nyreligiösa rörelser. Med n. förstås vanligen en grupp andliga riktningar och sekter som inte kan räknas till de inomkyrkliga väckelserna (väckelserörelser) och inte heller till den traditionella frikyrkligheten (frikyrkliga rörelser). De är ofta begränsade till sin omfattning. Till Finland har de kommit i två skilda vågor, den första i slutet av 1800- t. och en bit in på 1900-t., den andra framför allt under 1970-t. Rörelserna är inte typiska finländska fenomen, utan är avläggare av andliga strömningar i USA och i det övriga Europa.
Rörelser som kom under den första vågen är teosofin, yoga, buddhismen, bahá'í, mormonismen och Jehovas vittnen. I slutet av 1800-t. väcktes i Europa ett intresse för österländska religioner. Man "upptäckte" då den andliga odlingen i österlandet och dess heliga skrifter. De fyra förstnämnda rörelserna är uttryck för detta intresse i västerlandet. De två senare har sina rötter i USA och utgör avläggare av den nydaningsprocess som där förekom inom kristenheten. I vissa fall är det svårt att dra en gräns mellan frikyrkliga rörelser - t.ex. adventismen - och rörelser av detta slag.
Teosofin grundades i New York 1875 av madame Helena Petrovna Blavatsky och Henry Steel Olcott. Anhängarna ville vara fria i trosfrågor och öppna för religionsvetenskapens, filosofins och naturvetenskapens rön. Idealet var ett broderskap, som omfattade hela mänskligheten. Indiskt tänkande - återfödelsen, karmalagen - gav teosofin starka impulser. På 1910-t. skedde en splittring inom rörelsen, vilket ledde till att Rudolf Steiner i Tyskland grundade antroposofin. I Finland bildades en nationell avdelning av det teosofiska sällskapet 1907. På 1920-t. blossade en strid upp och följden blev att Pekka Ervast, en av de aktivaste teosoferna i Finland, lämnade sällskapet och grundade en egen orden, Rosen-Korset. Den största finländska teosofiska logen är Uranus i Hfrs. Teosofernas antal i Finland är inte stort, kanske några hundra. Rosen-Korset har däremot haft fler anhängare.
I samband med teosofin kom också intresset för yoga (kroppsövningar och meditationsövningar med indiskt ursprung) till Finland. Generallöjtnanten i ryska armén Carl Robert Cederholm (1818-1903) gav redan 1883 ut en bok med titeln Andens eller det rena förnuftets religion, där han talade för en enhet mellan de olika religionerna. Cederholms kännedom om yoga var svag, men boken kom ändå att vara vägröjande för indiskt tänkande. Stor betydelse för yogans ställning i Finland hade översättningen av Bhagavadgita (Den Högstes sång, en av hinduismens centralaste texter) till finska och svenska 1905 respektive 1910. Det skedde dock inte från originalspråket, utan från tyska och engelska förlagor. En av rörelsens mest framträdande gestalter var Ture Ara; han nyttjade yogans avspänningsteknik i sitt yrke som skådespelare och sångare. I slutet av 1960-t. skedde en uppgång för yogan i Finland. Den i landet verksamma indiern Uttam Sood bildade 1967 Finlands yogaförbund (Suomen joogaliitto). Verksamheten utvecklades i form av studiecirklar och man grundade en medlemstidning vid namn Yoga, sedermera Suomen Joogalehti.
I samband med den inre splittringen inom teosofin på 1920- o. 30-t. väcktes intresset för buddhismen. Förgrundsgestalter här var undervisningsrådet Yrjö Kallinen, skådespelaren Jussi Snellman och generalkonsul Mauno Nordberg. 1947 grundades den tvåspråkiga föreningen Buddhismens vänner (Buddhismin ystävät). Aktiviteten gick främst ut på att arrangera föredrag och att översätta och ge ut böcker. På 1970-t. fick buddhismen ett uppsving i Finland. 1973 grundades ett buddhistiskt center i Hfrs inom ramen för det internationella nätverket Västerländska buddhistordens vänner (Länsimaisen buddhalaisen veljeskunnan ystävät, FWBO). Rörelsen, som representerar en för västerlandet anpassad form av buddhism, startades av den engelska munken Sangharakshita. Organisationen idkar publikationsverksamhet, men koncentrerar sig kanske främst på utövandet av meditation. Ett centrum för buddhistisk meditation upprättades i Alastaro 1980 och registrerades 1998 som religiöst samfund (under namnet Buddhalainen dharmakeskus, 40 medl. 2003). Runt centret har en buddhistisk by vuxit upp. Verksamheten inom Buddhismens vänner riktade mot slutet av 1980-t. in sig på chan- och zenmeditation, och 1996 ändrade föreningen sitt namn till Bodhidharma. Föreningen idkar även aktiv informationsverksamhet. En guru kallad Amma från Indien har på senare år rest världen runt och delgivit sin gudomliga kärlek genom att krama människor som söker sig till henne. Hon har besökt Finland ett flertal gånger. På 2000-t. har antalet buddhistiska grupper och utövare ökat märkbart i Finland.
