militärsjukvård. Ända fram till 1600-t. var den militära sjukvården i svenska riket oorganiserad. Vården av sjuka och sårade soldater sköttes av barberare (bardskärare) och fältskärer. Under trettioåriga kriget utsträcktes Gustaf II Adolfs reformer även till den militära sjuk- och invalidvården, och bl.a. Vadstena forna kloster uppläts för vården av sårade officerare och soldater. Under Karl XII:s fälttåg i början av 1700-t. ställdes den militära sjukvården på hårda prov. Fältsjukhusen var överfyllda av manskap inte minst p.g.a. de otaliga epidemierna, som medförde enorma förluster.
1757 utsågs Pehr Zetzell till förste fältläkare, och under hans ledning fastställdes ett reglemente för den militära sjukvården.
Efter krigen i början av 1700-t. hade situationen i Finland blivit militärt osäker. 1748 inleddes byggandet av Sveaborg, och 1756 anbefallde kung Adolf Fredrik att ett sjukhus med 200 bäddar skulle byggas där.
Under Gustav III:s krig 1788-90 anlades i hast militärhospital i bl.a. Lovisa, Borgå och Tavastehus. I Hfrs inrättades flera sjukhus, det största av dem i Tölö. Efter sjöslaget vid Hogland inrättades för flottans behov ett sjukhus i Stora Casernhuset (Vinkelhuset) på Stora Östersvartö i Sveaborgs fästning.
Under kriget 1808-09 inrättades åter flera fältsjukhus. Tölö hospital, som var utrustat för 300 patienter, liksom sjukhusen på Sveaborg, övergick enligt ett föravtal om kapitulation i fiendens händer. Fältsjukhuset i Uleåborg var planerat för 600 patienter men illa utspritt i 44 byggnader.
Efter det att Finland anslutits till Ryssland organiserades m. enligt ryskt mönster. 1826 uppfördes ett sjukhus invid Sandvikstorget i Hfrs för Gardesbataljonens och ett sjukhus på Skatudden för Finska sjöekipagets behov. Dessa båda förband hade finländskt befäl och manskap. Gardets sjukhus utvidgades 1881 i samband med att allmän värnplikt infördes, och sjukhuset betjänade den finska militären i Helsingfors garnison.
Efter kriget 1918 genomgick sanitetstjänsten i Finland flera omorganiseringar. Militärsjukhus upprättades i Hfrs, Viborg, Sordavala och Villmanstrand. Vården av krigsinvalider och långvarigt sjuka gavs på sanatorierna i Rauha och i Fäboda.
Militärsjukhusets nybygge i Viborg invigdes 1932, och militärsjukhuset i Hfrs flyttade 1936 till ett nybygge i Brunakärr.
Under andra världskriget var sanitetstjänsten organiserad så, att första hjälpen i de främsta frontlinjerna gavs av kompaniernas sanitetsgrupper vid skyddsplatserna för sårade. Bataljonsläkarna ansvarade för vården på bataljonsförbandsplatserna på 1-2 km:s avstånd från främsta linjen. De viktigaste vårdplatserna var fältsjukhusen, som verkade på 10-20 km:s avstånd från fronten. Dessa omfattade i allmänhet två avdelningar med plats för 150-200 sårade eller insjuknade. På fältsjukhusen gjordes främst brådskande kirurgiska ingrepp. Under krigsåren upprättades ett trettiotal fältsjukhus och flera avdelta fältsjukhusavdelningar. Till de 53 evakuerings- och krigssjukhusen transporterades de sårade med ambulanser, ambulansbussar, sjuktåg eller lasarettståg. Under fortsättningskriget 1941-44 vårdades på krigssjukhusen totalt 284 027 sårade och 629 612 lindrigt sårade eller insjuknade soldater.
Under Lapplandskriget 1944-1945 arbetade sex fältsjukhus, som efter demobiliseringen i november 1944 övertogs av Röda korsets tre ambulansfältsjukhus.
Efter krigsåren genomgick den militära sjukvårdstjänsten flera omorganiseringar. I varje truppförband fanns sjukstugor med läkarmottagning, samt på de större garnisonsorterna egna sjukhus. För specialsjukvården svarade militärsjukhusen i Uleåborg, Åbo och Kouvola, samt i främsta hand centralmilitärsjukhusen i Hfrs och Lahtis. Militärsanatoriet i Takaharju arbetade fram till år 1964.
Under de senaste tio åren har garnisonssjukhusen och militärsjukhusen lagts ned i takt med försvarsmaktens omorganiseringar och nedskärningar. Den allmänna m. har utvecklats samtidigt som behovet av specialsjukvård har minskat. Inom försvarsmakten har man i stället satsat på militärmedicinsk forskning och utvecklandet av sjukvården i fält till internationell nivå.
I enlighet med försvarsministeriets beslut upphör verksamheten vid centralmilitärsjukhuset i Hfrs ( Tilkka), det sista i Norden, i slutet av 2005.
