vänskaps- och biståndspakten, fördrag om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd mellan Finland och Sovjetunionen. Ett finländskt-sovjetiskt försvarssamarbete hade skisserats redan av republikens dåvarande president, Gustaf Mannerheim, kort efter vapenstilleståndet hösten 1944. Tanken bearbetades ytterligare av statsminister J.K. Paasikivi våren 1945, men den återupptogs från sovjetiskt håll först vintern 1948 efter Finlands fredsslut och konsolideringen av det sovjetiska maktblocket i Östeuropa. Stalins initiativ ledde till förhandlingar, där Finland lyckades genomdriva väsentliga ändringar i det ursprungliga sovjetiska utkastet. Pakten undertecknades 6/4 1948 och ratificerades av president Paasikivi 30/4 sedan riksdagen hade godkänt den med rösterna 157-11. Dess giltighetstid förlängdes på 20 år genom särskilda protokoll åren 1955, 1970 och 1983.
Enligt v. skulle Finland försvara sig mot angrepp från Tysklands eller därmed förbunden stats sida, vid behov med bistånd av Sovjetunionen. Pakten skilde sig från fördrag med liknande benämning, som Sovjetunionen hade ingått med staterna i Östeuropa framför allt genom att den gällde endast Finlands territorium och genom att det krävdes särskild överenskommelse om sovjetiskt bistånd. Ur sovjetisk synpunkt utgjorde v. en garanti för att Finlands territorium inte kunde användas för militärt angrepp mot Sovjetunionen. Därigenom kunde Finland bygga upp det politiska förtroende i Moskva, som Finland behövde för att kunna bedriva sin egen utrikespolitik. Under drygt fyrtio år, fram till Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets avslutning, hade pakten sålunda en central roll i Finlands utrikespolitik.
I det nya politiska läget efter den misslyckade kuppen i Moskva sommaren 1991 tog president Koivisto initiativ till förhandlingar med Sovjetunionen om ersättande av v. med ett nytt grundfördrag om relationerna mellan de två staterna. Efter förhandlingar med både Sovjetunionen och Ryssland under hösten paraferades det nya fördraget i december 1991. Sedan Sovjetunionen samma månad hade upplösts undertecknades fördraget slutligen mellan Finland och Ryssland i januari 1992. Därmed upphörde v. att existera. (K. Törnudd, Ord och handling, 1982; Handbok i Finlands säkerhetspolitik, Planeringskommissionen för försvarsinformation, 1984; T. Heikkilä, Paasikivi peräsimessä, 1965; J.O. Söderhjelm, Tre resor till Moskva, 1970; S. Jägerskiöld, Från krig till fred: Gustaf Mannerheim 1944-1951, 1981; I. Saraviita, YYA-sopimus, 1989; T. Polvinen, J.K. Paasikivi: valtiomiehen elämäntyö 4, 1944-1948, 1999; P. Visuri, Suomi kylmässä sodassa, 2006) (Klaus Törnudd)
Enligt v. skulle Finland försvara sig mot angrepp från Tysklands eller därmed förbunden stats sida, vid behov med bistånd av Sovjetunionen. Pakten skilde sig från fördrag med liknande benämning, som Sovjetunionen hade ingått med staterna i Östeuropa framför allt genom att den gällde endast Finlands territorium och genom att det krävdes särskild överenskommelse om sovjetiskt bistånd. Ur sovjetisk synpunkt utgjorde v. en garanti för att Finlands territorium inte kunde användas för militärt angrepp mot Sovjetunionen. Därigenom kunde Finland bygga upp det politiska förtroende i Moskva, som Finland behövde för att kunna bedriva sin egen utrikespolitik. Under drygt fyrtio år, fram till Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets avslutning, hade pakten sålunda en central roll i Finlands utrikespolitik.
I det nya politiska läget efter den misslyckade kuppen i Moskva sommaren 1991 tog president Koivisto initiativ till förhandlingar med Sovjetunionen om ersättande av v. med ett nytt grundfördrag om relationerna mellan de två staterna. Efter förhandlingar med både Sovjetunionen och Ryssland under hösten paraferades det nya fördraget i december 1991. Sedan Sovjetunionen samma månad hade upplösts undertecknades fördraget slutligen mellan Finland och Ryssland i januari 1992. Därmed upphörde v. att existera. (K. Törnudd, Ord och handling, 1982; Handbok i Finlands säkerhetspolitik, Planeringskommissionen för försvarsinformation, 1984; T. Heikkilä, Paasikivi peräsimessä, 1965; J.O. Söderhjelm, Tre resor till Moskva, 1970; S. Jägerskiöld, Från krig till fred: Gustaf Mannerheim 1944-1951, 1981; I. Saraviita, YYA-sopimus, 1989; T. Polvinen, J.K. Paasikivi: valtiomiehen elämäntyö 4, 1944-1948, 1999; P. Visuri, Suomi kylmässä sodassa, 2006) (Klaus Törnudd)
vänskaps- och biståndspakten. Trettioårsminnet av paktens tillblivelse firas i april 1978 på sovjetambassaden i Hfrs. I mitten (med glaset i handen) den mångårige sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko. President Urho Kekkonen (t.h.) hade varit en central gestalt då fördraget förhandlades fram i Moskva 1948. Foto: Lehtikuva Oy, V. Klemetti.
Innehållet i vänskaps- och biståndspaktens fördrag