Bahá'í är en rörelse med rötter i iransk utformning av islam. Den uppstod under förra hälften av 1800- t. och har småningom utvecklats till en världsomfattande religion med ambitioner att förena folken och deras trosåskådningar. Redan på 1920-t. besöktes Finland av de första "missionärerna" för denna rörelse. Den kan dock sägas ha fått fotfäste i Finland först 1938, då amerikafinländaren Aminda Josephine Kruka verkade i landet. Rörelsen har medlemmar i ett tiotal städer, totalt ca 450 (2003).
Anhängarna av Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga kallas vanligen mormoner. Rörelsen uppstod i USA under förra hälften av 1800-t. och bedrev mission i Finland redan i slutet av detta sekel, främst bland den svensktalande befolkningen. Verksamheten utvecklade sig dock mycket långsamt, och först 1948 inregistrerades rörelsen som ett samfund i Finland. Det hade 2003 ca 3 300 medlemmar.
Jehovas vittnen är en annan religiös rörelse, som uppstod i USA på 1800-t. Som dess grundare betraktas affärsmannen Charles Russell, som beräknade fram året för Kristi återkomst och satte det till 1914. Kristus kom dock inte, men man räknar ändå med att året är betydelsefullt, eftersom Kristus då anses ha börjat regera som kung i den himmelska världen. Rörelsen nådde Finland i början av 1900-t. Pionjärer var Emil Österman och Kaarlo Harteva. Uppslutningen har varit störst under de senaste decennierna. 2003 fanns ca 18 200 medlemmar. Landet är uppdelat i två kretsar med sammanlagt 14 olika verksamhetsområden. Historiskt sett utgick rörelsen från adventismen, men avviker från den kristna läran i sin syn på Kristus (man omfattar inte treenighetsläran) och beträffande eskatologin (läran om de yttersta tingen).
I slutet av 1960-t. och framför allt under 1970-t. fick nyreligiositeten ett betydande uppsving. Detta berodde på att några av de äldre rörelserna genomgick en förnyelseprocess. På det internationella planet tillfördes det religiösa fältet nu flera nya riktningar och trosåskådningar. De goda kommunikationerna gjorde att även Finland rätt snart nåddes av dessa. Nu var intresset för österländska, framför allt indiska företeelser markant. Riktningar som kom till Finland under den senare perioden är bl.a. Hare Krishna, Transcendental Meditation, Divine Light Mission, Ananda Marga, Unification Church och den kristna karismatiska rörelsen. Det fanns också en del andra, såsom The Bible Speaks, Eckankar, anhängare till Rajneesh (Osho) och scientologin, men de har få anhängare i Finland.
Hare Krishna är en modern form av indisk - bengalisk - hängiven dyrkan av guden Vishnu i Krishnas gestalt. Den moderna formen grundades av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, som 1965 begav sig till USA för att bedriva mission. De första missionärerna från rörelsen kom till Finland i slutet av 1970-t. Rörelsen inregistrerades som samfund 1984 (Krishnarörelsen ISKCON i Finland). Idag finns enbart ett centrum för rörelsen och det finns i Hfrs. Rörelsen har inte fler än ca 60 registrerade medlemmar, men det verkliga antalet efterföljare uppges dock vara kring 800.
