Mariehamn, landskapet Ålands enda stad. Areal 12 km2, invånare 11 262 varav 86,4 % svenskspråkiga (2011).
Mariehamn är beläget på fasta Ålands sydkust på en höglänt udde, som skjuter ut mellan Slemmern och Svibyviken, två goda hamnvikar. Fronten mot havet domineras av Västerhamn, flankerad av Lotsberget och Badhusberget. Österhamn vid Slemmern är en populär småbåtshamn. Staden är säte för självstyrelseorganen lagtinget och landskapsregeringen samt för länsstyrelsen. Stadsplanen är regelbunden och bebyggelsen övervägande villastadsbetonad, utom i centrum vid Torggatan och vid stadens utfarter. Bland byggnader märks kyrkan (L. Sonck, 1927), stadshuset och sjöfartsläroverket (densamme 1938 o. 1939), Ålandsbanken (E. Cedercreutz, 1933), sjöfartsmuseet (J. Cedercreutz, 1948), ett skol- och idrottshuskomplex (E. Bryggman-E. Teräsvirta, 1957-67), hotell Arkipelag (H. Stenros, 1973), Självstyrelsegården (densamme, 1978) och stadsbiblioteket (H. Stenius, 1989) samt badhuset Mariebad (P. Pilerot, 2004) på en utbyggnad i Slemmern. Den som framför allt har satt sin prägel på det äldre byggnadsbeståndet är byggmästaren Hilda Hongell. I planteringen nedanför stadshuset står en staty av Julius Sundblom (V. Jansson, 1948). Av övriga offentliga stoder och monument kan nämnas "Mannen vid ratten" (E. Cedercreutz, 1936) nedanför sjöfartsmuseet, stålskulpturen Radar II (S. Lindfors, 1996) och minnesstenen över redaren och affärsmannen Algot Johansson (J. Pykäläinen, 2000).
Sjöfarten är sedan gammalt Mariehamns viktigaste näring; staden har näst Helsingfors den största handelsflottan i landet. De två hamnarna, vilkas sammanlagda kajlängd är ca 750 m., har årligen drygt 6 000 fartygsanlöp. Västerhamn, som betjänar färjsjöfarten, är ankarplats för den fyrmastade barken Pommern, numera museifartyg. Bland övriga sevärdheter märks Ålands museum och Ålands sjöfartsmuseum.
Mariehamn har täta bilfärjeförbindelser med Sverige, Estland och det finländska fastlandet; denna trafik inleddes 1959 och har sedan dess expanderat kraftigt. Många rederier, bland dem Birka Line, Eckerö Linjen och Viking Line samt flera fraktrederier har sina huvudkontor i Mariehamn, som därtill är säte för Ålandsbanken och den i landskapet hemmahörande men idag norskägda Chipskoncernen. N.v. om centrum ligger stadens internationella flygfält, där en svår flygolycka inträffade 1963 (flygolyckor).
Mariehamn är Ålands kommersiella centrum och har stor betydelse för den inbringande turistnäringen. En stor aktör inom denna och handeln är Wiklöf Holding Ab. Staden besöks årligen av drygt 1,5 milj. turister, de flesta från Sverige och fastlandet, men även av mera långväga gäster. Inom industrin märks det till Chipskoncernen hörande Ab Chips Food Oy (fiskprodukter, ca 120 anst. 2004), slakteri- och charkuteriindustriföretaget W.J. Dahlman Ab (gr. 1924, ca 40 anst. 2004), Plasto Ab (plastleksaker, gr. 1954, ca 60 anst. 2004), och Goodtech MRAB (tid. Mariehamns rostfria Ab, tillverkar bl.a. miljöteknikprodukter, gr. 1969, ca 30 anst. 2004). Inom datasektorn arbetar Productive Business Systems PBS Ab (planering och försäljning av system- och programvara, gr. 1991, ca 60 anst. 2004). Staden Mariehamn är utgivningsort för tidningarna Åland och Nya Åland. I staden verkar även det av landskapet ägda Ålands radio/TV AB (gr. 1996), som sänder radioprogram ca 16 timmar sju dagar i veckan. Bland årligen återkommande evenemang kan nämnas Mariehamns litteraturdagar, som har arrangerats sedan 1993.
