mynt och sedlar. Från den förhistoriska tiden känner man i Finland ett par romerska m. från 2:a årh. e.Kr. samt några guldmynt, solidi, från 400- o. 500-t. Under vikingatiden (ca. 800-1025 e.Kr.) importerades silvermynt i större mängder: arabiska dirhemer (framför allt till Åland) samt tyska och anglosaxiska m. I s.v. Finland präglades kopior av bysantinska m. troligast till smycken. M. behandlades som metall och vägdes.
Under medeltiden sker övergången till mynthushållning: m. räknades. Det svenska väldet medförde den svenska mynträkningen: 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Fram till 1360-t. var penningen den enda präglade enheten (tidvis även halvpenningen, skärv). Efter detta präglades även örtugar och fyrkar (halvörtugar). I takt med myntförsämringen präglades allt större nominaler: ören från början av 1520-t. samt marken 1536. 1534 präglades den första dalern efter mellaneuropeisk förebild.
Vid sidan av inhemska m. cirkulerade i Finland även gotländska och livländska m. Sedan början av 1400-t. präglade man periodvis m. i Åbo. I början utgjorde Åbomynten en egen myntsort. Från 1440-t. framåt präglades enbart ordinarie svenska m. i Åbo. Myntverket där var för sista gången verksamt 1556-58.
Myntförsämringen under Gustav Vasas söner medförde en ny mynträkning 1604: 1 daler = 4 mark = 32 öre. Den gamla dalern fick namnet riksdaler och blev ett handelsmynt tillika med den från 1654 präglade dukaten i guld. 1624 började man prägla öresmynt i koppar och fr.o.m. detta år fram till 1777 hade Sverige tidvis en ren kopparmyntfot. Snart efter kopparmyntens införande var man tvungen att höja deras vikt och folket började räkna i enkelt (gamla) och dubbelt (nya) kopparmynt. I brist på silver var man tvungen att prägla även större valörer i koppar, varvid m. blev stora och tunga. De första plåtmynten (10 daler; 19,71 kg) präglades 1644. Senare präglade man 8, 4, 2, 1 och 1/2 daler. Valören på kopparplåtarna var angiven i silvermynt, och man började räkna efter silvermynträkning och kopparmynträkning. Båda gällde m. präglade i koppar. Fram till 1665 var deras fasta proportion 1:2 1/2, sedan 1:3 fram till 1776. De svenska silvermynten i markvalörer kallades för karoliner och öresmynten i silver för kurantmynt.
När den 1657 grundade Stockholms Banco fick svårigheter att vid fordran återge kundernas i banken insatta plåtmynt, började banken 1661 istället ge ut s.k. kreditivsedlar. En ovarsam långivning i sedlar förde banken i konkurs. I dess ställe grundades 1668 Riksens ständers bank, som först 1701 ånyo började med de farliga sedlarna.
Från 1726 fick man använda sedlar även i kronouppbörd, och de blev allt populärare. Finansieringen av kriget 1741-43 ledde till en alltför stor sedelutgivning, och banken måste inställa inlösningen av sina sedlar. Sverige fick i praktiken en pappersmyntfot. Förvirringen som förorsakades av den fallande sedelkursen ledde till en myntreform. 1777 fick Sverige en ny valuta: 1 riksdaler = 48 skillingar. Riksdalervalörerna fram till 1/24 riksdaler präglades i silver. Det minsta m., 1/12 skilling, kallades för runstycke. De gamla sedlarna inlöstes till hälften av sitt ursprungliga värde. De nya sedlarna var inlösliga i silverriksdaler (specie), landet fick på nytt en silvermyntfot. Finansieringen av kriget ledde 1789 till inrättandet av Riksgäldskontoret, som började ge ut sina egna oinlösliga sedlar. P.g.a. stora emissioner började deras kurs falla, och man fick två olika pappersmyntslag: riksgälds och banko, av vilka bara den senare var inlöslig. I 1803 års myntreform fastställdes kursen mellan banko- och riksgäldssedlar till 1:1 1/2.
Finansieringen av finska kriget förorsakade problem även med bankosedlarnas inlösning, och deras värde började sjunka. Fram till 1830 hade bankosedlarnas kurs fallit så att 22/3 riksdaler banko motsvarade 1 specieriksdaler. Denna kurs fastställdes 1834 och mynträkningen blev: 1 riksdaler specie = 22/3 riksdaler banko = 4 riksdaler riksgälds. Denna inflatoriska utveckling i Sverige hade stor betydelse även för Finland, som 1809 hade införlivats med Ryssland.
