Ojamo, gruvområde i Lojo vid stranden av Lojo sjö. O. egendom, som nämns första gången 1384, har bland sina ägare räknat medlemmar bl.a. av släkterna Tammelinus (1683-1762), Carpelan (1789-1842), Swertschkoff (1847-1902), Karlsson (1902-22) och Savolainen (1922-97), varefter den testamenterades till stiftelsen Vanha Lohja-säätiö som grundats för ändamålet av föreningen Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät (Lojo).
Där fanns landets första järngruva (privilegierad 1542, jfr järn- och stålindustri), som upptogs av Erik Fleming 1538-40. Driften nedlades på 1550-t. och återupptogs 1615; på 1640-t. började malmen tryta, och 1657 fylldes gruvan med vatten från Lojo sjö. Brytningen fortsatte på nya punkter i allt mindre skala till 1676, då den upphörde. Staten inköpte 1824 den gamla gruvan och lät iståndsätta den, men redan 1830 såldes den till privatpersoner. Sedan 1850 har järngruvan varit definitivt nedlagd.
En kalkstensfyndighet vid O. bearbetades 1925-65 av Lojo kalk. Den 7 km långa smalspåriga banan från kalkgruvan till bolagets cementfabrik i Virkby revs 1971. (E. Koskinen/K. Leppänen/J. Kivistö, Ojamo: kartanolta kaupunkiin, 2008)
Där fanns landets första järngruva (privilegierad 1542, jfr järn- och stålindustri), som upptogs av Erik Fleming 1538-40. Driften nedlades på 1550-t. och återupptogs 1615; på 1640-t. började malmen tryta, och 1657 fylldes gruvan med vatten från Lojo sjö. Brytningen fortsatte på nya punkter i allt mindre skala till 1676, då den upphörde. Staten inköpte 1824 den gamla gruvan och lät iståndsätta den, men redan 1830 såldes den till privatpersoner. Sedan 1850 har järngruvan varit definitivt nedlagd.
En kalkstensfyndighet vid O. bearbetades 1925-65 av Lojo kalk. Den 7 km långa smalspåriga banan från kalkgruvan till bolagets cementfabrik i Virkby revs 1971. (E. Koskinen/K. Leppänen/J. Kivistö, Ojamo: kartanolta kaupunkiin, 2008)