Åland

Åland, fi. Ahvenanmaa, självstyrt landskap inom Finlands gränser, beläget i Östersjön vid 60:e breddgraden. Det omfattar en arkipelag med 6 757 öar och skär (minst 0,25 ha) och har en sammanlagd landareal på 1 526,5 km2. Längsta utsträckning v.-ö. är 110 km och n.-s. 80 km. Huvudlandet kallas Fasta Åland, till vilket mestadels även Eckerö i v. och Lumparland i ö. räknas. Från Sverige skils Å. av Ålands hav och från Åbolands skärgård av Skiftet. De östligaste socknarna skils genom den stora havsfjärden Delet från huvudkomplexet av öar. I s.o. upptar innerfjärden Lumparen en hel sockens areal. - Å. hade 2009 27 734 invånare, varav ca hälften i landskapets enda stad, Mariehamn. Övriga kommuner är Brändö, Eckerö, Finström, Föglö, Geta, Hammarland, Jomala, Kumlinge, Kökar, Lemland, Lumparland, Saltvik, Sottunga, Sund och Vårdö, av vilka nio har mindre än ettusen invånare.

Geologi, växt- och djurvärld (Göran Bergman/Carl-Adam Hæggström). Landskapet är småbergigt och sönderskuret av vikar och fjärdar. De mest betydande höjderna finns i n. på Fasta Å.: Orrdalsklint 129 m, Strömma Kasberg 114 m, Långbergen 113 m och Västergeta Kasberg 99 m. Från det västligaste Å. ända till Föglöfjärdens och Delets ö. rand utgörs berggrunden nästan enbart av olika varianter av en vackert mörkröd till rödbrun rapakivigranit, den s.k. ålandsgraniten, som ger landskapet en karakteristisk färg varhelst det nakna berget går i dagen. I Lemlands skärgård finns ett område med yngre urberg som kallas lemlandsgranit och som karakteriseras av en varm brunröd färg. I den ö. skärgården förhärskar det äldre urberget, som är mer komplicerat till sin sammansättning än rapakiviområdet. Ljusa, ofta grå graniter omväxlar med brokiga migmatiter, d.v.s. blandningsbergarter och mörka, basiska bergarter, såsom amfibolit, diorit och gabbro. I s. Kökar förekommer en ljusröd, finkornig granit som tidigare brutits till byggnadssten. Den cirkelrunda fjärden vid Åva i Brändö, tidigare tolkad som en vulkankrater, har uppkommit som en följd av att granitmassor av underliggande magma pressat upp ovanpåliggande bergsskikt, som sedan nötts bort. Tydliga spår av vulkanisk aktivitet, bl.a. i form av s.k. pillow- eller kuddlava, finns på n.ö. Kumlinge och s. Enklinge. I Lumparens bäcken, en meteoritkrater, finns lager av kambrisk sandsten och ordovicisk kalksten. Kalkstenen når havsytan i Kalkhällen (Kalkskär) strax s. om Tranviksudden (Näsudden).

Ordovicisk kalksten i form av block, sten, grus och mindre partiklar spreds under den senaste istiden över Å. Denna kalk härstammar från bottnen av Gävlebukten och s. Bottenhavet samt till en del också från Lumparen. Inlandsisen har också lämnat spår i bergens rundslipade hällar mot n. och n.v., i räfflor i bergen i nord-sydlig riktning, i stenmalar, flyttblock, grottor, jättegrytor m.m. Moräner av krosstensgrus bildar långa ryggar, drumlins, i nord-sydlig sträckning. Större åsliknande bildningar finns i Jomala Ingby och Ödanböle. Mindre de Geer-moränryggar är ganska vanligt förekommande. Sandförekomsterna är obetydliga. Från s.ö. Kökar löper mot n.v. via s. Skiftet mot Sottunga och Vårdö en rad sandskär som utgör de högsta partierna av en undervattensås, som huvudsakligen är uppbyggd av fin morän. I s. Föglö finns också två sandskär. Små områden med flygsand och låga sanddyner finns på v. och s. Eckerö och s.v. Jomala. Varvig lera är mycket utbredd, avsatt under isens avsmältningsperioder, då den bildade lager på 4-7 m. Leran är mycket kalkhaltig och en förutsättning för lövängarnas och lundarnas yppighet och dalarnas bördighet.

Under litorinatiden avsattes den mindre kalkförande ytleran eller åkerleran, ofta direkt på morängruset. Havet stod vid denna tidpunkt ca 55 m högre än nu - landhöjningen beräknas f.n. till ca 50 cm på hundra år. Från litorinatiden härstammar även de ofta mäktiga snäckskalslager som med sin blåvioletta färg markant sticker av i markskärningar och grustag. Obetydliga mineralfynd har gjorts, främst något blyglans och järnmalm. Ett område med magnetisk järnmalm ligger under havsbottnen strax s.v. om Å. På 1950-t. gjordes ett stort försök till utvinning av denna malm (Nyhamn), som dock avbröts efter något år.

