notkrisen, benämning på den kris i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen som inträffade senhösten 1961. Sovjetregeringen sände 30/10 detta år Finland en diplomatisk not, där man hänvisade till hotet från det upprustade Västtyskland och dess allierade och föreslog militära konsultationer utgående från artiklarna 1 och 2 i 1948 års vänskaps- och biståndspakt. Detta utspel väckte allmän förstämning i Finland och en känsla av oro, som i viss mån avspeglade sig utomlands.
Noten hade enligt vad man idag känner till uppenbarligen ett samband med den maktkamp som alltsedan kommunistpartiets kongress 1956 hade förts i Sovjetunionen mellan de gamla konservativa stalinisterna och Nikita Chrusjtjov samt dennes anhängare som förespråkade en reformistisk politik. Den var ett prov på Chrusjtjovs ledarförmåga och en eftergift till dennes motståndare. Däremot var dess koppling till det spända storpolitiska läget - varav den mest synliga följden var muren som i augusti 1961 hade uppförts mellan Öst- och Västberlin - av allt att döma inte lika stark som man tidigare förmodat. Avsikten var i första hand att förhindra att Finland som eftersträvade en position bland de neutrala länderna - trots existensen av vänskaps- och biståndspakten - gled ut ur den sovjetiska intressesfären.
Noten var även avsedd att påverka den finländska inrikespolitiken: det hade väckt sovjetledningens misstro att de partier som bildade det s.k. Honkaförbundet inför presidentvalet 1962 uppställt justitiekansler Olavi Honka som motkandidat till den sittande presidenten Urho Kekkonen, som omfattades med förtroende i Kreml. I Finland spreds tidigt uppfattningen att krisen var "beställd" för att säkra återvalet av Kekkonen, men denne förmådde knappast diktera supermaktens utrikespolitiska utspel. Däremot kan han ha varit medveten om att ett oväder var under uppsegling, vilket i så fall förbättrade hans taktiska position.
Sedan noten överlämnats, skred Kekkonen 14/11 till upplösning av riksdagen och utlyste nyval till början av februari 1962. Inför trycket från många håll avsade sig Honka sin kandidatur 24/11, varvid de partier som understött honom uppställde egna kandidater. De goda relationerna länderna emellan bekräftades sedan Kekkonen 24- 25/11 sammanträffat med Chrusjtjov i Novosibirsk; i en kommuniké sade Sovjetunionen sig kunna uppskjuta de militära konsultationerna. I kommunikén nedtecknades Sovjetunionens förhoppning om att Finland skulle följa situationens utveckling i Nordeuropa och, om det visade sig nödvändigt, föreslå åtgärder att korrigerigera den. Denna s.k. vakthundsklausul var avsedd att blidka representanterna för den hårda linjen i Sovjetunionen. Se även nattfrosten. (T. Junnila, Noottikriisi tuoreeltaan tulkittuna, 1962; R. Väyrynen, Conflicts in Finnish-Soviet relations, 1972; M. Jakobson, Den finländska paradoxen, 1982; A. Rusi, After the cold war, 1991; J. Suomi, Kriisien aika: Urho Kekkonen 1956-1962, 1992; H. Rautkallio, Novisibirskin lavastus: noottikriisi 1961, 1992; R. Heiskanen, Noottikriisi ja yhteiset sotaharjoitukset, 1993)
Noten hade enligt vad man idag känner till uppenbarligen ett samband med den maktkamp som alltsedan kommunistpartiets kongress 1956 hade förts i Sovjetunionen mellan de gamla konservativa stalinisterna och Nikita Chrusjtjov samt dennes anhängare som förespråkade en reformistisk politik. Den var ett prov på Chrusjtjovs ledarförmåga och en eftergift till dennes motståndare. Däremot var dess koppling till det spända storpolitiska läget - varav den mest synliga följden var muren som i augusti 1961 hade uppförts mellan Öst- och Västberlin - av allt att döma inte lika stark som man tidigare förmodat. Avsikten var i första hand att förhindra att Finland som eftersträvade en position bland de neutrala länderna - trots existensen av vänskaps- och biståndspakten - gled ut ur den sovjetiska intressesfären.
Noten var även avsedd att påverka den finländska inrikespolitiken: det hade väckt sovjetledningens misstro att de partier som bildade det s.k. Honkaförbundet inför presidentvalet 1962 uppställt justitiekansler Olavi Honka som motkandidat till den sittande presidenten Urho Kekkonen, som omfattades med förtroende i Kreml. I Finland spreds tidigt uppfattningen att krisen var "beställd" för att säkra återvalet av Kekkonen, men denne förmådde knappast diktera supermaktens utrikespolitiska utspel. Däremot kan han ha varit medveten om att ett oväder var under uppsegling, vilket i så fall förbättrade hans taktiska position.
Sedan noten överlämnats, skred Kekkonen 14/11 till upplösning av riksdagen och utlyste nyval till början av februari 1962. Inför trycket från många håll avsade sig Honka sin kandidatur 24/11, varvid de partier som understött honom uppställde egna kandidater. De goda relationerna länderna emellan bekräftades sedan Kekkonen 24- 25/11 sammanträffat med Chrusjtjov i Novosibirsk; i en kommuniké sade Sovjetunionen sig kunna uppskjuta de militära konsultationerna. I kommunikén nedtecknades Sovjetunionens förhoppning om att Finland skulle följa situationens utveckling i Nordeuropa och, om det visade sig nödvändigt, föreslå åtgärder att korrigerigera den. Denna s.k. vakthundsklausul var avsedd att blidka representanterna för den hårda linjen i Sovjetunionen. Se även nattfrosten. (T. Junnila, Noottikriisi tuoreeltaan tulkittuna, 1962; R. Väyrynen, Conflicts in Finnish-Soviet relations, 1972; M. Jakobson, Den finländska paradoxen, 1982; A. Rusi, After the cold war, 1991; J. Suomi, Kriisien aika: Urho Kekkonen 1956-1962, 1992; H. Rautkallio, Novisibirskin lavastus: noottikriisi 1961, 1992; R. Heiskanen, Noottikriisi ja yhteiset sotaharjoitukset, 1993)