Transcendental Meditation grundades i Chennai (Madras) 1958 av Maharishi Mahesh Yogi. Han har medvetet försökt tala till västerlänningen genom att tona ner de rent hinduiska elementen i sin förkunnelse. Verksamheten framställs därför gärna som en ren avstressningsteknik. Man initieras i rörelsen genom en ceremoni, varvid man erhåller ett mantra, en formel, som man sedan tyst upprepar för sig själv under meditationsövningarna. Rörelsen kom till Finland 1971, då en lokalavdelning bildades i Hfrs. 1977 fick man en riksomfattande organisation vid namn TM-förbundet (TM-liitto). Snabbt fick rörelsen spridning i Finland. Det uppges att inom ett par årtionden skall flera tiotalstusen personer ha blivit initierade. Den finländska rörelsen är anknuten till den internationella med centrum i Schweiz. Idag har intresset för rörelsen svalnat i Finland.
Divine Light Mission är en indisk rörelse, vars centralgestalt är Maharaji Ji. 1969 sändes de första missionärerna till västvärlden, där riktningen snabbt fick fotfäste. Redan i början av 1973 kom rörelsen till Finland och har haft några tiotal anhängare framför allt i Åbo och Hfrs. Ledarens roll är stor inom rörelsen. Han uppfattas som den fullkomlige Mästaren. Splittring har skett inom rörelsen och idag är anhängarna i Finland ytterst få.
Ananda Marga -rörelsen kom till Finland 1974. Den har nästan uteslutande varit verksam i Hfrs. Centralgestalten är Shrii Shrii Anandamurti, en indier, som grundade rörelsen 1954.
Unification Church eller moonismen grundades 1954 i Korea av Sun Myung Moon. Rörelsen nådde västerlandet i början av 1970-t. och fick snabbt stor spridning i USA och Japan. Den bygger på kristen grund, men är synkretistisk till sin karaktär. Den viktigaste skriften är Divine principle, som finns översatt till både finska och svenska. Där betonas bl.a. en dualism mellan ande och kropp, mellan Gud och Satan och mellan gott och ont. En viktig punkt i läran berör äktenskapet. På grund av syndafallet kunde Adam och Eva inte bilda den fullkomliga familjen. Genom Kristus fördes världen tillbaka till syndfrihet. Den tredje Adams eller (outtalat) Moons uppgift är därför att återställa det fullkomliga äktenskapet, som ger syndfria barn. Moon bor i USA, där man ibland anordnar stora möteskampanjer. Moonismen infördes i Finland i början av 1970-t. och inregistrerades 1973 som förening under namn av Maailman kristinuskon yhdistämisseura (ung. Sällskapet för förenande av världskristendomen). I de större städerna fick rörelsen anhängare främst bland ungdomen. Anhängarskaran idag är ytterst fåtalig.
Den karismatiska rörelsen är ingen enhetlig rörelse, utan främst ett andligt nyvaknande inom de äldre kristna samfunden. Typiskt för den är betonandet av de andliga nådegåvorna (tungomålstalande, profetia och helbrägdagörelse) på ett sätt som endast pingströrelsen tidigare gjorde. Strömningen fick sin början i USA före 1960 och är en arvtagare till olika andliga väckelser i Amerika. Rörelsen nådde Finland i början av 1970- t. Tidskrifter och böcker samt bl.a. organisationen Full Gospel Business Men's Fellowship International (en sammanslutning främst för män, liknar i sin verksamhet Rotary och Lions) har haft stor betydelse för dess spridning. I Finland blev den mest omtalade representanten för detta andliga nyvaknande pingstpredikanten Niilo Yli- Vainio. Han började 1977 med en intensiv mötesverksamhet, som drog till sig ovanligt stora åhörarskaror. Bl.a. blev han känd som helbrägdagörare. Trots att han egentligen representerade frikyrkligheten nådde han även anhängare inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Då han bad för en person, kunde det inträffa att denne föll bakåt och en kort stund var liksom medvetslös eller i extas. Detta fenomen väckte mycken uppmärksamhet och tolkades allmänt inom karismatiska kretsar som ett uttryck för den Heliga Andes kraft. I slutet av 1970-t. hade ca 150 lutherska församlingar nåtts av den karismatiska väckelsen. Rörelsen verkade framför allt genom förbönsgudstjänster och förnyelsekonferenser. Rörelsen har tidvis mattats av och förändrats. Idag kan man säga att den s.k. Nokiaväckelsen i Tammerforstrakten utgör en avläggare till den. Också andra rörelser som Torontovälsignelsen och i viss mån också Livets ord (och liknande rörelser) kan sägas föra vidare den karismatiska väckelsen.
