhet. I Finland kom sträckan in i bilden på 1950-t.; Eila Helin (Mikola) (f. 1934) gjorde som bäst 2.10,4 1959. Eeva-Liisa Kalliolahti (f. 1948) förbättrade rekordet i tre repriser ned till 2.08,1 1966, medan Eeva Haimi (Hongisto) (f. 1945), som hade börjat som sprinter noterade 2.05,09 1968. Eeva Haimi är t.v. den enda dam som har lyckats vinna finländska mästerskap på 200, 400 och 800 m samt dessutom har innehaft nationsrekorden på dessa sträckor. Aila Virkberg (Paunonen) (f. 1954), som hade tagit en FM-titel i höjdhopp, slog sig därefter på löpning och skrev sitt namn två gånger i rekordtabellen på 800 m, då hon 1975 två gånger löpte sträckan på 2.07,5. Nina Holmén, vars huvudsträcka var 3 000 m, lyckades olympiaåret 1976 uppnå tiden 2.03,7, ett rekord som Sinikka Tyynelä (Kontu) (f. 1954) slog följande år med noteringen 2.03,5. Yvonne Hannus (f. 1954) från Karis IK förbättrade det därefter tre gånger i rad, ned till 2.01,73 1982. På 1990-t. kom en ny förmåga fram i Tuuli Merikoski-Silius (f. 1967), som under Världsspelen i Hfrs 27/6 1991 blev femte i det hårda 800-metersloppet på nuvarande finländska rekordtiden 2.00,59.

I slutet av 1960-t. började man löpa 1 500 m, och något senare 3 000 m, en distans som i början betraktades som något av ett maratonlopp. På den kortare distansen noterade Pirjo Vihonen (Ståhlberg) (f. 1947) de första tiderna av klass med 4.41,8 1968, vilket hon förbättrade i flera omgångar ned till 4.28,1 1970. Efter fyra rekordförbättringar av Sinikka Tyynelä 1971-72, från 4.25,3 till 4.14,5, var det på nytt Vihonens tur: hon löpte 1973 i mål på 4.13,4. Kommandot övertogs därefter av Nina Holmén, som 1974 gjorde 4.11,6 och efter ytterligare två rekordförbättringar stannade på 4.06,9 1976, som blev hennes sista aktiva säsong. Vid OS i Montreal gjorde Holmén tre utmärkta lopp på distansen, trots att den var alltför kort för henne och inte passade hennes stegrytm. Tiden i försöket, 4.07,14 var ypperlig, likaså den i det hårda mellanheatet, 4.07,53. I finalen var hon trött och slutade på sista plats som nionde på 4.09,55. Sedan Holmén hade lagt upp hade Sinikka Tyynelä en utmärkt säsong 1977, vilket resulterade i nytt finländskt rekord vid Europacupfinalen i Hfrs 14/8, där hon blev femte i det hårda loppet på tiden 4.06,01.

De långa distanserna, 3 000 och 5 000 m, kom med i början av 1970-t. Rekordjakten på 3 000 m inleddes av Sinikka Tyynelä, Pirjo Vihonen och Nina Holmén (tid. Wärn) (f. 1951). Tyyneläs bästa tid skrevs 9.49,0, som hon löpte 1972, och samma år förbättrade Vihonen rekordet till 9.48,8 samt Holmén till 9.29,2. Följande år sänkte Vihonen till 9.16.6, innan Holmén i landskampen Sverige-Finland, där 3 000 m infördes som ny gren, i den spännande tävlingen kontrade med 9.00,48, vilket dock endast gav andra plats. Trots skador hade Holmén en ypperlig säsong 1974, som kröntes med EM-guld i Rom på nya finländska rekordet 8.55,10. Detta stod sig i fjorton år, tills Tuija Jousimaa (Toivonen) (f. 1958) 1988 löpte 8.51,07. Päivi Tikkanen (tid. Kunttu) (f. 1960) förbättrade rekordet följande år till 8.43,50, en världstid. Vid VM i Tokyo 26/8 1991 gjorde Tikkanen en stark sista kilometer och lyckades efter att hon hade legat tredje sist i fältet på 15 löpare gå i mål som fjärde på tiden 8.41,30, vilket fortfarande är gällande finländskt rekord.

