Nurmi, Paavo Johannes (f. 13/6 1897 Åbo, d. 2/10 1973 Hfrs), världens förnämsta långdistanslöpare genom tiderna, byggnadsentreprenör, affärsman. N. växte upp i spartanska förhållanden i Åbo, där hans far arbetade vid järnvägens mekaniska verkstad. Fadern dog tidigt, och N. måste sluta skolan och ta plats som springpojke. Som 15-åring fick han anställning som filarlärling på en mekanisk verkstad. Familjens tre flickor och två pojkar bodde med sin mor i en våning om ett rum och kök vid Bromsaregatan 4. Huset kom 1997 i stadens ägo, och 2000 inrättades lägenheten till museum.
Vid 17 års ålder började N. så smått att tävla med sin stora idol Hannes Kolehmainen som förebild. Då han gjorde sin värnplikt upptäcktes N., som överlägset vann alla tävlingar han ställde upp i. Under militärtjänstgöringen började han på träningarna använda en sekundometer som han fått i pris. Han utvecklade genom åren ett system som gjorde att han kunde följa mellantiderna och farten under loppen, samt granskade analytiskt farthållningen i dem.
Det definitiva genombrottet kom 1920 vid OS i Antwerpen, där han vann 10 000 m, terränglöpningen individuellt och i lag samt tog silver på 5 000 m. I Paris 1924 blev det guld på 1 500 m, 5 000 m, terräng individuellt och i lag, plus 3 000 m lag. Under OS i Amsterdam 1928 segrade han på 10 000 m och tog silver på 5 000 m och 3 000 m hinder. Den olympiska medaljskörden var därmed nio guld och tre silver.
På hemmaplan vann N. 1920-33 sammanlagt 22 finländska mästerskap, av vilka två var stafettsegrar i Turun urheiluliittos lag. Han satte 1920-31 hela 32 finländska rekord på sträckor från 800 till 20 000 m samt 1921-31 22 världsrekord utomhus och 59 inofficiellt inomhus. N:s bästa resultat var på 800 m 1.56,3, 1 500 m 3.52,6, 1 eng. mil 4.10,14, 3 000 m 8.20,4, 5 000 m 14.28,2, 10 000 m 30.06,1, maraton 2.22,03,8 och 3 000 m hinder 9.31,2.
Vintern och våren 1925 tävlade N. i USA, där han ställde upp i 55 tävlingar och segrade i 53. Han blev andra på en distans (880 yards) som var alltför kort för honom, och avbröt en tävling på grund av håll. Under sin USA-turné satte N. 29 inofficiella inomhusvärldsrekord. 1929 tävlade han på nytt i USA, men ytterst sparsamt, han nöjde sig med tio lopp inomhus och fem utomhus.
N:s tanke var att avsluta sin sagolika karriär med seger i maratonloppet vid OS i Los Angeles 1932. Han hade vunnit maratonuttagningen i Finland överlägset och var favorit trots en benskada. Men strax innan spelens öppning sammanträdde Internationella friidrottsförbundet och diskvalificerade N. på livstid. Han fick behålla sin nationella amatörstatus och tävlade fram till 1934; sin sista tävling löpte han 16/9 detta år i Viborg, där han segrade knappt på 10 000 m med tiden 31.39,2. Vid OS i Berlin 1936 verkade han som tränare för de finländska långdistanslöparna.
Varje tidsepok har en gestalt som på sitt eget sätt personifierar tidsandan och dess strävanden. En av dessa monumentala gestalter var N. Hans betydelse som samlande och enande faktor för det på 1920-t. splittrade folket var stor, och internationellt vann den unga republiken Finland anseende och popularitet genom hans insatser.
N. hade kunnat uppvisa goda betyg både i folkskolan (medeltal 9,4 i läsämnen) och i Helsingfors industriskola (betygsmedeltal 8,3). Också hans framgångsrika verksamhet som entreprenör i byggbranschen var ett bevis på intellektuell kapacitet. Han innehade även en liten men välrenommerad herrekiperingsaffär i centrum av Hfrs.