Intresset för religiösa rörelser går ofta i vågor. För att förstå utvecklingen måste man räkna med en hel mängd faktorer, såsom goda kommunikationer (resor och Internet), tendensen hos oss att ta efter företeelser framför allt i USA, sekulariseringen och avkristningen samt stressen och rotlösheten hos dagens människa. Migrationen för också med sig en del identitetsproblem, som kan inverka på det religiösa livet. Invandringen har tilltagit i Finland under senare decennier. Ett engagemang i en religiös grupp med klar trosprofil och ett uppgjort handlingsprogram, kan ge människan inre styrka och klarare identitet. Då nyreligiositeten framför allt på 1970-t. kraftigt spred sig främst bland ungdomar väckte det stort intresse hos allmänheten. Det blev ett viktigt forskningsområde inom religionsvetenskapen, även om anhängarskarorna alltid förblivit små. Företeelsen som sådan var det intressanta i ett som många tyckte hårt sekulariserat samhälle. Idag är intresset för nya religiösa rörelser inte lika starkt. Det har i stället övergått till ett intresse för hälsa, healing och vissa former av ockultism. Också "nyhedendom", Asa-tro och satanism har uppträtt på senare år (se även bl.a. Wiccarörelsen). Naturmediciner och olika tekniker för att åstadkomma psykisk och fysisk hälsa har blivit modefenomen. (Aktuella religiösa rörelser i Finland - Ajankohtaisia uskonnollisia liikkeitä Suomessa, red. N.G. Holm m.fl., 1981; Suomen joogaliitto ry. 1967-1993, red. E-K. Holopainen/M. Vanhala, 1993; M. Junnonaho, Uudet uskonnot: vastakulttuuria ja vaihtoehtoja: tutkimus TM-, DLM- ja Hare Krishna-liikkeistä suomalaisessa uskonmaisemassa, 1996; M. Liljeqvist, Torni ja temppeli: Jehovan todistajien ja mormonien kohtaaminen, 2004) (Nils G. Holm)
Rörelser som kom under den första vågen är teosofin, yoga, buddhismen, bahá'í, mormonismen och Jehovas vittnen. I slutet av 1800-t. väcktes i Europa ett intresse för österländska religioner. Man "upptäckte" då den andliga odlingen i österlandet och dess heliga skrifter. De fyra förstnämnda rörelserna är uttryck för detta intresse i västerlandet. De två senare har sina rötter i USA och utgör avläggare av den nydaningsprocess som där förekom inom kristenheten. I vissa fall är det svårt att dra en gräns mellan frikyrkliga rörelser - t.ex. adventismen - och rörelser av detta slag.
Teosofin grundades i New York 1875 av madame Helena Petrovna Blavatsky och Henry Steel Olcott. Anhängarna ville vara fria i trosfrågor och öppna för religionsvetenskapens, filosofins och naturvetenskapens rön. Idealet var ett broderskap, som omfattade hela mänskligheten. Indiskt tänkande - återfödelsen, karmalagen - gav teosofin starka impulser. På 1910-t. skedde en splittring inom rörelsen, vilket ledde till att Rudolf Steiner i Tyskland grundade antroposofin. I Finland bildades en nationell avdelning av det teosofiska sällskapet 1907. På 1920-t. blossade en strid upp och följden blev att Pekka Ervast, en av de aktivaste teosoferna i Finland, lämnade sällskapet och grundade en egen orden, Rosen-Korset. Den största finländska teosofiska logen är Uranus i Hfrs. Teosofernas antal i Finland är inte stort, kanske några hundra. Rosen-Korset har däremot haft fler anhängare.
