luftvård

luftvård. Luftvårdslagen av 1982 och luftvårdsförordningen av 1986 upphävdes när miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen trädde i kraft 2000. Största delen av luftvårdslagens bestämmelser ingår dock i den nya miljöskyddslagen och de allmänna föreskrifter och anvisningar som meddelats med stöd av luftvårdslagen förblev i kraft. Dessutom regleras l. av statsrådets förordningar om marknära ozon (2003), om luftkvaliteten (2001) och beslutet om riktvärden för luftkvalitet och målvärde för svavelnedfall (1996).

Den högsta ledningen och övervakningen av l. ankommer på miljöministeriet, som ansvarar nationellt för planering, övervakning och kontroll samt för internationellt samarbete. De regionala miljöcentralerna leder, främjar och övervakar l. regionalt, medan kommunerna har anförtrotts dessa uppgifter på det lokala planet. Finlands miljöcentral samlar information om luftföroreningar och framställer rapporter för internationella uppföljningar.

Statsrådet godkände i september 2002 ett nationellt program för l. Programmet omfattar bl.a. åtgärder för minskning av utsläppen inom energiproduktionen, trafiken, lantbruket och industrin samt föreslår olika sätt att minska utsläppen från arbetsmaskiner, fritidsbåtar och småskalig förbränning av trä.

Med hjälp av luftvårdsprogrammet genomförs på nationell nivå EU:s så kallade takdirektiv om övre gränser för utsläpp i luften.