Hela öområdet bildar en söndertrasad gränsbarriär mellan Östersjön och Bottniska viken. Torra landet fortsätter närmast öarna i en undervattensplatå på högst 20 m djup. En bank på omkring 50 m djup skiljer ytterligare i s. Ålandssockeln från Östersjöns centrala djupbäcken. Delet når även 50 m djup, medan Ålands hav skär ned en brant djupgrav på över 200 m. Vid Märket har uppmätts ett maximaldjup om 301 m. Ålands hav fryser till endast under stränga vintrar. Salthalten är 0,5-0,7 %.

Å:s sydliga och maritima läge, vattnens djup och strömfördelning gör klimatet gynnsammare än i riket i övrigt. Vintrarna är avsevärt mildare än på fastlandet och t.ex. 25 dagar kortare än vid Hangö. Vårarna är blåsiga och somrarna rätt svala, men höstarna påfallande varma med lång vegetationsperiod. Den årliga nederbörden är inte särdeles stor - omkring 530 mm. Landskapet anses ha de flesta soldagarna i riket. Årsmedeltemperaturen är +5,5°, februari -3,7°, juli +15,9° (uppgifter för Mariehamns flygfält och Södersunda i Jomala 1971-2000).

Klimatet i förening med en näringsrik jordmån skapar gynnsamma förutsättningar för en rik flora. Den ställvis t.o.m. mycket höga kalkhalten i marken är av stor betydelse för förekomsten av många kalkbundna, starkt kalkälskande och kalkgynnade arter.

Landskapets karaktär av en splittrad skärgård verkar också gynnsammast på florans differentiering. Omkring 770 ursprungliga kärlväxter förekommer på Å.; av dem har 22 inte påträffats annorstädes i Finland (majranunkler, maskrosor och fibblor ingår inte i siffran, inte heller sådana arter som någon gång påträffats utanför Å. men numera är försvunna). Därtill har minst ett par hundra tillfälliga kärlväxtarter, t.ex. barlastväxter och ogräs, antecknats. Ca 540 arter mossor, det största antalet i Finland, 1 500 arter lavar, 2 000 svampar och över 800 alger, de flesta av dem sötvattensalger, har noterats från Å.

Ca 77 % eller ungefär 117 000 ha av den totala landarealen upptas av skog, inklusive impediment. Den produktiva skogsmarken utgör ca 62 000 ha, fördelad på ca 66 % tallskog, 14 % granskog och 19 % lövskog. I jämförelse med barrskogarna i s. Finland har Å:s barrskogar uppvisat två särdrag: det ringa inslaget lövträd, speciellt björk, och den rikliga förekomsten av bättre skogstypers arter i sämre skogstyper. Det förstnämnda särdraget torde bero på tidigare allmänt förekommande skogsbete och de fåtaliga skogsbränderna under de senaste två århundradena. Till följd av det intensiva skogsbruket under 1900-talets senare del har lövinslaget ökat markant i de unga skogarna. Det andra särdraget hänger ihop med den kalkrika marken och kanske också klimatet.

Lundar, såväl rena lövträdslundar som granlundar, finns det gott om på Å. På v. och s. Å. kan man träffa på idegran i strandlundar. Tyvärr är detta fridlysta barrträd idag starkt hotat av den starka rådjursstammen; rådjuren äter upp alla idegranar, som är kortare än 1,5 m. I lundar och lövängar påträffas såväl vanliga lövträd, t.ex. klibbal, vårtbjörk, glasbjörk, sälg, rönn och hägg, som ädla lövträd. Av de sistnämnda saknas endast vresalmen. Ask, lönn, skogsalm och ek förekommer ställvis ganska allmänt, linden är däremot mycket sällsynt. Andra ädla lövträd är hassel, som normalt är buskformad, oxel, oxelrönn (finnoxel), fagerrönn (avarönn; mycket sällsynt), vildapel, getapel, trubbhagtorn och spetshagtorn. Olvon, skogstry, nyponros och andra vilda rosarter, måbär och slån ökar lummigheten. Stränderna kantas ofta av en grågrön bård av havtorn.

Lövängen, den av människan skapade mosaiken av lövträdsrunnor och ängsgläntor, är landets artrikaste vegetationstyp. Inemot hundra arter örter och gräs kan växa på en yta av ca en ar. Nunneört, svalört, blåsippa, vitsippa, gulsippa och vårlök blommar redan i maj i lövängen. Senare tillkommer gullviva (Ålands landskapsblomma), mandelblom, majviva, jungfrulin, solvända, skogsnäva (midsommarblomster), blodnäva, brudbröd, Adam och Eva, nattviol och många andra, som ger fägring åt ängsbackar och lövsnår. Av Finlands 31 orkidéarter har hela 26 påträffats på Å. I kanten av hällarna lyser gul fetknopp och vit fetknopp i juli. Idag finns det inte mycket kvar av lövängen. Varken slåtter, bete eller lövkvistning förekommer längre i de tidigare lövängarna, förutom i några naturreservat och ett par andra ställen. Lövängarna förbuskas och invaderas av gran, varefter de övergår i grandominerad skog, där blomsterprakten är så gott som helt försvunnen.

Till särdragen i Å:s vegetation hör också rikkärren och kalkfuktängen ( Sesleria -ängen). Tyvärr är rikkärren till största delen dikade, och många rikkärrsarter har minskat kraftigt, medan kalkfuktängarna växer igen med älggräs och lövsly då de inte längre utnyttjas till bete och slåtter. Också vegetationen i sjöar och träsk är speciell, liksom strandvegetationen på holmar och skär.