I samband med teosofin kom också intresset för yoga (kroppsövningar och meditationsövningar med indiskt ursprung) till Finland. Generallöjtnanten i ryska armén Carl Robert Cederholm (1818-1903) gav redan 1883 ut en bok med titeln Andens eller det rena förnuftets religion, där han talade för en enhet mellan de olika religionerna. Cederholms kännedom om yoga var svag, men boken kom ändå att vara vägröjande för indiskt tänkande. Stor betydelse för yogans ställning i Finland hade översättningen av Bhagavadgita (Den Högstes sång, en av hinduismens centralaste texter) till finska och svenska 1905 respektive 1910. Det skedde dock inte från originalspråket, utan från tyska och engelska förlagor. En av rörelsens mest framträdande gestalter var Ture Ara; han nyttjade yogans avspänningsteknik i sitt yrke som skådespelare och sångare. I slutet av 1960-t. skedde en uppgång för yogan i Finland. Den i landet verksamma indiern Uttam Sood bildade 1967 Finlands yogaförbund (Suomen joogaliitto). Verksamheten utvecklades i form av studiecirklar och man grundade en medlemstidning vid namn Yoga, sedermera Suomen Joogalehti.
I samband med den inre splittringen inom teosofin på 1920- o. 30-t. väcktes intresset för buddhismen. Förgrundsgestalter här var undervisningsrådet Yrjö Kallinen, skådespelaren Jussi Snellman och generalkonsul Mauno Nordberg. 1947 grundades den tvåspråkiga föreningen Buddhismens vänner (Buddhismin ystävät). Aktiviteten gick främst ut på att arrangera föredrag och att översätta och ge ut böcker. På 1970-t. fick buddhismen ett uppsving i Finland. 1973 grundades ett buddhistiskt center i Hfrs inom ramen för det internationella nätverket Västerländska buddhistordens vänner (Länsimaisen buddhalaisen veljeskunnan ystävät, FWBO). Rörelsen, som representerar en för västerlandet anpassad form av buddhism, startades av den engelska munken Sangharakshita. Organisationen idkar publikationsverksamhet, men koncentrerar sig kanske främst på utövandet av meditation. Ett centrum för buddhistisk meditation upprättades i Alastaro 1980 och registrerades 1998 som religiöst samfund (under namnet Buddhalainen dharmakeskus, 40 medl. 2003). Runt centret har en buddhistisk by vuxit upp. Verksamheten inom Buddhismens vänner riktade mot slutet av 1980-t. in sig på chan- och zenmeditation, och 1996 ändrade föreningen sitt namn till Bodhidharma. Föreningen idkar även aktiv informationsverksamhet. En guru kallad Amma från Indien har på senare år rest världen runt och delgivit sin gudomliga kärlek genom att krama människor som söker sig till henne. Hon har besökt Finland ett flertal gånger. På 2000-t. har antalet buddhistiska grupper och utövare ökat märkbart i Finland.
Bahá'í är en rörelse med rötter i iransk utformning av islam. Den uppstod under förra hälften av 1800- t. och har småningom utvecklats till en världsomfattande religion med ambitioner att förena folken och deras trosåskådningar. Redan på 1920-t. besöktes Finland av de första "missionärerna" för denna rörelse. Den kan dock sägas ha fått fotfäste i Finland först 1938, då amerikafinländaren Aminda Josephine Kruka verkade i landet. Rörelsen har medlemmar i ett tiotal städer, totalt ca 450 (2003).
Anhängarna av Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga kallas vanligen mormoner. Rörelsen uppstod i USA under förra hälften av 1800-t. och bedrev mission i Finland redan i slutet av detta sekel, främst bland den svensktalande befolkningen. Verksamheten utvecklade sig dock mycket långsamt, och först 1948 inregistrerades rörelsen som ett samfund i Finland. Det hade 2003 ca 3 300 medlemmar.
Jehovas vittnen är en annan religiös rörelse, som uppstod i USA på 1800-t. Som dess grundare betraktas affärsmannen Charles Russell, som beräknade fram året för Kristi återkomst och satte det till 1914. Kristus kom dock inte, men man räknar ändå med att året är betydelsefullt, eftersom Kristus då anses ha börjat regera som kung i den himmelska världen. Rörelsen nådde Finland i början av 1900-t. Pionjärer var Emil Österman och Kaarlo Harteva. Uppslutningen har varit störst under de senaste decennierna. 2003 fanns ca 18 200 medlemmar. Landet är uppdelat i två kretsar med sammanlagt 14 olika verksamhetsområden. Historiskt sett utgick rörelsen från adventismen, men avviker från den kristna läran i sin syn på Kristus (man omfattar inte treenighetsläran) och beträffande eskatologin (läran om de yttersta tingen).