Under Gustav III:s ryska krig utgav generalkrigskommissariatet i Finland 1790 egna, av P.G. Fahnehjelm i Borgå undertecknade, sedlar av olika valörer, s.k. fahnehjelmare (Munck, Adolf Fredrik). 1809 blev den ryska silverrubeln det officiella m. även i Finland (1 rubel = 100 kopek), men i praktiken behärskades cirkulationen av det ryska pappersmyntet. Vid sidan av rubel och kopek använde man fram till 1840 års myntrealisation även svenska m. och sedlar.
Sedelinflationen i Ryssland hade förorsakat en stor brist på silver- och kopparmynt, och för att bota bristen i Finland fick den 1811 inrättade Finlands Bank rätten att utge småsedlar på 20, 50 och 75 kopek, senare också i rubelvalörer. Sedlarna hade sin täckning i den ryska pappersvalutan (assignationer). Efter en myntreform i Ryssland 1839 blev också Finlands Banks sedlar (3, 5, 10 och 25 rubel) följande år inlösliga i silver. Behovet av smärre m. och kopparskiljemynt tillfredsställdes av m. präglade i Ryssland. De svenska sedlarna och m. löstes ut från den finska penningcirkulationen.
Krimkriget (1853-56) ruinerade det ryska myntsystemet. Sedlarna blev ånyo oinlösbara och rubelns kurs började falla. Inflationen medförde först silvermyntens och senare även kopparmyntens försvinnande. I detta läge måste många företag och handlande i Finland 1859-60 anlita egna privata sedlar.
Finland fick ett eget m. 1860: 1 mark= 100 penni. Markens värde bestämdes till 1/4 rubel. Redan samma år utgav Finlands Bank de första sedlarna: 1 och 3 mk. Dessa följdes tre år senare av större valörer. Myntverket i Hfrs (Myntverket i Finland Ab) blev färdigt 1864, då man även levererade de första m. till Finlands Bank. Myntserien (2 mk, 1 mk, 50 penni och 25 penni i silver samt 10, 5 och 1 penni i koppar) togs i bruk först från början av 1866. Redan i november 1865 hade den kejserliga förordningen bestämt, att det enda lagliga betalningsmedlet i Finland utgjordes av det fullviktiga finska och ryska silvermyntet. De finska sedlarna fick igen silvertäckning och de oinlösliga ryska sedlarna värderades efter kursnoteringarna. Den finska valutan blev självständig. Markens självständighet blev ännu starkare när Finland 1878 införde guldmyntfoten, ett steg som Ryssland tog först 1897.
Myntserien hade samma utseende igenom hela den ryska tiden. Endast härskarens namnchiffer på kopparmynten varierade. Texten på m. var enbart på finska med undantag för guldmynten. Sedlarna var trespråkiga: svenska, finska och ryska. Sedelserien förnyades på 1870-t., enstaka sedlar på 1880-t. och hela serien igen 1896-97 och 1909. Den sista utformades av Eliel Saarinen; i den kom finskan på första plats. 1866-92 ägde även Föreningsbanken i Finland rätt att emittera sedlar. Banken utgav två serier: 15, 25 och 100 mk 1866 samt 25 och 100 mk 1882.
Under första världskriget måste också Finlands Bank 1915 avstå från sedlarnas inlösning i guld. Inflationen ledde till hamstrande av silvermynt och man blev tvungen att trycka enmarkssedlar samt senare även 50- och 25-pennissedlar (de togs i bruk först 1918). Marsrevolutionen 1917 ledde till att man lämnade bort den kejserliga kronan i silvermyntens vapenbild och på kopparmynten ersattes Nikolaj II:s namnchiffer med ett okrönt vapen.
Under kriget 1918 föll både Finlands Bank och myntverket i de rödas händer. Folkkommissariatet fortsatte att ge ut sedlar och fortsatte den gamla numreringen. Efter kriget förklarades dessa sedlar olagliga. Också i myntverket fortsatte man att prägla med gamla stämplar. En kuriositet blev ett nytt fempennismynt i koppar med fanor och trumpeter samt texten: "Kansan työ - kansan valta" (sv. Folkets arbete - folkets makt).