Djurvärlden uppvisar särskilt vad fisk- och fågellivet beträffar stort individantal. De mångförgrenade fjärdarna, vikarna och sunden ger stora möjligheter för sjöfågeln att trivas. Ejdern är talrik i skärgården; svärtbeståndet var tidigare ganska stort, men har numera minskat kraftigt, kanske främst på grund av den livliga båtturismen. Knölsvanen har blivit mycket vanlig - den första häckningen konstaterades 1934; numera överstiger de häckande paren 500. Fyra andra stora fåglar har expanderat kraftigt under de senaste åren, nämligen gråhäger, havsörn, storskarv och sångsvan. Gråhägern var förr bara en tillfällig gäst, men numera häckar flera par, bl.a. med en liten koloni i Jomala. Havsörnen var mycket sällsynt för 30-40 år sedan, men ett lyckat bevarandearbete i kombination med minskad DDT-halt i naturen har gjort att havsörnen nu ställvis är en av de allmännaste dagrovfåglarna. Storskarven var förr också den en tillfällig gäst, men nu syns storskarv överallt i skärgårdarna och de första paren har nu också häckat i Brändö. Hittills har den inte häckat med säkerhet inom Ålands gränser. Sångsvanen dök upp som häckfågel för ett par decennier sedan och nu har etablerat en stam med över tio häckande par. Fiskgjusen, berguven och tranan häckar fortfarande inom landskapet, men pilgrimsfalken har försvunnit.

De relativt talrika träsken är dels näringsfattiga med få fåglar, dels små näringsrika slättlandssjöar, där t.ex. änder, sothöns och doppingar finns. Ett nytt inslag i havet är den stora skäggdoppingskolonin i s. Mariehamn vid Slemmerns strand och svarthakedoppingens plötsliga expansion i vassrika havsvikar också relativt långt ute i skärgårdarna. Nötkråka, korp, näktergal och orre häckar, men tjäder och ripa saknas.

Silvertärnor i stora mängder, fisktärnor och någon koloni av skräntärnor häckar i skärgården. Gråtrut och havstrut ökar, men silltruten minskar i antal. Grågåsen ökade småningom efter andra världskriget, och nu syns grågäss ofta i de yttre skärgårdarna. Därtill har kanadagåsen ökat ganska kraftigt. De största tordmulekolonierna i Östersjöområdet finns på n. Å.

Älgen är tämligen vanlig; de på 1950-t. inplanterade rådjuren har gett upphov till en mycket stark, jaktbar stam. Nykomlingar i den åländska faunan är skogsmård, grävling och mårdhund. Fältharen har däremot inte fått fotfäste. Förr fanns varg, men den har åtminstone inte ännu återinvandrat. Däremot finns något enstaka lodjur, och en björn hälsade på i Brändö hösten 2006. Vildminken och bisamråttan är vanliga, men varken mullvad eller flygekorre har spritt sig till Å.

Hasselsnoken finns i Finland bara på Å., och för större vattensalamandern eller vattenödlan finns de flesta finländska fyndplatserna i det åländska havsbandet. Den åländska lövängsnaturen medför att flora, markfauna och insektvärld uppvisar många arter som saknas eller är sällsynta i övriga delar av Finland.

Historia. Så snart Å:s berg höjt sig över vattenytan och bildat en skärgård, flyttade säljägare och fiskare in österifrån. Långbergsöda boplats i Saltvik tillhör den tidiga kamkeramiska kulturen (ca 4000-3300 f.Kr.). I ett senare skede (ca 3300-2800 f.Kr.) vände strömmen, då "gropkeramiker" invandrade från Sverige. Jettböle boplats i Jomala är intressant tack vare sina lerfigurer och det enda bevarade skelettet från stenåldern i landet, en nordisk långskalle från båtyxkulturens tid (ca 2500-1800 f.Kr.). Även andra fyndplatser vittnar om västlig, men också om östlig kontinuitet i bosättningen. Bronsåldern (1500-500 f.Kr.) är helt västorienterad. Gravkumlen är talrika, boplatser har anträffats bl.a. i Långbergsöda och i Otterböte på Kökar, där det fanns ett säljägarläger.

Man trodde länge att Å. befolkades på nytt på 500-t. e.Kr. efter en fyndfattig period, som varade i århundraden. På senaste tid har man dock funnit gravar från romersk järnålder (Kristi födelse-400 e.Kr.), som bekräftar resultatet av tidigare gjorda pollenanalyser. Under tiden från 600 till 1000 e.Kr. uppvisar Å. de talrikaste fynden av gravar, gravhögar och -rösen samt boplatser i hela Finland. Den tätaste bosättningen fanns på ö. Å., kring den gamla båtleden Färjsundet-Norrhavet. Kulturen var av Mälardalstyp, men inslag av finska och östbaltiska föremål förekommer. Arabiska mynt, som påträffats till ett antal av över 1 300, vittnar om vikingakontakter under 800- o. 900-t. Fynden upphör helt kring år 1000. Kristet fjärrinflytande kan inte helt uteslutas; en stark nedgång i kultur och befolkningstal är emellertid uppenbar.

