Lojo, fi. Lohja, stad i Nyland 50 km n.v. om Hfrs. Areal 356,14 km2, invånare 39 726 (2011).
Landskapet i Lojo präglas av Lojoåsen, som genomdrar området från n.o. till s.v. S. om åsen utbreder sig vidsträckta tallmoar, på n. sidan sjörika trakter med bördiga dalar som omges av skogklädda åsar och branta berg. Kalkhaltig jordmån gör vegetationen ställvis yppig. Till Lojo hör även Lojoön och Karkali udde, vilka möts där Lojo sjö smalnar till ett sund mellan två fjärdar. Centralorten bildar tillsammans med Virkby i s. och Vendelä i n. ett 15 km långt sammanhängande band av tätortsbebyggelse utmed riksväg 25. Sydlojo kring den sydligaste delen av Lojo sjö har huvuddelen av kommunens svensktalande befolkning. Trähusbebyggelsen i centrum revs under decennierna före och efter andra världskriget.
Bland byggnader märks den ståtliga gråstenskyrkan från början av 1500-t., helgad åt S:t Lars, f.d. samlyceet och församlingshemmet (båda A. Ervi, 1950). Av offentliga skulpturer kan nämnas ett minnesmärke vid kyrkan över statsmannen Johannes Virolainen (N. Tapper, 2004), som efter andra världskriget, fram till sin död, var bosatt på sin gård Vironperä i Sydlojo; gården öppnades 2003 för turistgrupper. N. om industribanan, som utgår från den genom staden dragna Hangöbanan, och s. om åsen utbreder sig vidsträckta villaområden.
Trakten kring Lojo kyrka utgjorde redan i början av 1300-t. ett naturligt centrum för den storsocken som uppkom vid denna tid. Befolkningen hade invandrat från Egentliga Finland under 1100- o. 1200-t. Under medeltiden hölls där en betydande marknad, Larsmässan, en sedvänja som levde vidare ett stycke in på 1800-t. Till de första skolorna på landsbygden hörde Lojo pedagogi, som inrättades 1659 och var verksam fram till 1800-talet. Privilegier för Ojamo järngruva, landets första, beviljades 1542.
Då näringsfrihet infördes under senare delen av 1800-talet. grundades i Lojo ett antal handelsföretag. Orten har fortfarande karaktären av handelsstad. Men den egentliga utvecklingen fick fart med de industrianläggningar som grundades kring sekelskiftet 1900. Lojo. kyrkby, Lojobacken, som 1910 hade ca 2 000 invånare, avskildes 1926 från Lojo kommun till köping; stad blev orten 1969. Vid ingången av 1997 införlivades den omkringliggande Lojo kommun med staden, som med hänvisning bl.a. till traditionerna och de livliga kontakterna med det svenskspråkiga Västnyland valde att som enda kommun i landet frivilligt förbli tvåspråkig, trots att språkförhållandena (4,3 % svenskspråkiga 2003) inte hade förutsatt detta. I staden arbetar två hembygdsföreningar, av vilka den numera finskspråkiga Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät (Hembygdsforskningens vänner i Lojo) är äldst i landet, gr. 1894 av Robert Boldt. Det svenskspråkiga Lojosamfundet grundades 1909.
De rika kalkfyndigheterna i trakten började 1897 exploateras i Tytyri strax n. om kyrkan; gruvan tillhörde Lojo kalk fram till 1992, då Oy Lohja Ab:s mineralfunktioner anslöts till Partek, vars arvtagare Nordkalk fortfarande arbetar i Lojo Industrier som räknar sitt ursprung från Lojo kalk är även det globalt inriktade elektronikindustriföretaget Elcoteq och Rudus betonituote Oy (gr. 1994), som är ett av landets största betongproduktföretag och ingår i den irländskägda Rudus-koncernen.