På den vita sidan kom senaten med Vasa aktiebank överens om ett lån, mot vilket man emitterade bankens kontokurantchecker. Dessa av A. Gallen-Kallela ritade sedlar trycktes i ett privattryckeri. Bristen på betalningsmedel 1918 återspeglas även i de många av banker och företag utgivna anvisningarna.
Det självständiga Finland hade inte längre råd med silvermynt, markens värde hade under krigsåren sjunkit till ca 1/10 av sitt värde i 1900-talets början. I stället för silver präglades 1 mk samt 50 och 25 penni i kopparnickel, kopparmynten förminskades. I samband med återgången till guldmyntfoten präglades även guldmynt på 100 och 200 mk 1926. Men redan fem år senare fick man avstå från guldet. Från 1928 framåt präglades stora 5, 10 och 20 mk i aluminiumbrons.
I början av självständighetstiden använde man Saarinens gamla sedlar, sedan försedda med beteckningen Litt. A och senare en ny serie av dessa med årtalet 1918. Först 1922 utgavs en ny sedelserie, även denna av Saarinens hand. Dessa präktiga sedlar användes med färgförändringar delvis ända till början av 1950-t. Serien ökades 1940 med 5 000 mk (design Aarne Karjalainen). Denna "snellman" fick grannare färger 1945. Samtidigt utkom 50 och 100 mk av en helt ny typ, båda formgivna av Signe Hammarsten-Jansson.
En radikal förändring var 1955 års nya sedelserie. I denna av Tapio Wirkkala formgivna serie hade alla valörer samma storlek i s.k. "dollarformat".
Redan 1952 utgavs en ny myntserie, som med smärre förändringar användes fram till 1990. Den starka inflationen hade lett till att 1 mk blev den lägsta valören och även den av järn (liksom 5 mk). De större valörerna (10, 20 och 50 mk) var av aluminiumbrons. Myntreformen 1963 skapade en ny mark, vilken motsvarade 100 gamla mark. På sedlarna slopades två nollor och mynten fick pennivalörer i stället för de tidigare markvalörerna. Både sedlarnas och m:s utseende blev i princip som förut. En nyhet var den 1975 utgivna 500-markssedeln med Urho Kekkonens porträtt.
Under 30 års tid hade Wirkkalas sedelserie genomgått många förändringar och slutligen fjärmat sig långt från sina ursprungliga ideal. Även dess säkerhetsegenskaper hade blivit föråldrade. Detta ledde till att Finlands Bank 1986 utgav en ny serie, vars bildmotiv hänvisade till olika perioder i Finlands historia. Seriens lägsta valör, 10 mk med Paavo Nurmi som motiv, efterträddes 1993 av 20 mk med Väinö Linna. Seriens högsta valör var 1 000 mk med Anders Chydenius representerande 1700-t. Denna sedelserie liksom den 1990 och 1993 utgivna nya myntserien övergavs fr.o.m. 1/1 2002, då Finland tillsammans med elva andra europeiska nationer övergick till ett gemensamt m., euron.
Vid sidan av m. som vardagligt betalningsmedel har man i Finland också utgivit s.k. jubileumsmynt, till ära eller till minne av någon eller någonting präglade silvermynt med en begränsad upplaga. Det första av dessa var 500 mk för Helsingforsolympiaden 1952 (en del av dessa m. bär årtalet 1951). Småningom började man utge jubileumsmynt i syfte att samla in medel för olika samhälleliga ändamål, inklusive stora idrottstävlingar. Denna utveckling har lett till att jubileumsmynten har tappat sin ursprungliga karaktär som värdigt betalningsmedel och istället blivit samlarobjekt som säljs till överpris. (T. Talvio, Suomen rahat 1993; Myntningen i Sverige 995-1995, 1995) (Pekka Sarvas)
Under medeltiden sker övergången till mynthushållning: m. räknades. Det svenska väldet medförde den svenska mynträkningen: 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Fram till 1360-t. var penningen den enda präglade enheten (tidvis även halvpenningen, skärv). Efter detta präglades även örtugar och fyrkar (halvörtugar). I takt med myntförsämringen präglades allt större nominaler: ören från början av 1520-t. samt marken 1536. 1534 präglades den första dalern efter mellaneuropeisk förebild.