Kristendomen befästes på Å. under 1100-t., i samband med en ny kolonisation från Sverige, som lämnat talrika spår i ortnamnen. På Å. uppfördes flera medeltida stenkyrkor. Dateringarna är omdiskuterade, men äldst är Jomala kyrka som förmodligen byggdes mellan 1270 och 1290. Något yngre är kyrkorna på Lemland och i Sund. Hammarlands kyrka tillkom förmodligen i början av 1300-t., och kyrkan i Saltvik 1350-80.

Å. anslöts som ett prosteri till Åbo stift, som 1309 även fick en åländsk biskop, Ragvald II. På 1400-t. grundades ett franciskankloster på Kökar för själavården i skärgården. Från Kökar härstammade troligen franciskanprovinsialen Staffan Laurensson, som var Finlands ende teologie doktor under medeltiden.

Landstinget omtalas tidigast 1322 med ett eget sigill, som bar S:t Olovs bild. Samtidigt nämndes också den kungliga uppbördsmannen eller fogden. 1326 omnämndes Å. som en helhet vid sidan av landskapen Egentliga Finland, Nyland och Tavastland.

Kung Albrekt av Mecklenburg planerade att sälja eller förpanta Å. till Tyska orden för att lösa sina finansiella problem. I praktiken blev kungen tvungen att lämna över den reella makten åt Bo Jonsson (Grip), som mellan 1384 och 1388 började uppföra Kastelholm. Under unionstiden utgjorde Åland ett slottslän, som dock tidvis förvaltades från Åbo. 1507 intog danskarna Kastelholm och brandskattade den åländska allmogen.

Å. delades med hänsyn till både rättskipningen och förvaltningen i tredingar och sex (senare flera) socknar, som hade egna ting inom bägge sektorerna. Tredingarnas domare alternerade som landsdomare. Åland hörde till den finska lagsagan och efter 1435 till Norrfinne lagsaga. En ordinarie häradshövding tillsattes på Åland först 1544. Å. hade under medeltiden ett talrikt lågfrälse.

Redan på medeltiden hörde Åland till Stockholms uppland och spelade en viktig roll för Stockholms försörjning. Åland försåg stockholmarna med bl.a. fisk och ved. På 1300-t. blev den rike borgaren Peter Ålänning rådman i Stockholm. Han ägde jord på Åland och stenhus i Stockholm, medan han bl.a. handlade på Brügge.

Rikedomen på högvilt var orsaken till att kronan 1613 tillsatte en jägmästare på Å. Prosten Boetius Murenius gjorde 1639 en insats för folkbildningen genom att grunda en pedagogi i Saltvik, den första på landsbygden i Finland (Ålands pedagogi). En landsfältskär tillsattes 1636 i Godby, en provinsialläkare 1780.

I samband med tronstriderna i slutet av 1500-t. erövrades Å. 1599 av hertig Karls folk. Under stora ofreden flydde befolkningen till Sverige undan den ryska ockupationen (1714-21). 1718-19 pågick resultatlösa fredsunderhandlingar i Lövö by i Vårdö (Ålandskongressen). 1719 var arkipelagen en bas för ryska härjningståg till Sverige, och året därpå stod ett sjöslag vid Flisö i Föglö (Ledsund). Efter Nystadsfreden följde en tid av återuppbyggnad. Enligt folkräkningen 1749 hade Å. en befolkning på ca niotusen personer.

En märklig händelse var den bonderesning som i maj 1808 befriade öarna från den ryska ockupationen (se Arén, E. och Gummerus, H.J.), varefter Gustav IV Adolf själv från Å. ledde den s. finska arméns operationer. Vintern 1809 måste dock von Döbeln utrymma ögruppen på nytt.

En ny fas i Å:s historia inleddes med byggandet av Bomarsund, som förstördes under Krimkriget 1854. I freden i Paris 1856 utfäste sig Ryssland att inte framdeles befästa öarna (Ålandskonventionen). Senare delen av 1800-t. bevittnade bygdesjöfartens omvandling till en storredarrörelse som levde kvar långt in på det följande seklet. Under första världskriget komplicerades situationen av att Ryssland med sina allierades tysta medgivande befäste Å. Efter marsrevolutionen 1917 följde en period av osäkerhet, då man på Å. började blicka mot Sverige för att få stöd i det ovissa läget. En svensk marin styrka sändes ut och anlände 14/2 1918 till Eckerö (Ålandsexpeditionen). Samtidigt anlände en trupp som kämpade för den vita regeringen i Vasa (Nystadskåren, frikårer). Den indrogs i strid med ryssarna och de röda vid Godby samt besegrade dem, men vilseleddes av svensk information och lät sig borttransporteras till Sverige. En tysk flottstyrka inträffade på Åland 3/3, varpå ryssarna avväpnades och avlägsnades. Vasaregeringen tillsatte en särskild landshövding för Å.

Våren 1919 demolerades befästningarna på grund av av en överenskommelse mellan Tyskland, Sverige och Finland. Den diplomatiska kampen om Å. mellan Finland och Sverige (Ålandsfrågan) avgjordes slutligen sommaren 1921 av Nationernas Förbund, som beslöt att Å. skall tillhöra Finland. Framför allt för Sveriges skull resolverade NF även att ett avtal om Å:s demilitarisering och neutralisering skulle ingås. Vidare beslöts att Å:s befolkning skulle få garantier för språket och kulturen.

