Lotta Svärd, kvinnlig frivillig försvarsrörelse, fick sin början under kriget 1918 och utsträcktes 1921 till att omfatta hela landet. Organisationen var en i hela världen unik rörelse både till sitt medlemsantal och till sin betydelse för landets försvarsinsats. Den tillkom på initiativ av skyddskårernas högsta ledning. Rörelsen uppkallades efter huvudpersonen (en fantasifigur) i J.L. Runebergs kända dikt Lotta Svärd, som skrevs 1853 och ingick i Fänrik Ståls sägner.
Lotta Svärd gjorde till sin uppgift i fredstid att verka för höjandet av folkets försvarsvilja och att understödja sjukvårdsväsendet inom skyddskårsorganisationen, att biträda vid skyddskårernas förplägning och utrustning samt att bistå dem med kansliarbete och insamlande av medel. Organisationen motsvarade skyddskårernas; rörelsen arbetade uppdelad på lokalavdelningar, som sammanfördes till distrikt (22 1921-39, 34 från 1940). Lokalavdelningarna var till en början indelade i fyra sektioner: vård-, fältköks-, utrustnings- samt insamlings- och kanslisektionerna. Efter vinterkriget delades insamlings- och kanslisektionen i insamlings- och underhållssektionen samt byrå- och förbindelsesektionen. Förbindelsesektionen, till vilken hörde signal-, luftbevaknings-, strålkastar- och väderlottor, fick en starkt stegrad betydelse under fortsättningskriget. Samtliga lottor skulle höra till någon sektion, och de fick utbildning för respektive uppgift. Medlemmarna (största antalet 1944: 242 000) var antingen aktiva (1943 144 000) eller passiva (1943 23 000); de förra avgav lottalöfte och hade rätt att bära den fastställda, grå lottadräkten med armbindel och lottabrosch. Den undre åldersgränsen var 17 år. Verksamheten leddes av en centralstyrelse, vars ordförande (från 1929 Fanni Luukkonen) utsågs av överbefälhavaren för skyddskårerna. 1931 inleddes verksamhet för flickor i åldern 8-17 år, s.k. flicklottor, av vilka det som mest fanns inemot 50 000.
Under krigen 1939-44 var 25 000-35 000 lottor heltidsanställda av försvarsmakten i underhålls-, stabs- och luftbevakningsuppgifter. Därtill kom fältlottor på kommendering, årligen omkring 13 000, vilket frigjorde en division män för stridsinsatser. En lottakommendering var en tjänsteuppgift som utfördes av specialutbildade lottor, oftast på främmande ort inom fältarmén eller vid fortifikationsgrupperna, där de hade att sörja för bespisningen. I slutet av fortsättningskriget existerade t.o.m. en beväpnad lottaenhet, ett strålkastarbatteri inom Luftvärnsregementet 1, som sommaren 1944 utrustades med gevär p.g.a. faran för sabotage och luftlandsättning av fientliga trupper. En ytterst viktig insats gjordes även av de ännu talrikare deltidsarbetande lottorna på hemmafronten.
Organisationen upplöstes 23/11 1944 såsom stridande mot vapenstilleståndsavtalet. Största delen av dess omfattande förmögenhet beslagtogs av staten, men en del av rörelsens medel överfördes till en nygrundad stiftelse (Suomen naisten huoltosäätiö, sedan 2004 Lotta Svärd Säätiö), som genom olika dotterbolag bedrev en omfattande affärsverksamhet under efterkrigsdecennierna och 1996 inrättade ett nationellt lottamuseum i en nybyggnad på rörelsens gamla kursgård Syväranta i Tusby, som brunnit ned 1947. De av staten beslagtagna medlen överfördes 1952 till en stiftelse som bar den dåvarande presidenthustruns namn, Alli Paasikiven säätiö.