I slutet av 1960-t. och framför allt under 1970-t. fick nyreligiositeten ett betydande uppsving. Detta berodde på att några av de äldre rörelserna genomgick en förnyelseprocess. På det internationella planet tillfördes det religiösa fältet nu flera nya riktningar och trosåskådningar. De goda kommunikationerna gjorde att även Finland rätt snart nåddes av dessa. Nu var intresset för österländska, framför allt indiska företeelser markant. Riktningar som kom till Finland under den senare perioden är bl.a. Hare Krishna, Transcendental Meditation, Divine Light Mission, Ananda Marga, Unification Church och den kristna karismatiska rörelsen. Det fanns också en del andra, såsom The Bible Speaks, Eckankar, anhängare till Rajneesh (Osho) och scientologin, men de har få anhängare i Finland.
Hare Krishna är en modern form av indisk - bengalisk - hängiven dyrkan av guden Vishnu i Krishnas gestalt. Den moderna formen grundades av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, som 1965 begav sig till USA för att bedriva mission. De första missionärerna från rörelsen kom till Finland i slutet av 1970-t. Rörelsen inregistrerades som samfund 1984 (Krishnarörelsen ISKCON i Finland). Idag finns enbart ett centrum för rörelsen och det finns i Hfrs. Rörelsen har inte fler än ca 60 registrerade medlemmar, men det verkliga antalet efterföljare uppges dock vara kring 800.
Transcendental Meditation grundades i Chennai (Madras) 1958 av Maharishi Mahesh Yogi. Han har medvetet försökt tala till västerlänningen genom att tona ner de rent hinduiska elementen i sin förkunnelse. Verksamheten framställs därför gärna som en ren avstressningsteknik. Man initieras i rörelsen genom en ceremoni, varvid man erhåller ett mantra, en formel, som man sedan tyst upprepar för sig själv under meditationsövningarna. Rörelsen kom till Finland 1971, då en lokalavdelning bildades i Hfrs. 1977 fick man en riksomfattande organisation vid namn TM-förbundet (TM-liitto). Snabbt fick rörelsen spridning i Finland. Det uppges att inom ett par årtionden skall flera tiotalstusen personer ha blivit initierade. Den finländska rörelsen är anknuten till den internationella med centrum i Schweiz. Idag har intresset för rörelsen svalnat i Finland.
Divine Light Mission är en indisk rörelse, vars centralgestalt är Maharaji Ji. 1969 sändes de första missionärerna till västvärlden, där riktningen snabbt fick fotfäste. Redan i början av 1973 kom rörelsen till Finland och har haft några tiotal anhängare framför allt i Åbo och Hfrs. Ledarens roll är stor inom rörelsen. Han uppfattas som den fullkomlige Mästaren. Splittring har skett inom rörelsen och idag är anhängarna i Finland ytterst få.
Ananda Marga -rörelsen kom till Finland 1974. Den har nästan uteslutande varit verksam i Hfrs. Centralgestalten är Shrii Shrii Anandamurti, en indier, som grundade rörelsen 1954.
Unification Church eller moonismen grundades 1954 i Korea av Sun Myung Moon. Rörelsen nådde västerlandet i början av 1970-t. och fick snabbt stor spridning i USA och Japan. Den bygger på kristen grund, men är synkretistisk till sin karaktär. Den viktigaste skriften är Divine principle, som finns översatt till både finska och svenska. Där betonas bl.a. en dualism mellan ande och kropp, mellan Gud och Satan och mellan gott och ont. En viktig punkt i läran berör äktenskapet. På grund av syndafallet kunde Adam och Eva inte bilda den fullkomliga familjen. Genom Kristus fördes världen tillbaka till syndfrihet. Den tredje Adams eller (outtalat) Moons uppgift är därför att återställa det fullkomliga äktenskapet, som ger syndfria barn. Moon bor i USA, där man ibland anordnar stora möteskampanjer. Moonismen infördes i Finland i början av 1970-t. och inregistrerades 1973 som förening under namn av Maailman kristinuskon yhdistämisseura (ung. Sällskapet för förenande av världskristendomen). I de större städerna fick rörelsen anhängare främst bland ungdomen. Anhängarskaran idag är ytterst fåtalig.