De svensk-finländska planerna på att befästa Å. 1938-39 omintetgjordes av Sovjetunionen; också på Å. väckte planerna opposition (Ålandsfrågan 2). Under andra världskriget besattes Å. av finländska trupper, både under vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44. Krigsvintern 1939-40 bildades ett åländskt hemvärn, medan skyddskårsverksamhet förekom på Å. under fortsättningskriget. Fr.o.m. slutet av 1950-t. byggdes en ny sjöfartsnäring upp som var inriktad på trafik med bilfärjor mellan öriket och de omgivande fastlanden. Samtidigt expanderade turistnäringen starkt och blev en av grundpelarna i landskapets ekonomi.

Självstyrelsen (Susanne Eriksson). Finlands riksdag antog 1920 en självstyrelselag för Å., och 1922 stiftades den s.k. garantilagen, vilka bägge upphävdes genom självstyrelselagen av 1951. Nuvarande självstyrelselag trädde i kraft 1993. Enligt denna är Å. ett enspråkigt svenskt landskap, som har rätt att själv ordna sina inre angelägenheter. I fråga om bl.a. hälso- och sjukvård, undervisnings- och utbildningsväsen, forn- och kulturminnesvård, polisväsen, näringsfrämjande, kommunikationsväsen, post, radio och tv, jämställdhet, natur- och miljövård samt kommunalförvaltning fungerar Å. som en självständig stat med egen förvaltning och lagstiftning. Inte ens utländska fördrag som Finland ingår blir gällande på de här områdena utan bifall av det åländska parlamentet, lagtinget (tidigare landsting). Den verkställande makten handhas av landskapsregeringen (tidigare landskapsstyrelsen). Självstyrelselagen i sin gällande avfattning från 1/12 1993 kan inte ensidigt ändras utan lagtingets samtycke.

Åländsk hembygdsrätt erhålls vid födseln on någondera föräldern har hembygdsrätt. Landskapsregeringen kan också på ansökan bevilja den som bott minst fem år i landskapet hembygdsrätt. Den utgör villkor för rätt att utan tillstånd från landskapsregeringen idka näring och förvärva fastighet samt för rösträtt och valbarhet i lagtingsval. Hembygdsrätten är ett nationalitetsskydd, men den hindrar inte inflyttning till landskapet. Hembygdsrätten medför befrielse från värnplikt, såvida den inte gäller person, som inflyttat till Å. efter fyllda 12 år.

Lagtinget, som är landskapets högsta organ, arbetar på liknande sätt som Finlands enkammarriksdag och består av en talman som ordförande, två vice talmän och 27 ledamöter. Mot lagar som antagits av lagtinget kan rikets president endast i två fall och inom viss tid inlägga veto, nämligen då lagtinget överträtt sin författningsenliga lagstiftningsbehörighet och då presidenten anser ett veto nödvändigt p.g.a. rikets inre och yttre säkerhet. I övrigt är lagtingets lagstiftningsmakt självständig och oinskränkt. Presidenten har ingen sanktionsrätt och inte heller det suspensiva veto som kan utövas i fråga om lagar antagna av Finlands riksdag.

Ett partiväsende i modern bemärkelse uppstod relativt sent på Åland, vilket till stor del kan tillskrivas den inledningsvis allt överskuggande språkfrågan. Efter självstyrelselagens ikraftträdande 1952 bildades valorganisationen Åländsk samling som inrymde alla politiska grupperingar utom folkdemokraterna. Inom samlingen fanns avdelningar som inför lagtingsvalet 1967 utkristalliserades till flera valförbund, vilka utgjorde grunden för dagens politiska karta. I lagtinget finns 2007 följande politiska grupperingar: Åländsk center, Liberalerna på Åland, Ålands socialdemokrater, Frisinnad samverkan, Obunden samling, Ålands framtid och Ålands framstegsgrupp. Samtliga partier är registrerade föreningar i avsaknad av en åländsk partilagstiftning. Flera av dem har lånat sina ideologiska drag från motsvarande partier i Finland och Sverige vilka ses som systerpartier. I landskapspolitiken finns förutom den traditionella vänster-högeraxeln också en självstyrelsepolitisk och en regionalpolitisk axel.

Den förvaltande makten omhänderhas av landskapsregeringen, som består av lantrådet som ordförande-regeringschef, ett vice lantråd och högst åtta ledamöter, alla utsedda av lagtinget. Under landskapsregeringen sorterar ett centralt ämbetsverk motsvarande ministerier, länsstyrelser o. dyl.

Staten uppbär skatter, tullar, acciser etc., men gottgör i stället Å. för dess självförvaltningskostnader genom en s.k. klumpsumma som utgör 0,45 % av inkomsterna i statens bokslut med undantag av lån. Skiljemannaorganet Ålandsdelegationen består av två av statsrådet utsedda ledamöter och två utsedda av lagtinget samt en ordförande som är landshövdingen på Å. eller någon annan som är förordnad av republikens president efter överenskommelse med lagtingets talman.