Vid sidan av inhemska m. cirkulerade i Finland även gotländska och livländska m. Sedan början av 1400-t. präglade man periodvis m. i Åbo. I början utgjorde Åbomynten en egen myntsort. Från 1440-t. framåt präglades enbart ordinarie svenska m. i Åbo. Myntverket där var för sista gången verksamt 1556-58.
Myntförsämringen under Gustav Vasas söner medförde en ny mynträkning 1604: 1 daler = 4 mark = 32 öre. Den gamla dalern fick namnet riksdaler och blev ett handelsmynt tillika med den från 1654 präglade dukaten i guld. 1624 började man prägla öresmynt i koppar och fr.o.m. detta år fram till 1777 hade Sverige tidvis en ren kopparmyntfot. Snart efter kopparmyntens införande var man tvungen att höja deras vikt och folket började räkna i enkelt (gamla) och dubbelt (nya) kopparmynt. I brist på silver var man tvungen att prägla även större valörer i koppar, varvid m. blev stora och tunga. De första plåtmynten (10 daler; 19,71 kg) präglades 1644. Senare präglade man 8, 4, 2, 1 och 1/2 daler. Valören på kopparplåtarna var angiven i silvermynt, och man började räkna efter silvermynträkning och kopparmynträkning. Båda gällde m. präglade i koppar. Fram till 1665 var deras fasta proportion 1:2 1/2, sedan 1:3 fram till 1776. De svenska silvermynten i markvalörer kallades för karoliner och öresmynten i silver för kurantmynt.
När den 1657 grundade Stockholms Banco fick svårigheter att vid fordran återge kundernas i banken insatta plåtmynt, började banken 1661 istället ge ut s.k. kreditivsedlar. En ovarsam långivning i sedlar förde banken i konkurs. I dess ställe grundades 1668 Riksens ständers bank, som först 1701 ånyo började med de farliga sedlarna.
Från 1726 fick man använda sedlar även i kronouppbörd, och de blev allt populärare. Finansieringen av kriget 1741-43 ledde till en alltför stor sedelutgivning, och banken måste inställa inlösningen av sina sedlar. Sverige fick i praktiken en pappersmyntfot. Förvirringen som förorsakades av den fallande sedelkursen ledde till en myntreform. 1777 fick Sverige en ny valuta: 1 riksdaler = 48 skillingar. Riksdalervalörerna fram till 1/24 riksdaler präglades i silver. Det minsta m., 1/12 skilling, kallades för runstycke. De gamla sedlarna inlöstes till hälften av sitt ursprungliga värde. De nya sedlarna var inlösliga i silverriksdaler (specie), landet fick på nytt en silvermyntfot. Finansieringen av kriget ledde 1789 till inrättandet av Riksgäldskontoret, som började ge ut sina egna oinlösliga sedlar. P.g.a. stora emissioner började deras kurs falla, och man fick två olika pappersmyntslag: riksgälds och banko, av vilka bara den senare var inlöslig. I 1803 års myntreform fastställdes kursen mellan banko- och riksgäldssedlar till 1:1 1/2.
Finansieringen av finska kriget förorsakade problem även med bankosedlarnas inlösning, och deras värde började sjunka. Fram till 1830 hade bankosedlarnas kurs fallit så att 22/3 riksdaler banko motsvarade 1 specieriksdaler. Denna kurs fastställdes 1834 och mynträkningen blev: 1 riksdaler specie = 22/3 riksdaler banko = 4 riksdaler riksgälds. Denna inflatoriska utveckling i Sverige hade stor betydelse även för Finland, som 1809 hade införlivats med Ryssland.
Under Gustav III:s ryska krig utgav generalkrigskommissariatet i Finland 1790 egna, av P.G. Fahnehjelm i Borgå undertecknade, sedlar av olika valörer, s.k. fahnehjelmare (Munck, Adolf Fredrik). 1809 blev den ryska silverrubeln det officiella m. även i Finland (1 rubel = 100 kopek), men i praktiken behärskades cirkulationen av det ryska pappersmyntet. Vid sidan av rubel och kopek använde man fram till 1840 års myntrealisation även svenska m. och sedlar.
