lokalhistoria. Det första egentliga lokalhistoriska arbetet i Finland är Daniel Juslenius Aboa vetus et nova, publicerat 1700. Den vetenskapliga och moderna lokalhistoriska forskningen i Finland har anor från slutet av 1800-talet och början av 1900- talet och den kännetecknas av stadshistorisk forskning. En av pionjärerna var Carl von Bonsdorff, vars Åbo stads historia under sjuttonde seklet utkom i häften åren 1889-1904. Fram till 1920 hade sammanlagt nästan 30 volymer stadshistoria utgetts om aderton städer; bland dem märktes Väinö Voionmaas Tampereen historia I-III (1903-10) och särskilt J.W. Ruuths Björneborgs (1897) och Viborgs (1906) historia samt Åbo stads äldre historia i fyra delar (1909-23). Under tiden mellan världskrigen fick socken- och senare kommunhistorien, sådan den är känd idag, sin början. Det var social- och ekonomisk samt förvaltningshistoria som intresserade forskarna, bl.a. Anders Allardt beskrev den östnyländska bygdens historia i böcker om Lappträsk, Strömfors, Borgå socken och Liljendal (1920-30-t.) och i Österbotten författade K.V. Åkerblom flera sockenhistoriker. En mer kulturhistorisk inriktad lokalhistoria representeras av t.ex. Paul Nybergs Sibbo sockens historia (1931) och Oscar Nikulas Tenala och Bromarf socknars historia I-II (1938).
Efter andra världskriget har utgivningen av lokalhistoriska arbeten skett i allt snabbare takt, vilket har medfört att flertalet kommuner numera har egna lokalhistoriska verk, flera t.o.m. andra gången skrivna. Innehållsmässigt har lokalhistorierna förändrats, och fr.o.m. 1970-talet kan man se en trend att ge vardags- och mentalitetshistorien större utrymme än tidigare och ur ett mikrohistoriskt perspektiv granska större samhälleliga företeelser. Ett bra exempel på detta är Olle Siréns två böcker om Pernå 1865-1920 (1989, 1996).
De lokalhistoriska verken håller vanligen hög vetenskaplig standard. En stor del av förtjänsten för detta tillkommer Beställningshistorikcentralen, gr. 1933, som har till uppgift att sköta den vetenskapliga handledningen och övervakningen i samband med lokalhistoriska projekt. Intresset för lokalsamhällets historia har efter 1970-talet ökat märkbart även utanför den akademiska världen bland hembygdsforskare, vilka skriver och ger ut böcker om lokalhistoria och hembygden, t.ex. by- och föreningshistoriker, familje- och släkthistoria (Lokalhistoriska arkiv).
Vid sidan av den socken- och kommunhistoriska litteraturen har man i Finland även börjat ge ut landskapshistoriska verk, och en del har vuxit ut till hela bokserier. Ett område som har fått sin historia skriven är f.d. Viborgs län, som efter överlåtelsen till Sovjetunionen 1944 fick ett ökat intresse för hembygdsforskarna. Varsinais-Suomen historia, Svenska Österbottens historia och Det åländska folkets historia är andra exempel på omfattande landskapshistoria. (M. Jokipii, Paikallishistoria, 1996; J. Kuusanmäki/S. Lindgren, Lokalhistoriska studier, 1979; J. Strömberg, "Yrkesforskare som lokalhistoriker" i Hist. och litt.hist.studier 74, 1999; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus, 1989) (Mikael Korhonen)
Efter andra världskriget har utgivningen av lokalhistoriska arbeten skett i allt snabbare takt, vilket har medfört att flertalet kommuner numera har egna lokalhistoriska verk, flera t.o.m. andra gången skrivna. Innehållsmässigt har lokalhistorierna förändrats, och fr.o.m. 1970-talet kan man se en trend att ge vardags- och mentalitetshistorien större utrymme än tidigare och ur ett mikrohistoriskt perspektiv granska större samhälleliga företeelser. Ett bra exempel på detta är Olle Siréns två böcker om Pernå 1865-1920 (1989, 1996).
De lokalhistoriska verken håller vanligen hög vetenskaplig standard. En stor del av förtjänsten för detta tillkommer Beställningshistorikcentralen, gr. 1933, som har till uppgift att sköta den vetenskapliga handledningen och övervakningen i samband med lokalhistoriska projekt. Intresset för lokalsamhällets historia har efter 1970-talet ökat märkbart även utanför den akademiska världen bland hembygdsforskare, vilka skriver och ger ut böcker om lokalhistoria och hembygden, t.ex. by- och föreningshistoriker, familje- och släkthistoria (Lokalhistoriska arkiv).
Vid sidan av den socken- och kommunhistoriska litteraturen har man i Finland även börjat ge ut landskapshistoriska verk, och en del har vuxit ut till hela bokserier. Ett område som har fått sin historia skriven är f.d. Viborgs län, som efter överlåtelsen till Sovjetunionen 1944 fick ett ökat intresse för hembygdsforskarna. Varsinais-Suomen historia, Svenska Österbottens historia och Det åländska folkets historia är andra exempel på omfattande landskapshistoria. (M. Jokipii, Paikallishistoria, 1996; J. Kuusanmäki/S. Lindgren, Lokalhistoriska studier, 1979; J. Strömberg, "Yrkesforskare som lokalhistoriker" i Hist. och litt.hist.studier 74, 1999; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus, 1989) (Mikael Korhonen)