Mariehamn, ursprungligen en liten kustby, blev stad 1861 och fick namn efter ryske tsarens gemål Maria. Avsikten var att Mariehamn skulle bilda en centralort för Ålands ekonomiska intressen, men utvecklingen i denna riktning gick till en början endast långsamt; 1871 räknade befolkningen inte mer än ca 300 personer. Tillväxten stimulerades kraftigt sedan en storredarrörelse uppkommit på orten på 1890-talet. Vid denna tid började även de första badgästerna finna vägen till Mariehamn. Turismen utvecklades dock till en verklig massturism först under decennierna efter andra världskriget. (W. Sjöblom, Mariehamns stads historia, 2 bd, 1911-34, faksimil 1981; Mariehamns stads historia, 2 bd, 1962-99; O. Falck, Byggare och byggnader i gamla Mariehamn, 1979; A-G. Steinby, Badort på modet: badliv i sekelskiftets Mariehamn, 1988; C. Remmer, Krönika kring ett badhus, 1989)
Mariehamn är beläget på fasta Ålands sydkust på en höglänt udde, som skjuter ut mellan Slemmern och Svibyviken, två goda hamnvikar. Fronten mot havet domineras av Västerhamn, flankerad av Lotsberget och Badhusberget. Österhamn vid Slemmern är en populär småbåtshamn. Staden är säte för självstyrelseorganen lagtinget och landskapsregeringen samt för länsstyrelsen. Stadsplanen är regelbunden och bebyggelsen övervägande villastadsbetonad, utom i centrum vid Torggatan och vid stadens utfarter. Bland byggnader märks kyrkan (L. Sonck, 1927), stadshuset och sjöfartsläroverket (densamme 1938 o. 1939), Ålandsbanken (E. Cedercreutz, 1933), sjöfartsmuseet (J. Cedercreutz, 1948), ett skol- och idrottshuskomplex (E. Bryggman-E. Teräsvirta, 1957-67), hotell Arkipelag (H. Stenros, 1973), Självstyrelsegården (densamme, 1978) och stadsbiblioteket (H. Stenius, 1989) samt badhuset Mariebad (P. Pilerot, 2004) på en utbyggnad i Slemmern. Den som framför allt har satt sin prägel på det äldre byggnadsbeståndet är byggmästaren Hilda Hongell. I planteringen nedanför stadshuset står en staty av Julius Sundblom (V. Jansson, 1948). Av övriga offentliga stoder och monument kan nämnas "Mannen vid ratten" (E. Cedercreutz, 1936) nedanför sjöfartsmuseet, stålskulpturen Radar II (S. Lindfors, 1996) och minnesstenen över redaren och affärsmannen Algot Johansson (J. Pykäläinen, 2000).
Sjöfarten är sedan gammalt Mariehamns viktigaste näring; staden har näst Helsingfors den största handelsflottan i landet. De två hamnarna, vilkas sammanlagda kajlängd är ca 750 m., har årligen drygt 6 000 fartygsanlöp. Västerhamn, som betjänar färjsjöfarten, är ankarplats för den fyrmastade barken Pommern, numera museifartyg. Bland övriga sevärdheter märks Ålands museum och Ålands sjöfartsmuseum.
Mariehamn har täta bilfärjeförbindelser med Sverige, Estland och det finländska fastlandet; denna trafik inleddes 1959 och har sedan dess expanderat kraftigt. Många rederier, bland dem Birka Line, Eckerö Linjen och Viking Line samt flera fraktrederier har sina huvudkontor i Mariehamn, som därtill är säte för Ålandsbanken och den i landskapet hemmahörande men idag norskägda Chipskoncernen. N.v. om centrum ligger stadens internationella flygfält, där en svår flygolycka inträffade 1963 (flygolyckor).
Mariehamn är Ålands kommersiella centrum och har stor betydelse för den inbringande turistnäringen. En stor aktör inom denna och handeln är Wiklöf Holding Ab. Staden besöks årligen av drygt 1,5 milj. turister, de flesta från Sverige och fastlandet, men även av mera långväga gäster. Inom industrin märks det till Chipskoncernen hörande Ab Chips Food Oy (fiskprodukter, ca 120 anst. 2004), slakteri- och charkuteriindustriföretaget W.J. Dahlman Ab (gr. 1924, ca 40 anst. 2004), Plasto Ab (plastleksaker, gr. 1954, ca 60 anst. 2004), och Goodtech MRAB (tid. Mariehamns rostfria Ab, tillverkar bl.a. miljöteknikprodukter, gr. 1969, ca 30 anst. 2004). Inom datasektorn arbetar Productive Business Systems PBS Ab (planering och försäljning av system- och programvara, gr. 1991, ca 60 anst. 2004). Staden Mariehamn är utgivningsort för tidningarna Åland och Nya Åland. I staden verkar även det av landskapet ägda Ålands radio/TV AB (gr. 1996), som sänder radioprogram ca 16 timmar sju dagar i veckan. Bland årligen återkommande evenemang kan nämnas Mariehamns litteraturdagar, som har arrangerats sedan 1993.
Mariehamn, ursprungligen en liten kustby, blev stad 1861 och fick namn efter ryske tsarens gemål Maria. Avsikten var att Mariehamn skulle bilda en centralort för Ålands ekonomiska intressen, men utvecklingen i denna riktning gick till en början endast långsamt; 1871 räknade befolkningen inte mer än ca 300 personer. Tillväxten stimulerades kraftigt sedan en storredarrörelse uppkommit på orten på 1890-talet. Vid denna tid började även de första badgästerna finna vägen till Mariehamn. Turismen utvecklades dock till en verklig massturism först under decennierna efter andra världskriget. (W. Sjöblom, Mariehamns stads historia, 2 bd, 1911-34, faksimil 1981; Mariehamns stads historia, 2 bd, 1962-99; O. Falck, Byggare och byggnader i gamla Mariehamn, 1979; A-G. Steinby, Badort på modet: badliv i sekelskiftets Mariehamn, 1988; C. Remmer, Krönika kring ett badhus, 1989)
Mariehamn. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Mariehamn ligger på en udde mellan två goda hamnvikar: Österhamn vid horisonten fungerar som småbåtshamn, medan Västerhamn i förgrunden betjänar färjsjöfarten och dessutom är ankarplats för museifartyget Pommern. Foto: Mariehamns stad.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.