Sedelinflationen i Ryssland hade förorsakat en stor brist på silver- och kopparmynt, och för att bota bristen i Finland fick den 1811 inrättade Finlands Bank rätten att utge småsedlar på 20, 50 och 75 kopek, senare också i rubelvalörer. Sedlarna hade sin täckning i den ryska pappersvalutan (assignationer). Efter en myntreform i Ryssland 1839 blev också Finlands Banks sedlar (3, 5, 10 och 25 rubel) följande år inlösliga i silver. Behovet av smärre m. och kopparskiljemynt tillfredsställdes av m. präglade i Ryssland. De svenska sedlarna och m. löstes ut från den finska penningcirkulationen.
Krimkriget (1853-56) ruinerade det ryska myntsystemet. Sedlarna blev ånyo oinlösbara och rubelns kurs började falla. Inflationen medförde först silvermyntens och senare även kopparmyntens försvinnande. I detta läge måste många företag och handlande i Finland 1859-60 anlita egna privata sedlar.
Finland fick ett eget m. 1860: 1 mark= 100 penni. Markens värde bestämdes till 1/4 rubel. Redan samma år utgav Finlands Bank de första sedlarna: 1 och 3 mk. Dessa följdes tre år senare av större valörer. Myntverket i Hfrs (Myntverket i Finland Ab) blev färdigt 1864, då man även levererade de första m. till Finlands Bank. Myntserien (2 mk, 1 mk, 50 penni och 25 penni i silver samt 10, 5 och 1 penni i koppar) togs i bruk först från början av 1866. Redan i november 1865 hade den kejserliga förordningen bestämt, att det enda lagliga betalningsmedlet i Finland utgjordes av det fullviktiga finska och ryska silvermyntet. De finska sedlarna fick igen silvertäckning och de oinlösliga ryska sedlarna värderades efter kursnoteringarna. Den finska valutan blev självständig. Markens självständighet blev ännu starkare när Finland 1878 införde guldmyntfoten, ett steg som Ryssland tog först 1897.
Myntserien hade samma utseende igenom hela den ryska tiden. Endast härskarens namnchiffer på kopparmynten varierade. Texten på m. var enbart på finska med undantag för guldmynten. Sedlarna var trespråkiga: svenska, finska och ryska. Sedelserien förnyades på 1870-t., enstaka sedlar på 1880-t. och hela serien igen 1896-97 och 1909. Den sista utformades av Eliel Saarinen; i den kom finskan på första plats. 1866-92 ägde även Föreningsbanken i Finland rätt att emittera sedlar. Banken utgav två serier: 15, 25 och 100 mk 1866 samt 25 och 100 mk 1882.
Under första världskriget måste också Finlands Bank 1915 avstå från sedlarnas inlösning i guld. Inflationen ledde till hamstrande av silvermynt och man blev tvungen att trycka enmarkssedlar samt senare även 50- och 25-pennissedlar (de togs i bruk först 1918). Marsrevolutionen 1917 ledde till att man lämnade bort den kejserliga kronan i silvermyntens vapenbild och på kopparmynten ersattes Nikolaj II:s namnchiffer med ett okrönt vapen.
Under kriget 1918 föll både Finlands Bank och myntverket i de rödas händer. Folkkommissariatet fortsatte att ge ut sedlar och fortsatte den gamla numreringen. Efter kriget förklarades dessa sedlar olagliga. Också i myntverket fortsatte man att prägla med gamla stämplar. En kuriositet blev ett nytt fempennismynt i koppar med fanor och trumpeter samt texten: "Kansan työ - kansan valta" (sv. Folkets arbete - folkets makt).
På den vita sidan kom senaten med Vasa aktiebank överens om ett lån, mot vilket man emitterade bankens kontokurantchecker. Dessa av A. Gallen-Kallela ritade sedlar trycktes i ett privattryckeri. Bristen på betalningsmedel 1918 återspeglas även i de många av banker och företag utgivna anvisningarna.
Det självständiga Finland hade inte längre råd med silvermynt, markens värde hade under krigsåren sjunkit till ca 1/10 av sitt värde i 1900-talets början. I stället för silver präglades 1 mk samt 50 och 25 penni i kopparnickel, kopparmynten förminskades. I samband med återgången till guldmyntfoten präglades även guldmynt på 100 och 200 mk 1926. Men redan fem år senare fick man avstå från guldet. Från 1928 framåt präglades stora 5, 10 och 20 mk i aluminiumbrons.