Synen på lottorna var under 1960- o. 70-talen starkt negativ i vänsterkretsar, man ifrågasatte deras politiska bevekelsegrunder och t.o.m. deras personliga moral. Med tiden kom dock lottorna och deras verksamhet att uppskattas allt mer, även av statsmakten. Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet och en nytolkning av fredsfördraget i Paris gjorde det möjligt att "rehabilitera" dem, och 1992 grundades Lottatraditionsförbundet i Finland (Suomen lottaperinneliitto, Hfrs), som har till ändamål att upprätthålla de ideal som åren 1921-44 omhuldades av lottarörelsens medlemmar. (Vita boken, 1928; Lotta Svärd 1939-40, 1941; A. Koskimies/R. Koskimies, Finlands lotta, 1964; T. Seila, L., 1972; P. Pirhonen, Suojeluskunnat ja L., 1979; V. Lukkarinen, Suomen lotat: Lotta Svärd-järjestön historia, 1981; A. Kataja, Suomen lotat, 1986; I. Kleemola, Suomen naisten huoltosäätiö 1944-1994, 1994; J. Kallioniemi, Naiset isänmaan asialla 1939-1945, 1995; T. Hakkarainen/M. Huovinen, Lotta sodassa ja rauhan töissä, 1999; P. Olsson, etehen vapahan valkean Suomen, 1999, Myytti ja kokemus: Lotta Svärd sodassa, 2005; K. Sulamaa, Lotta Svärd: uskonto ja isänmaa, 1999; I. Arajoki- Siikala/K. Siikala, L. ja Alli Paasikivi, 2002; A. Latva-Äijö, Lotta Svärdin synty, 2004)
Lotta Svärd gjorde till sin uppgift i fredstid att verka för höjandet av folkets försvarsvilja och att understödja sjukvårdsväsendet inom skyddskårsorganisationen, att biträda vid skyddskårernas förplägning och utrustning samt att bistå dem med kansliarbete och insamlande av medel. Organisationen motsvarade skyddskårernas; rörelsen arbetade uppdelad på lokalavdelningar, som sammanfördes till distrikt (22 1921-39, 34 från 1940). Lokalavdelningarna var till en början indelade i fyra sektioner: vård-, fältköks-, utrustnings- samt insamlings- och kanslisektionerna. Efter vinterkriget delades insamlings- och kanslisektionen i insamlings- och underhållssektionen samt byrå- och förbindelsesektionen. Förbindelsesektionen, till vilken hörde signal-, luftbevaknings-, strålkastar- och väderlottor, fick en starkt stegrad betydelse under fortsättningskriget. Samtliga lottor skulle höra till någon sektion, och de fick utbildning för respektive uppgift. Medlemmarna (största antalet 1944: 242 000) var antingen aktiva (1943 144 000) eller passiva (1943 23 000); de förra avgav lottalöfte och hade rätt att bära den fastställda, grå lottadräkten med armbindel och lottabrosch. Den undre åldersgränsen var 17 år. Verksamheten leddes av en centralstyrelse, vars ordförande (från 1929 Fanni Luukkonen) utsågs av överbefälhavaren för skyddskårerna. 1931 inleddes verksamhet för flickor i åldern 8-17 år, s.k. flicklottor, av vilka det som mest fanns inemot 50 000.
Under krigen 1939-44 var 25 000-35 000 lottor heltidsanställda av försvarsmakten i underhålls-, stabs- och luftbevakningsuppgifter. Därtill kom fältlottor på kommendering, årligen omkring 13 000, vilket frigjorde en division män för stridsinsatser. En lottakommendering var en tjänsteuppgift som utfördes av specialutbildade lottor, oftast på främmande ort inom fältarmén eller vid fortifikationsgrupperna, där de hade att sörja för bespisningen. I slutet av fortsättningskriget existerade t.o.m. en beväpnad lottaenhet, ett strålkastarbatteri inom Luftvärnsregementet 1, som sommaren 1944 utrustades med gevär p.g.a. faran för sabotage och luftlandsättning av fientliga trupper. En ytterst viktig insats gjordes även av de ännu talrikare deltidsarbetande lottorna på hemmafronten.
Organisationen upplöstes 23/11 1944 såsom stridande mot vapenstilleståndsavtalet. Största delen av dess omfattande förmögenhet beslagtogs av staten, men en del av rörelsens medel överfördes till en nygrundad stiftelse (Suomen naisten huoltosäätiö, sedan 2004 Lotta Svärd Säätiö), som genom olika dotterbolag bedrev en omfattande affärsverksamhet under efterkrigsdecennierna och 1996 inrättade ett nationellt lottamuseum i en nybyggnad på rörelsens gamla kursgård Syväranta i Tusby, som brunnit ned 1947. De av staten beslagtagna medlen överfördes 1952 till en stiftelse som bar den dåvarande presidenthustruns namn, Alli Paasikiven säätiö.
Synen på lottorna var under 1960- o. 70-talen starkt negativ i vänsterkretsar, man ifrågasatte deras politiska bevekelsegrunder och t.o.m. deras personliga moral. Med tiden kom dock lottorna och deras verksamhet att uppskattas allt mer, även av statsmakten. Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet och en nytolkning av fredsfördraget i Paris gjorde det möjligt att "rehabilitera" dem, och 1992 grundades Lottatraditionsförbundet i Finland (Suomen lottaperinneliitto, Hfrs), som har till ändamål att upprätthålla de ideal som åren 1921-44 omhuldades av lottarörelsens medlemmar. (Vita boken, 1928; Lotta Svärd 1939-40, 1941; A. Koskimies/R. Koskimies, Finlands lotta, 1964; T. Seila, L., 1972; P. Pirhonen, Suojeluskunnat ja L., 1979; V. Lukkarinen, Suomen lotat: Lotta Svärd-järjestön historia, 1981; A. Kataja, Suomen lotat, 1986; I. Kleemola, Suomen naisten huoltosäätiö 1944-1994, 1994; J. Kallioniemi, Naiset isänmaan asialla 1939-1945, 1995; T. Hakkarainen/M. Huovinen, Lotta sodassa ja rauhan töissä, 1999; P. Olsson, etehen vapahan valkean Suomen, 1999, Myytti ja kokemus: Lotta Svärd sodassa, 2005; K. Sulamaa, Lotta Svärd: uskonto ja isänmaa, 1999; I. Arajoki- Siikala/K. Siikala, L. ja Alli Paasikivi, 2002; A. Latva-Äijö, Lotta Svärdin synty, 2004)
Lotta Svärd. Lottornas vardag under kriget var inte alltid så idyllisk som här. Utan deras insatser hade armén svårligen kunnat klara av sin uppgift. Detta insågs även av fienden, som såg till att lottarörelsen upplöstes efter vapenstilleståndet 1944. Foto: Försvarsmaktens bildcental.