Stor andel i att samhället på Lojobacken började växa hade den cellulosafabrik som Hjalmar Linder grundade 1906 nära stadens nuvarande centrum. Han lät 1907 bygga en eljärnväg från fabriken till Lojo station (ca 5 km); den öppnades 1912 för allmän trafik och var i bruk fram till 1930. Cellulosafabriken arbetade till 1979, då den nedlades. En pappersmaskin installerades 1938 av den linderska fabrikens arvtagare Lohjan paperi Oy, som 2001 döptes om till Loparex Oy. Företaget, som ingick i UPM-Kymmene-koncernen fram till 2005, då det såldes till holländska Mountaintop investment, tillverkar silikonbaserade etikettunderlag. Ett annat skogsbolag, M-real Oyj, var länge kommunens största privata arbetsgivare med många hundra anställda vid pappersbruket i Gerknäs, som grundades 1962. Det såldes 2008 till den sydafrikanska papperskoncernen Sappi.
Av inrättningar kan nämnas ett sjukhus, invigt 1979. I socknens gamla prästgård (A. Boman, 1859) finns Lojo museum, gr. 1911, som även omfattar den gamla pedagogibyggnaden. I Lojo utkommer 6- dagarstidningen Länsi-Uusimaa. Vid ingången av 2009 anslöts Sammatti kommun till staden. (G. Rein/W. Hirsjärvi, Lohjan historia, 2 bd, 1944-50; A. Siiriäinen/H. Ylikangas/Y. Kaukiainen, Lohjalaisten historia, 2 bd, 1973-80; A. Latvakangas, Lohjan vesistön laivaliikenteen historia, 1985; P. Toivonen, Kauniiksi kasvoi Omenakylä, 1994; T. Salonen, Puusta pitkälle: Lohjan paperi 1906-1996, 1996; E. Koskinen, Veljiksi kaikki ihmiset tulkaa: Lohja 1917-1918, 1998)
Landskapet i Lojo präglas av Lojoåsen, som genomdrar området från n.o. till s.v. S. om åsen utbreder sig vidsträckta tallmoar, på n. sidan sjörika trakter med bördiga dalar som omges av skogklädda åsar och branta berg. Kalkhaltig jordmån gör vegetationen ställvis yppig. Till Lojo hör även Lojoön och Karkali udde, vilka möts där Lojo sjö smalnar till ett sund mellan två fjärdar. Centralorten bildar tillsammans med Virkby i s. och Vendelä i n. ett 15 km långt sammanhängande band av tätortsbebyggelse utmed riksväg 25. Sydlojo kring den sydligaste delen av Lojo sjö har huvuddelen av kommunens svensktalande befolkning. Trähusbebyggelsen i centrum revs under decennierna före och efter andra världskriget.
Bland byggnader märks den ståtliga gråstenskyrkan från början av 1500-t., helgad åt S:t Lars, f.d. samlyceet och församlingshemmet (båda A. Ervi, 1950). Av offentliga skulpturer kan nämnas ett minnesmärke vid kyrkan över statsmannen Johannes Virolainen (N. Tapper, 2004), som efter andra världskriget, fram till sin död, var bosatt på sin gård Vironperä i Sydlojo; gården öppnades 2003 för turistgrupper. N. om industribanan, som utgår från den genom staden dragna Hangöbanan, och s. om åsen utbreder sig vidsträckta villaområden.
Trakten kring Lojo kyrka utgjorde redan i början av 1300-t. ett naturligt centrum för den storsocken som uppkom vid denna tid. Befolkningen hade invandrat från Egentliga Finland under 1100- o. 1200-t. Under medeltiden hölls där en betydande marknad, Larsmässan, en sedvänja som levde vidare ett stycke in på 1800-t. Till de första skolorna på landsbygden hörde Lojo pedagogi, som inrättades 1659 och var verksam fram till 1800-talet. Privilegier för Ojamo järngruva, landets första, beviljades 1542.
