Olsson, Hagar

Olsson, Alli Hagar (f. 16/9 1893 Gustavs, d. 27/2 1978 Hfrs), författare och litteraturkritiker, fil.dr h.c. 1969. Olsson hörde jämte Edith Södergran och Elmer Diktonius till den första modernistgenerationen i finlandssvensk litteratur. Hon växte upp på Åland där fadern var kyrkoherde, men 1906 flyttade familjen till Räisälä på Karelska näset. Olsson gick i skola i Viborg, avlade studentexamen 1913 och studerade 1915-16 vid Helsingfors universitet men lämnade de humanistiska studierna för att helt ägna sig åt författarskap och journalistik. I hennes långa och mångskiftande författarskap avtecknar sig två huvudlinjer, dels en intensiv idédebatt och tidsanknuten problematik, dels en religiös mystik och sökan efter människans eviga andliga jag.

Olsson debuterade 1916 med romanen Lars Thorman och döden, en uppgörelse med torr rationalism, skepsis och jagsjuka. Därpå följde de av expressionismen influerade Själarnas ansikten (1917) och Kvinnan och nåden (1919) som ger uttryck åt en extatisk livskänsla och längtan efter gemenskap. Från 1918 var Olsson ordinarie kritiker vid Dagens Press, senare Svenska Pressen och medarbetade även i andra tidningar och tidskrifter. Som ledande kritiker spelade hon en betydande roll i det finländska litterära livet, och blev impulsgivande både på svenskt och finskt håll.

Olsson framträdde som en oförskräckt och entusiastisk förkämpe för den litterära modernismen, och krävde ständigt rörelse och förnyelse i konsten. Mer än någon annan hade hon spanarens roll, spårade upp det konstnärligt betydelsefulla i inhemsk litteratur och introducerade det nya i utländsk litteratur. I essäsamlingen Ny generation (1925) presenterar hon bl.a. Apollinaire, Blok, Joyce, Pirandello, och utvecklar sin syn på modernismen; karakteristiskt för den är enligt henne den radikala brytningen med det bestående, internationalismen och kollektivismen. Olsson var en drivande kraft i den modernistiska tidskriften Ultra 1922, och utgav vidare under tjugotalet romanerna Mr Jeremias söker en illusion (1926) och den experimentella På Kanaanexpressen (1929).

Teatern framstod för Olsson som ett viktigt forum för debatt och förkunnelse. Hon debuterade som dramatiker med Hjärtats pantomim 1927, betecknat som det första modernistiska dramat i Finland, och väckte stor uppmärksamhet med den pacifistiska pjäsen S.O.S. 1928. Generationsmotsättningen och tron på ungdomens revolt och idealism framträder i flera av Olssons verk, bl.a. romanen Det blåser upp till storm (1930) och skådespelet Det blåa undret (1932). Det blåa undret är förankrat i tidens ideologiska och politiska motsättningar, liksom det på finska skrivna skådespelet Lumisota (Snöbollskriget) vars uruppförande 1939 inställdes på utrikesministeriets begäran. Två senare skådespel är Rövaren och jungfrun (1944) med motiv från hungeråret 1868 men med tidlös symbolik, och Kärlekens död (1953).

En konstnärlig höjdpunkt i Olssons författarskap är den medryckande och inkännande romanen Chitambo (1933), en utvecklingsroman med självbiografiska inslag. I den litterära essäsamlingen Arbetare i natten (1935) tolkar Olsson modernismen mot bakgrunden av det mörknande tidsläget. Efter kriget utgav hon Jag lever (1948) med en stort upplagd tids- och kulturstudie som sammanfattar det centrala i hennes livssyn. Olsson vänder sig emot intellektualismens dominans i västerlandet och åsidosättandet av de etiskt- andliga krafterna, och skapar en vision av en för alla människor gemensam högre "ande". Denna humanitetsmystik finner man också i hennes skönlitterära verk, bl.a. i romanen Träsnidaren och döden (1940) som samtidigt är en hyllning till det förlorade Karelen. Stämningar av saga och legend återkommer i Kinesisk utflykt (1949) där en kinesisk legend sinnrikt vävs samman med karelska barndomsminnen. Här liksom tidigare är det också fråga om att upphäva gränsen mellan liv och död, att bejaka döden som en uppenbarare och en fruktbar kraft. Novellsamlingarna Hemkomst (1961), Drömmar (1963) och Ridturen (1968) kretsar kring smärtsamma frigörelseprocesser, ensamhet och gemenskap, åldrande och dödens närhet.

I början av 1920-talet stod Olsson Edith Södergran mycket nära, och utgav 1955 den kommenterade volymen Ediths brev. 1953 utkom även Tidiga fanfarer, ett urval dagskritik från åren 1918-1953, med förord av Olof Enckell. Tidig prosa (1961) och Tidig dramatik (1962) båda med inledning av Jörn Donner innehåller prosan 1916-19 och dramatiken 1927-32. (Hård höst. Debatt och värdering. Festskrift till Hagar Olsson, 1943; O. Enckell, Den unga Hagar Olsson, 1949; L. Fridell, Hagar Olsson och den nya teatern, 1973; R. Holmström, Hagar Olssons manuskript: kommenterad förteckning, 1989, Hagar Olsson och den öppna horisonten, 1993, Hagar Olsson och den växande melankolin, 1995)

OlssonHagar

Olsson, Hagar. Dynamisk och begåvad med näsa för vad som rörde sig i tiden uppnådde hon positionen som en av landets ledande litteraturkritiker. Schildts bildarkiv.

Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
ägare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
Ämnesord
författare, personer (individer)
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 22.06.2011
Uppdaterat 22.06.2011