Landskapets vidsträckta autonomi ger det ställningen av en stat i staten. Rättskipningen handhas dock av de vanliga statsdomstolarna. För statens intressen på Å. vid sidan om autonomin finns en landshövding som företräder riksregeringen i landskapet. Landshövdingen utnämns av rikets president efter överenskommelse med lagtingets talman. Om samförstånd inte uppnås skall presidenten utse landshövdingen bland fem kandidater som lagtinget föreslagit.

Å. är sedan 1970 medlem i Nordiska rådet och lagtinget utser två av rådets medlemmar. Efter det att ålänningarna deltagit i två folkomröstningar om EU-medlemskap beslöt lagtinget godkänna Finlands anslutningsfördrag, varför Å. 1995 följde Finland in i Europeiska unionen. För Å. gäller dock vissa permanenta undantag som regleras i ett protokoll (det s.k. Ålandsprotokollet) i anslutningsfördraget. Enligt protokollet kan hembygdsrätt fortsättningsvis krävas för jordförvärv och näringsrätt, och dessutom räknas Å. som tredje land i fråga om indirekta skatter, vilket möjliggör fortsatt skattefri försäljning i trafiken till och från Å.

Sedan 1954 har Å. egen flagga med ett rött kors inne i den blågula svenska flaggan. 1984 erhöll landskapet egna frimärken. Se även självstyrelsedagen.

Näringslivet (Susanne Eriksson). Sjöfarten och rederinäringen spelar en avgörande roll för den åländska ekonomin; en tredjedel av landets handelsflotta är hemmahörande på Å. Den åländska handelsflottan har ca 3 100 (2005) anställda, av vilka ca 700 är ålänningar. Bland företagen i sjöfartsbranschen kan nämnas Viking Line Abp, rederiaktiebolaget Eckerö, Birka Line Abp, Godby Shipping Ab och de s.k. Lundqvistrederierna Ångfarts Ab Alfa och Rederi Ab Hildegaard. Jordbruket på Å. har en stark inriktning på specialodlingar av olika slag; i landskapet odlas, utom spannmål bl.a. potatis, sockerbetor, lök, äpplen och grönsaker. Jordbruket bildar basen för livsmedelsindustrin, som är en av de viktigaste industrigrenarna på Å.; totalt står industrin dock för endast drygt sex procent av bruttoproduktionen. Å. har även ett eget bank- och försäkringsväsen. Den dominerande banken är Ålandsbanken Abp, medan Försäkringsgruppen Alandia-bolagen (moderbolaget gr. 1938) är störst i försäkringsbranschen; nästan lika stort är Ålands ömsesidiga fösäkringsbolag. På senare år har IT-sektorn expanderat på Å. bl.a. genom företag som Ålandsbanken och Ålands penningautomatförening grundat.

Kulturlivet (Gustaf Widén). Kulturliv i egentlig mening är ett rätt sent begrepp på Åland. Men enskilda personer kom att göra betydande kulturinsatser redan under medeltiden; för det mesta gällde det då utflyttade med åländska rötter. Bland tidiga kulturpersonligheter märks Sundsprästen Johannes, som på 1300-t. var rektor för Paris universitet, professorn vid Åbo akademi Georg Alanus och Ragvald, som var biskop i Åbo stift. Filosofen Gabriel Israel Hartman föddes i Lumparland, upptäcktsresanden Georg August Wallin i Sund. Ålänningar som i slutet av 1800-t. gjorde karriär inom finländskt kulturliv är riksarkivarierna Karl August Bomansson och Reinhold Hausen; båda forskade i hembygdens historia.

Inom litteraturen är prosaisten Helle Hellberg och poeten Georg Kåhre (pseudonymen Stefan Sylwander) pionjärer med novellsamlingen Folk i skären (1913) respektive diktsamlingen Staden med de tusen lindarna (1928). Ett stort steg ut i världen tog åländsk litteratur med Sally Salminens prisroman Katrina (1936), som översattes till ett tjugotal språk. Hon följdes av en rad folklivsskildrare med systern Aili Nordgren och Signelia Häggblom i spetsen. Elmer Diktonius och Jarl Hemmer skrev flera av sina främsta verk i åländsk miljö. Nordisk uppmärksamhet väckte Anni Blomqvist med sitt Stormskärsepos, som även filmades. Den egensinnige bygdeskildraren Joel Pettersson upptäcktes långt efter sin död av Valdemar Nyman, som själv svarade för ett mångskiftande författarskap med romanerna Broder Kilian (1947) och Den stora flykten (1953) som mästerstycken. Inom essäistiken representeras Åland av Johannes Salminen, inom aforistiken av Atos Wirtanen. Ulla-Lena Lundberg är den moderna prosans främsta namn, framför allt genom sitt stora sjöfartsepos i tre delar. Karl-Erik Bergman diktar om fiskarens vardag, Runar Salminen skriver samhällskritisk poesi ur småbrukarens perspektiv. Bland senare författare märks Jan Andersson, Katarina Gäddnäs, Carina Karlsson, Leo Löthman, Benita Mattsson-Eklund, Ann-Gerd Steinby och Sanna Tahvanainen. Mariehamns litteraturdagar har sedan starten 1993 vuxit ut till en mötesplats för aktuella författare på båda sidor om Ålands hav.