Privat var N. en fåordig enstöring, som dock i det rätta sällskapet kunde vara ytterst pratsam och öppenhjärtig. Han gifte sig våren 1932 med Sylvi Laaksonen från Åbo, men skilde sig redan 1935. Paret fick sonen Matti N. (f. 1932), som har varit verksam i affärslivet; denne vann på 1950-t. FM-silver på 4 x 800 m och 4 x 1 500 m i Turun urheiluliittos lag. Sonen är ordförande för stiftelsen Paavo Nurmen säätiö, grundad 1968 av N. med uppgift att understödja forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar.
Löparlegenden N. blev både under sin livstid och efter sin död föremål för otaliga hedersbetygelser, såväl i hemlandet som utomlands. Efter framgångarna vid OS i Paris 1924 beställde finska staten en löparstaty föreställande N. av Väinö Aaltonen. Av den har gjorts fem avgjutningar; Ateneum 1924-83 och 1983-93 Jyväskylä, vid Olympiastadion i Hfrs (2:a avgjutn., 1952), Åbo (3:a avgjutn., 1955), Internationella olympiska kommitténs olympiapark i Lausanne (4:e avgjutn., 1994) och Jyväskylä (5:e avgjutn., 2001). En staty finns också i Leipzig (R. Sintenis, 1926), en porträttbyst (W. Aaltonen, 1949) i Finlands idrottsmuseum i Hfrs. Många gator har fått namn efter N., och och till hundraårsminnet av hans födelse 1997 döptes Åbo idrottspark om till Paavo Nurmis stadion. Flera frimärken, en 10-markssedel, olika tävlingar, en opera, tv-program, utställningar, m.m., både i hemlandet och utomlands, minner om N., liksom även de otaliga böcker som har publicerats under årens lopp. Han erhöll Finlands idrotts storkors vid den första utdelningen 1947. 1952 tände han elden vid Helsingforsolympiaden. Hedrades med statsbegravning. Se även löpning 800 m, 1 500 m, 1 engelsk mil, 5 000 m och 10 000 m. (Ingmar Björkman)
Vid 17 års ålder började N. så smått att tävla med sin stora idol Hannes Kolehmainen som förebild. Då han gjorde sin värnplikt upptäcktes N., som överlägset vann alla tävlingar han ställde upp i. Under militärtjänstgöringen började han på träningarna använda en sekundometer som han fått i pris. Han utvecklade genom åren ett system som gjorde att han kunde följa mellantiderna och farten under loppen, samt granskade analytiskt farthållningen i dem.
Det definitiva genombrottet kom 1920 vid OS i Antwerpen, där han vann 10 000 m, terränglöpningen individuellt och i lag samt tog silver på 5 000 m. I Paris 1924 blev det guld på 1 500 m, 5 000 m, terräng individuellt och i lag, plus 3 000 m lag. Under OS i Amsterdam 1928 segrade han på 10 000 m och tog silver på 5 000 m och 3 000 m hinder. Den olympiska medaljskörden var därmed nio guld och tre silver.
På hemmaplan vann N. 1920-33 sammanlagt 22 finländska mästerskap, av vilka två var stafettsegrar i Turun urheiluliittos lag. Han satte 1920-31 hela 32 finländska rekord på sträckor från 800 till 20 000 m samt 1921-31 22 världsrekord utomhus och 59 inofficiellt inomhus. N:s bästa resultat var på 800 m 1.56,3, 1 500 m 3.52,6, 1 eng. mil 4.10,14, 3 000 m 8.20,4, 5 000 m 14.28,2, 10 000 m 30.06,1, maraton 2.22,03,8 och 3 000 m hinder 9.31,2.
Vintern och våren 1925 tävlade N. i USA, där han ställde upp i 55 tävlingar och segrade i 53. Han blev andra på en distans (880 yards) som var alltför kort för honom, och avbröt en tävling på grund av håll. Under sin USA-turné satte N. 29 inofficiella inomhusvärldsrekord. 1929 tävlade han på nytt i USA, men ytterst sparsamt, han nöjde sig med tio lopp inomhus och fem utomhus.