Då näringsfrihet infördes under senare delen av 1800-talet. grundades i Lojo ett antal handelsföretag. Orten har fortfarande karaktären av handelsstad. Men den egentliga utvecklingen fick fart med de industrianläggningar som grundades kring sekelskiftet 1900. Lojo. kyrkby, Lojobacken, som 1910 hade ca 2 000 invånare, avskildes 1926 från Lojo kommun till köping; stad blev orten 1969. Vid ingången av 1997 införlivades den omkringliggande Lojo kommun med staden, som med hänvisning bl.a. till traditionerna och de livliga kontakterna med det svenskspråkiga Västnyland valde att som enda kommun i landet frivilligt förbli tvåspråkig, trots att språkförhållandena (4,3 % svenskspråkiga 2003) inte hade förutsatt detta. I staden arbetar två hembygdsföreningar, av vilka den numera finskspråkiga Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät (Hembygdsforskningens vänner i Lojo) är äldst i landet, gr. 1894 av Robert Boldt. Det svenskspråkiga Lojosamfundet grundades 1909.
De rika kalkfyndigheterna i trakten började 1897 exploateras i Tytyri strax n. om kyrkan; gruvan tillhörde Lojo kalk fram till 1992, då Oy Lohja Ab:s mineralfunktioner anslöts till Partek, vars arvtagare Nordkalk fortfarande arbetar i Lojo Industrier som räknar sitt ursprung från Lojo kalk är även det globalt inriktade elektronikindustriföretaget Elcoteq och Rudus betonituote Oy (gr. 1994), som är ett av landets största betongproduktföretag och ingår i den irländskägda Rudus-koncernen.
Stor andel i att samhället på Lojobacken började växa hade den cellulosafabrik som Hjalmar Linder grundade 1906 nära stadens nuvarande centrum. Han lät 1907 bygga en eljärnväg från fabriken till Lojo station (ca 5 km); den öppnades 1912 för allmän trafik och var i bruk fram till 1930. Cellulosafabriken arbetade till 1979, då den nedlades. En pappersmaskin installerades 1938 av den linderska fabrikens arvtagare Lohjan paperi Oy, som 2001 döptes om till Loparex Oy. Företaget, som ingick i UPM-Kymmene-koncernen fram till 2005, då det såldes till holländska Mountaintop investment, tillverkar silikonbaserade etikettunderlag. Ett annat skogsbolag, M-real Oyj, var länge kommunens största privata arbetsgivare med många hundra anställda vid pappersbruket i Gerknäs, som grundades 1962. Det såldes 2008 till den sydafrikanska papperskoncernen Sappi.
Av inrättningar kan nämnas ett sjukhus, invigt 1979. I socknens gamla prästgård (A. Boman, 1859) finns Lojo museum, gr. 1911, som även omfattar den gamla pedagogibyggnaden. I Lojo utkommer 6- dagarstidningen Länsi-Uusimaa. Vid ingången av 2009 anslöts Sammatti kommun till staden. (G. Rein/W. Hirsjärvi, Lohjan historia, 2 bd, 1944-50; A. Siiriäinen/H. Ylikangas/Y. Kaukiainen, Lohjalaisten historia, 2 bd, 1973-80; A. Latvakangas, Lohjan vesistön laivaliikenteen historia, 1985; P. Toivonen, Kauniiksi kasvoi Omenakylä, 1994; T. Salonen, Puusta pitkälle: Lohjan paperi 1906-1996, 1996; E. Koskinen, Veljiksi kaikki ihmiset tulkaa: Lohja 1917-1918, 1998)
Lojo stad efter sammanslagningen med Sammatti kommun 2009. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Lojo är en dynamisk stad som under 1900-t. växte upp kring s. ändan av Lojo sjö. Att platsen dock har gamla anor visas av den medeltida kyrkan t.h. Av gammalt datum är även äppelodlingen, och orten kallas idag äppelstaden.
Lojo kyrka. Den ståtliga gråstenskyrkan från början av 1500-talet är helgad åt S:t Lars. Foto: Markku Korpi-Hallila.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.