Konsten har i Karl-Emanuel Janson sitt största 1800-talsnamn. Runt sekelskiftet 1900 verkade Önningebykolonin med gästande konstnärer som fångade åländska motiv, främst bland dem Victor Westerholm, J.A.G. Acke och Hanna Rönnberg. Senare skulle Santeri Salokivi, Rikard Lindström, Tove Jansson m.fl. dokumentera sina åländska somrar. Utvandraren Thure Bengtz blev professor vid Boston museum of fine arts i USA. Det mångsidiga bygdegeniet Joel Pettersson, "Ålands van Gogh", diktade både i ord och bild. Målarna Erik Juselius och Ture Malmberg dokumenterade åländska miljöer under 1930- o. 40-t. Inom fotokonsten var Uno Markström pionjär med stora, expressiva bildverk. Skulptören Håkan Bonds gjorde bl.a. flera monumentala verk i Sverige.

Ett lokalt konstliv växte fram efter att Ålands konstförening grundats 1953. Bland de främsta konstnärerna under sent 1900-t. märks Nils Byman, Hildur Stenbäck, Bo Högnäs, Guy Frisk, Henrik Nylund, Algot Nordlund, den även som kritiker kände Robert Hancock, Kurt Simons, Peter Winquist, Tage Wilén, Olof Kangas, Juha Pykäläinen, Kjell Ekström och Johan Scott, den sistnämnde främst verksam i Sverige. Formgivaren Stefan Lindfors har världen som arena men återkommer ständigt till sina åländska rötter.

Inom arkitekturen är Lars Sonck, som ritade en rad offentliga byggnader i Mariehamn, det stora namnet.

Amatörteater har spelats på Åland sedan början av 1900-t., främst inom ungdomsföreningar och den livaktiga Teaterföreningen i Mariehamn. En stor insats gjordes av Ålands ungdomsförbunds teaterinstruktör Paul Lindman och teaterföreningens mångåriga ordförande Solveig Erikson. Till satsningarna i mitten av 1900-t. hörde återkommande festspel vid Kastelholms slott. Senare blev Robert Liewendahl det centrala namnet som dramatiker och regissör. De åländska proffsskådespelarna Rune Sandlund och Matts Stenlund har engagerat sig i åländsk teater, liksom inflyttade aktörer som Peter Sonck och Soffi Sonck samt regissören Arn-Henrik Blomqvist.

Inom filmkonsten har en rad åländska kortfilmer skapats i anknytning till den årliga filmfestivalen Vera. Per-Ove Högnäs dokumentära filmer har bl.a. visats i flera nationella tv-kanaler.

Musik (Fabian Dahlström). Den åländska folkmusiken är av skandinavisk typ. Många uppteckningar återges i Finlands svenska folkdiktning. Ett särdrag för spelmansmusiken är de melodier i B-dur som - vid sidan av vanligare tonarter - påträffats i Föglö och som levt vidare i den ö. skärgården. Unika är de utsirade koralvarianter som har upptecknats i utskärskommunen Kökar, där en orgel hördes först på 1900-t.

Sång i blandad kör infördes på Åland i slutet av 1800-t. i nära kontakt med den finlandssvenska körrörelsen. Ålands ungdomsförbund, och från 1926 Ålands sång- och musikförbund, omfattade vid sitt grundande tretton körer och två stråkorkestrar. Förbundet har hållit lokala sångfester och tidvis anställt en reselärare. Körlivet idag är synnerligen mångsidigt och omfattar både traditionella körer och specialiserade ensembler, såsom Oratoriekören (Sandholm, Kaj-Gustav). Manskörssång har bedrivits av bl.a. Mariehamns-kvartetten, grundad 1936, som på 2000-t. utmärkt sig även i körtävlingar. Sjömansrepertoar utförs bl.a. av shantygruppen Rolling home (jfr shanties). Ålandsbördiga sångare som gjort sig kända i större sammanhang är bl.a. Björn Blomqvist, Jenny Carlstedt, Mikael Fagerholm, Walton Grönroos, Therese Karlsson, Dan Karlström och Annika Sjölund; på jazzens område märks Johanna Grüssner.

Landskapets instrumentala ensembler, alla på amatörbas, representerar många genrer, från Alandia big band och Ålands accordion club till folkmusiklaget Kvinnfolk.

Ålands musikinstitut, som grundades 1978 och meddelar undervisning i musik och dans, hade 2006 ca 270 elever. Musikundervisning ges även bl.a. av Medborgarinstitutet, Barnfiolen och inom Mariehamns ungdomsorkester. Konsertlivets tyngdpunkt infaller sommartid med evenemang som Ålands orgelfestival, Kulturföreningen Katrinas kammarkonserter (Katrina), Alandia jazz (sedan 1995) och Rockoff (sedan 1998), två festivaler som kring sekelskiftet 2000 etablerat sig som publikdragande inslag i ett allt mera dynamiskt kulturliv, samt spelmansstämmor. Konserter hålls i stadshuset i Mariehamn, i kyrkorna, i sporthallar och i Mariepark. Stora förhoppningar ställs på Kultur- och kongresshuset, som planeras stå färdigt 2008.