Behovet av specialsjukvård bestrids därefter helt av kretssjukhusen och centralsjukhusen i de kommunala specialsjukvårdsdistrikten. (Martin von Bonsdorff)
1757 utsågs Pehr Zetzell till förste fältläkare, och under hans ledning fastställdes ett reglemente för den militära sjukvården.
Efter krigen i början av 1700-t. hade situationen i Finland blivit militärt osäker. 1748 inleddes byggandet av Sveaborg, och 1756 anbefallde kung Adolf Fredrik att ett sjukhus med 200 bäddar skulle byggas där.
Under Gustav III:s krig 1788-90 anlades i hast militärhospital i bl.a. Lovisa, Borgå och Tavastehus. I Hfrs inrättades flera sjukhus, det största av dem i Tölö. Efter sjöslaget vid Hogland inrättades för flottans behov ett sjukhus i Stora Casernhuset (Vinkelhuset) på Stora Östersvartö i Sveaborgs fästning.
Under kriget 1808-09 inrättades åter flera fältsjukhus. Tölö hospital, som var utrustat för 300 patienter, liksom sjukhusen på Sveaborg, övergick enligt ett föravtal om kapitulation i fiendens händer. Fältsjukhuset i Uleåborg var planerat för 600 patienter men illa utspritt i 44 byggnader.
Efter det att Finland anslutits till Ryssland organiserades m. enligt ryskt mönster. 1826 uppfördes ett sjukhus invid Sandvikstorget i Hfrs för Gardesbataljonens och ett sjukhus på Skatudden för Finska sjöekipagets behov. Dessa båda förband hade finländskt befäl och manskap. Gardets sjukhus utvidgades 1881 i samband med att allmän värnplikt infördes, och sjukhuset betjänade den finska militären i Helsingfors garnison.
Efter kriget 1918 genomgick sanitetstjänsten i Finland flera omorganiseringar. Militärsjukhus upprättades i Hfrs, Viborg, Sordavala och Villmanstrand. Vården av krigsinvalider och långvarigt sjuka gavs på sanatorierna i Rauha och i Fäboda.
Militärsjukhusets nybygge i Viborg invigdes 1932, och militärsjukhuset i Hfrs flyttade 1936 till ett nybygge i Brunakärr.
Under andra världskriget var sanitetstjänsten organiserad så, att första hjälpen i de främsta frontlinjerna gavs av kompaniernas sanitetsgrupper vid skyddsplatserna för sårade. Bataljonsläkarna ansvarade för vården på bataljonsförbandsplatserna på 1-2 km:s avstånd från främsta linjen. De viktigaste vårdplatserna var fältsjukhusen, som verkade på 10-20 km:s avstånd från fronten. Dessa omfattade i allmänhet två avdelningar med plats för 150-200 sårade eller insjuknade. På fältsjukhusen gjordes främst brådskande kirurgiska ingrepp. Under krigsåren upprättades ett trettiotal fältsjukhus och flera avdelta fältsjukhusavdelningar. Till de 53 evakuerings- och krigssjukhusen transporterades de sårade med ambulanser, ambulansbussar, sjuktåg eller lasarettståg. Under fortsättningskriget 1941-44 vårdades på krigssjukhusen totalt 284 027 sårade och 629 612 lindrigt sårade eller insjuknade soldater.
Under Lapplandskriget 1944-1945 arbetade sex fältsjukhus, som efter demobiliseringen i november 1944 övertogs av Röda korsets tre ambulansfältsjukhus.
Efter krigsåren genomgick den militära sjukvårdstjänsten flera omorganiseringar. I varje truppförband fanns sjukstugor med läkarmottagning, samt på de större garnisonsorterna egna sjukhus. För specialsjukvården svarade militärsjukhusen i Uleåborg, Åbo och Kouvola, samt i främsta hand centralmilitärsjukhusen i Hfrs och Lahtis. Militärsanatoriet i Takaharju arbetade fram till år 1964.
Under de senaste tio åren har garnisonssjukhusen och militärsjukhusen lagts ned i takt med försvarsmaktens omorganiseringar och nedskärningar. Den allmänna m. har utvecklats samtidigt som behovet av specialsjukvård har minskat. Inom försvarsmakten har man i stället satsat på militärmedicinsk forskning och utvecklandet av sjukvården i fält till internationell nivå.
I enlighet med försvarsministeriets beslut upphör verksamheten vid centralmilitärsjukhuset i Hfrs ( Tilkka), det sista i Norden, i slutet av 2005.
Behovet av specialsjukvård bestrids därefter helt av kretssjukhusen och centralsjukhusen i de kommunala specialsjukvårdsdistrikten. (Martin von Bonsdorff)
militärsjukvård. Det enda transportmaskineri som under andra världskriget hade kapacitet att förflytta i medeltal ettusen patienter i veckan många hundra kilometer var statsjärnvägarna. Ett ambulanstågsväsende organiserades redan hösten 1939, och i fortsättningskriget opererade sammanlagt tio sjuktåg. Verksamheten sorterade under sanitetsavdelning 1 vid Högkvarteret. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.