N:s tanke var att avsluta sin sagolika karriär med seger i maratonloppet vid OS i Los Angeles 1932. Han hade vunnit maratonuttagningen i Finland överlägset och var favorit trots en benskada. Men strax innan spelens öppning sammanträdde Internationella friidrottsförbundet och diskvalificerade N. på livstid. Han fick behålla sin nationella amatörstatus och tävlade fram till 1934; sin sista tävling löpte han 16/9 detta år i Viborg, där han segrade knappt på 10 000 m med tiden 31.39,2. Vid OS i Berlin 1936 verkade han som tränare för de finländska långdistanslöparna.
Varje tidsepok har en gestalt som på sitt eget sätt personifierar tidsandan och dess strävanden. En av dessa monumentala gestalter var N. Hans betydelse som samlande och enande faktor för det på 1920-t. splittrade folket var stor, och internationellt vann den unga republiken Finland anseende och popularitet genom hans insatser.
N. hade kunnat uppvisa goda betyg både i folkskolan (medeltal 9,4 i läsämnen) och i Helsingfors industriskola (betygsmedeltal 8,3). Också hans framgångsrika verksamhet som entreprenör i byggbranschen var ett bevis på intellektuell kapacitet. Han innehade även en liten men välrenommerad herrekiperingsaffär i centrum av Hfrs.
Privat var N. en fåordig enstöring, som dock i det rätta sällskapet kunde vara ytterst pratsam och öppenhjärtig. Han gifte sig våren 1932 med Sylvi Laaksonen från Åbo, men skilde sig redan 1935. Paret fick sonen Matti N. (f. 1932), som har varit verksam i affärslivet; denne vann på 1950-t. FM-silver på 4 x 800 m och 4 x 1 500 m i Turun urheiluliittos lag. Sonen är ordförande för stiftelsen Paavo Nurmen säätiö, grundad 1968 av N. med uppgift att understödja forskning kring hjärt- och kärlsjukdomar.
Löparlegenden N. blev både under sin livstid och efter sin död föremål för otaliga hedersbetygelser, såväl i hemlandet som utomlands. Efter framgångarna vid OS i Paris 1924 beställde finska staten en löparstaty föreställande N. av Väinö Aaltonen. Av den har gjorts fem avgjutningar; Ateneum 1924-83 och 1983-93 Jyväskylä, vid Olympiastadion i Hfrs (2:a avgjutn., 1952), Åbo (3:a avgjutn., 1955), Internationella olympiska kommitténs olympiapark i Lausanne (4:e avgjutn., 1994) och Jyväskylä (5:e avgjutn., 2001). En staty finns också i Leipzig (R. Sintenis, 1926), en porträttbyst (W. Aaltonen, 1949) i Finlands idrottsmuseum i Hfrs. Många gator har fått namn efter N., och och till hundraårsminnet av hans födelse 1997 döptes Åbo idrottspark om till Paavo Nurmis stadion. Flera frimärken, en 10-markssedel, olika tävlingar, en opera, tv-program, utställningar, m.m., både i hemlandet och utomlands, minner om N., liksom även de otaliga böcker som har publicerats under årens lopp. Han erhöll Finlands idrotts storkors vid den första utdelningen 1947. 1952 tände han elden vid Helsingforsolympiaden. Hedrades med statsbegravning. Se även löpning 800 m, 1 500 m, 1 engelsk mil, 5 000 m och 10 000 m. (Ingmar Björkman)
Nurmi, Paavo. "Den flygande finnen" vann 10 000 m vid OS i Antwerpen 1920 med tiden 31.45,8, vilket innebar en minuts förbättring av det personliga rekordet. Här tillsammans med Agusto Maccario som kom på fjärde plats i loppet. Foto: Schildts bildarkiv.