Åländsk folkmusik har arrangerats av bl.a. Otto Andersson. Handlingen i operan Kung Karls jakt av Pacius (1852, libretto av Topelius) utspelar sig invid Kastelholms slott. Musik i större format med Ålandsmotiv av ålandsfödda tonsättare upplevde ett märkligt uppsving efter 1990 genom verk som musikteatern Katrina av Jack Mattsson (1954-2007), operan Rödhamn av Lars Karlsson (2002, sångtexter av L. Huldén), Jack Mattssons Åländskt requiem (1990, V. Nyman), Lars Karlssons oratorium Ludus latrunkulorum (V. Nyman) och Peter Långs Havsoratoriet (2000, Lång m.fl).

Som Ålands nationalsång sjungs Ålänningens sång med text av John Grandell och musik av J.F. Hagfors. (Det åländska folkets historia, 5 bd, 1979-2006; F.W. Radloff, Beskrifning öfver Å., 1795, faksimiluppl. 1968 o. 1998; K.A. Bomansson, Skildring af folkrörelsen på Å. 1808, 1905; V. Voionmaa, Studier i Å:s medeltidshistoria, 1916; S. Andersson, Åländskt skärgårdsliv, 1945; G. Kåhre, Den åländska segelsjöfartens historia, 1940, förk. uppl. 1988; Å:s natur, utg. H. Hausen, 1946; M. Dreijer, Å:s självstyrelse I-II, 1947-72; E. Bertell, Kronans och kyrkans jord på Å. under 1500-t., 1953; V. Nyman, Å., midsommarstångens land, 1955, Längs åländska vägar, 1965, Längs åländska sjövägar, 1969, På åländska vägar till lands och till sjöss, 1980, Ålänningarna och deras näringsliv, 1969; S. Dreijer, Å. under stora nordiska kriget, 1970; J. Harberg/G. Harberg, Å:s natur, 1970; A. Bondestam, Å. vintern 1918, 1972; A. Tuulse m.fl., Å:s medeltida kyrkor 1973; W.R. Mead/S. Jaatinen, The Å. islands, 1975; W.M. Carlgren, Varken-eller, 1977; Förändring och politik på Å., red. D. Anckar, 1979; Å. i utveckling, 1982; E. Bertell, Skattedistrikt och förvaltningsområden på Å. under tidigt 1500-tal, 1983, Medeltida skattesystem på Å., 1993; M. Isaksson, Ryska positionen Alandskaja, 1983; K. Lindh, Det åländska samhället, 1984, 4:e uppl. 1998; B. Wilén, Postfärder över Ålands hav, 1985; Y. De Geer-Hancock, Åländskhet: nationsbygget på "Fredens öar", 1986; Väster om Skiftet: uppsatser ur Å:s historia, red. S. Jungar/N.E.Villstrand, 1986; L. Hellberg, Ortnamnen och den svenska bosättningen på Å., 1987; Över Ålands hav: ålänningarnas handel med Stockholm, 1988; L.D. Eriksson/U. Kangas, Ålandsfrågan, 1988; S. Jaatinen m.fl., Å:s kulturlandskap - 1700-talet, 1989; M. Björkholm/A. Rosas, Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering, 1990; G. Högman, Den åländska kvinnans historia 1700-1950, 1990; R. Svenblad, Med åländska ord: ur vardagsspråk och folkmål, 1991, 2:a uppl. 1995; L. Hannikainen, Ahvenanmaan itsehallinnon ja ruotsinkielisyyden kansainoikeudelliset perusteet, 1993; Ålands kyrkor 1-3, red. Å. Ringbom/C. Remmer, 1995-2005; L. Törnblom, Kastelholm, en nyckel till Sverige, 1996; Autonomy and demilitarisation in international law: The Åland Islands in a changing Europe, red. L. Hannikainen/F. Horn, 1997; P.G. Lindroth, En resa uti åländska skärgården vårtiden år 1786, 1999; B. Mattsson-Eklund, Alla tiders Å.: från istid till EU-inträde, 2000; D. Anckar/B. Bartman, Ett ramverk för ett självständigt Å., 2000; D.Eriksson/C. Mäkelä, 36 stunder: en reportagebok om Å., 2001; H. Jansson/J. Salminen, Den andra Ålandsfrågan: autonomi eller självständighet, 2001; Å. mer än öar, 2001; O. Bring, Å:s självstyrelse 80 år: erfarenheter och utmaningar, 2002; T. Tiilikainen, Å., Finland och europeisk säkerhet, 2002; N. Storå, Fiskets Å. och fiskarkulturen, 2003; Internationella avtal och dokument rörande Å. 1856-1992, red. P. Wahlberg, 2003; L. Hannikainen, De folkrättsliga grunderna för Å:s självstyrelse och svenskspråkighet, 2004; H. Kulves, Skyddad natur på Å.: ett arv att värna, 2004; A. Komulainen, Taistelu Ahvenanmaasta: Oolannin iäisyyskysymys, 2005; G. Robins/H. Skogsjö/J. Örjans, Bomarsund: det ryska imperiets utpost i väster, 2005; M. Suksi, Å:s konstitution, 2005; S. Eriksson m.fl., Fredens öar: Å:s demilitarisering och neutralisering, 2006; Vitbok för utveckling av Ålands självbestämmanderätt, red. H. Jansson, 2007)