Det första 5 000-metersloppet löptes 1975 och det första 10 000-metersloppet 1976. Nina Holmén noterade 1975 tiden 16.55,6 på 5 000 m, vilket hon 1976 förbättrade till 16.04,2. Tuija Toivonen gick 1982 ned till 15.42.28, medan Päivi Tikkanen 1985 noterade 15.38,92 och 1989 15.15,76. 1995 kom det nya fyndet Annemari Sandell (Hyvärinen) (f. 1977), som detta år klart underskred det tidigare rekordet med 15.12,77 och före dess utgång gick ned till 15.09,80. Sandell satte 1996 nytt europarekord för ungdomar vid GP-tävlingar i Stockholm 8/7 med 14.56,22, och dennna tid står sig än idag som finländskt rekord.

10 000 m började förekomma på tävlingar i slutet av 1970-t., men resultaten var relativt blygsamma. Tuija Toivonen löpte 1984 sträckan på 32.39,25 och noterade 1990 först 31.57,56 samt sedan 31.45,02. Annemari Sandell var olympier i Atlanta 1996, då hon i försöket 27/7 löpte det ännu gällande rekordet på distansen, 31.40,42. I finalen var hon tolfte med tiden 32.14,66.

På maraton kan man som bekant inte jämföra tiderna i de olika loppen. Den bästa tid en finländsk dam presterat tillhör Ritva Lemettinen (Melender) (f. 1960), som löpte 2.28.00 i London Maraton 1995. Vid OS i Los Angeles 1984 var Tuija Toivonen tionde med tiden 2.32.07, och i Barcelona 1992 var Lemettinen fjortonde med 2.41.48.

Före andra världskriget var korta häcken för damer (80 m) ett okänt begrepp. Den första som väckte intresset för grenen var Mirja Jännes (Salminen) (f. 1924), som överraskande vann sträckan vid Unversiaden i Paris 1947 på tiden 11,9. Hon deltog också i OS i London 1948, men blev knappt utslagen i försöken. På 1960-t. var Sirkka Norrlund (f. 1943), landets främsta häckdam och mångkampare; hon stod i en klass för sig under de tolv år hennes aktiva karriär varade. Hon delade 1964 Jännes öde att bli utslagen i OS i Tokyo, men hennes bästa tid 10,9 av år 1965 har förblivit grenrekord, eftersom 80 m häck försvann från repertoaren 1968 och ersattes av 100 m häck.

På den längre sträckan gjorde Norrlund sin bästa tid 1970 med 13,8. Med manuell tidtagning noterade Leena Spoof (f. 1961) 1979 i Vasa tiden 13,1, vilket var finländskt rekord innan de elektroniska tiderna blev officiella. Innan Spoof i slutet av 1970-t. övertog rekordet på sträckan, förbättrades det tre gånger av Ulla Lempiäinen (Aartolahti) (f. 1950), från 14,00 ned till 13,87 1977. Leena Spoof var helt i en klass för sig 1978-79, hennes rekordserie från 13,64 till 13,24, den sistnämnda hennes segertid vid EM för ungdomar i polska Bydgoszcz 1979, var imponerande. Rekordet stod sig fram till 2004, då Hanna Korell (f. 1979) vid Elitspelen i Lahtis 14/7 noterade den nuvarande rekordtiden 13,13.

Damerna löpte 200 m häck första gången vid FM i Varkaus 1968. Loppet vanns överlägset av Sirkka Norrlund på ypperliga 27,2. Finländskt rekord med elektronisk tidtagning är 27,16, satt 1985 av Tiina Lindgren (f. 1962). Sedan IAAF efter 1971 slutat att officiellt notera världsrekord på sträckan, övergick man till nuvarande 400 m häck. Hannele Parkkonen (Soikkeli) (f. 1956) förbättrade rekordet hela tio gånger, från 64,4 (manuell tid) 1975 till 58,45 1979. Däremellan hade Tuuli Heinonen (f. 1956) 1978 noterat 59,18. Något år senare kom Tuija Helander (Kuusisto) (f. 1961), som efter flera rekordförbättringar 1984 löpte 57,12 och därmed löste sig en OS-biljett till Los Angeles. Helander hade 56,59 i försöken och 56,55 i finalen, vilket gav en överraskande sjunde placering. Följande år noterade hon 55,21 och 1987 54,98 i FM, för att vid VM i Rom 3/9 1987 gå ned till 54,76 i försöket och bli femte i finalen på rekordtiden 54,62, som gäller än idag.

Av andra löpdistanser som under de senaste åren har introducerats i damfriidrotten kan nämnas 3 000 m hinder, där finländska rekordet innehas av Johanna Lehtinen (f. 1979) med 9.40,28, som hon noterade vid OS i Aten 3/7 2004. (Ingmar Björkman)