I början av självständighetstiden använde man Saarinens gamla sedlar, sedan försedda med beteckningen Litt. A och senare en ny serie av dessa med årtalet 1918. Först 1922 utgavs en ny sedelserie, även denna av Saarinens hand. Dessa präktiga sedlar användes med färgförändringar delvis ända till början av 1950-t. Serien ökades 1940 med 5 000 mk (design Aarne Karjalainen). Denna "snellman" fick grannare färger 1945. Samtidigt utkom 50 och 100 mk av en helt ny typ, båda formgivna av Signe Hammarsten-Jansson.
En radikal förändring var 1955 års nya sedelserie. I denna av Tapio Wirkkala formgivna serie hade alla valörer samma storlek i s.k. "dollarformat".
Redan 1952 utgavs en ny myntserie, som med smärre förändringar användes fram till 1990. Den starka inflationen hade lett till att 1 mk blev den lägsta valören och även den av järn (liksom 5 mk). De större valörerna (10, 20 och 50 mk) var av aluminiumbrons. Myntreformen 1963 skapade en ny mark, vilken motsvarade 100 gamla mark. På sedlarna slopades två nollor och mynten fick pennivalörer i stället för de tidigare markvalörerna. Både sedlarnas och m:s utseende blev i princip som förut. En nyhet var den 1975 utgivna 500-markssedeln med Urho Kekkonens porträtt.
Under 30 års tid hade Wirkkalas sedelserie genomgått många förändringar och slutligen fjärmat sig långt från sina ursprungliga ideal. Även dess säkerhetsegenskaper hade blivit föråldrade. Detta ledde till att Finlands Bank 1986 utgav en ny serie, vars bildmotiv hänvisade till olika perioder i Finlands historia. Seriens lägsta valör, 10 mk med Paavo Nurmi som motiv, efterträddes 1993 av 20 mk med Väinö Linna. Seriens högsta valör var 1 000 mk med Anders Chydenius representerande 1700-t. Denna sedelserie liksom den 1990 och 1993 utgivna nya myntserien övergavs fr.o.m. 1/1 2002, då Finland tillsammans med elva andra europeiska nationer övergick till ett gemensamt m., euron.
Vid sidan av m. som vardagligt betalningsmedel har man i Finland också utgivit s.k. jubileumsmynt, till ära eller till minne av någon eller någonting präglade silvermynt med en begränsad upplaga. Det första av dessa var 500 mk för Helsingforsolympiaden 1952 (en del av dessa m. bär årtalet 1951). Småningom började man utge jubileumsmynt i syfte att samla in medel för olika samhälleliga ändamål, inklusive stora idrottstävlingar. Denna utveckling har lett till att jubileumsmynten har tappat sin ursprungliga karaktär som värdigt betalningsmedel och istället blivit samlarobjekt som säljs till överpris. (T. Talvio, Suomen rahat 1993; Myntningen i Sverige 995-1995, 1995) (Pekka Sarvas)
mynt. Fram till 1915 präglades det finska enmarksmyntet i silver (ovan). Det självständiga Finland fick nöja sig med kopparnickel som material och fr. o. m. 1928 även förminska markens storlek (i mitten). År 1952 förminskades marken igen och materialet blev järn. Foto: Finlands Banks myntmuseum.
Ovan 500-markssedeln (195x112 mm) från guldmyntfotens tid. Åtsidornas patriotiska bildmotiv i 1898 års sedelserie härstammar från Alexander II:s då nya monument i Hfrs. Nedan 1000-marssedeln (204x120 mm) av 1922 års typ. Republiken Finlands första sedelserie ritades av Eliel Saarinen. Foto: Finlands Banks myntmuseum.
Efter 1963 präglades den nya marken i silver med den gamla silvermarkens diameter. 1969 övergick man till kopparnickel (uppe). De sista finska enmarksmynten präglades 1993-2001 i aluminiumbrons. Foto: Finlands Banks myntmuseum.
Stora porträtt var kännetecknande för åtsidorna i Finlands Banks sista på historiska perioder uppbyggda sedelserie (1986, 1993). Jean Sibelius på 100-markssedeln representerade början av 1900-t. Foto: Finlands Banks myntmuseum.