Den karismatiska rörelsen är ingen enhetlig rörelse, utan främst ett andligt nyvaknande inom de äldre kristna samfunden. Typiskt för den är betonandet av de andliga nådegåvorna (tungomålstalande, profetia och helbrägdagörelse) på ett sätt som endast pingströrelsen tidigare gjorde. Strömningen fick sin början i USA före 1960 och är en arvtagare till olika andliga väckelser i Amerika. Rörelsen nådde Finland i början av 1970- t. Tidskrifter och böcker samt bl.a. organisationen Full Gospel Business Men's Fellowship International (en sammanslutning främst för män, liknar i sin verksamhet Rotary och Lions) har haft stor betydelse för dess spridning. I Finland blev den mest omtalade representanten för detta andliga nyvaknande pingstpredikanten Niilo Yli- Vainio. Han började 1977 med en intensiv mötesverksamhet, som drog till sig ovanligt stora åhörarskaror. Bl.a. blev han känd som helbrägdagörare. Trots att han egentligen representerade frikyrkligheten nådde han även anhängare inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Då han bad för en person, kunde det inträffa att denne föll bakåt och en kort stund var liksom medvetslös eller i extas. Detta fenomen väckte mycken uppmärksamhet och tolkades allmänt inom karismatiska kretsar som ett uttryck för den Heliga Andes kraft. I slutet av 1970-t. hade ca 150 lutherska församlingar nåtts av den karismatiska väckelsen. Rörelsen verkade framför allt genom förbönsgudstjänster och förnyelsekonferenser. Rörelsen har tidvis mattats av och förändrats. Idag kan man säga att den s.k. Nokiaväckelsen i Tammerforstrakten utgör en avläggare till den. Också andra rörelser som Torontovälsignelsen och i viss mån också Livets ord (och liknande rörelser) kan sägas föra vidare den karismatiska väckelsen.
Intresset för religiösa rörelser går ofta i vågor. För att förstå utvecklingen måste man räkna med en hel mängd faktorer, såsom goda kommunikationer (resor och Internet), tendensen hos oss att ta efter företeelser framför allt i USA, sekulariseringen och avkristningen samt stressen och rotlösheten hos dagens människa. Migrationen för också med sig en del identitetsproblem, som kan inverka på det religiösa livet. Invandringen har tilltagit i Finland under senare decennier. Ett engagemang i en religiös grupp med klar trosprofil och ett uppgjort handlingsprogram, kan ge människan inre styrka och klarare identitet. Då nyreligiositeten framför allt på 1970-t. kraftigt spred sig främst bland ungdomar väckte det stort intresse hos allmänheten. Det blev ett viktigt forskningsområde inom religionsvetenskapen, även om anhängarskarorna alltid förblivit små. Företeelsen som sådan var det intressanta i ett som många tyckte hårt sekulariserat samhälle. Idag är intresset för nya religiösa rörelser inte lika starkt. Det har i stället övergått till ett intresse för hälsa, healing och vissa former av ockultism. Också "nyhedendom", Asa-tro och satanism har uppträtt på senare år (se även bl.a. Wiccarörelsen). Naturmediciner och olika tekniker för att åstadkomma psykisk och fysisk hälsa har blivit modefenomen. (Aktuella religiösa rörelser i Finland - Ajankohtaisia uskonnollisia liikkeitä Suomessa, red. N.G. Holm m.fl., 1981; Suomen joogaliitto ry. 1967-1993, red. E-K. Holopainen/M. Vanhala, 1993; M. Junnonaho, Uudet uskonnot: vastakulttuuria ja vaihtoehtoja: tutkimus TM-, DLM- ja Hare Krishna-liikkeistä suomalaisessa uskonmaisemassa, 1996; M. Liljeqvist, Torni ja temppeli: Jehovan todistajien ja mormonien kohtaaminen, 2004) (Nils G. Holm)
nyreligiösa rörelser. Inom Jehovas vittnen blir medlemmarna fullvärdiga medlemmar av församlingen genom vuxendop. Dopet genom fullständig nedsänkning i vatten är en symbol för överlämnandet enligt bl.a. Joh. 3:23. Foto: Lehtikuva Oy, H. Paul.
Tusentals personer i Finland har genomgått kurser i yoga. För många av dem är yogan enbart en form av gymnastik, medan andra främst intresserar sig för de religiösa föreställningar som traditionellt förknippas med den. Foto: Lehtikuva Oy, T. Marttila.