Diktonius, Elmer Rafael (f. 20/1 1896 Hfrs, d. 23/9 1961 Sibbo), författare. I Finlands moderna litteratur kan Diktonius insats och inflytande jämställas med Edith Södergrans. Den strömning som kallats modernismen står i lika stor tacksamhetsskuld till dem båda.
Diktonius hade ursprungligen tänkt bli musiker och studerade från 17-årsåldern violinspel och komposition i Helsingfors. Här lärde han känna O.V. Kuusinen, som vid denna tid var starkt intresserad av de estetiska grundproblemen. Kuusinen blev Diktonius musikelev och uppmuntrade honom senare att skriva. Hans inflytande var avsevärt på Diktonius debutbok Min dikt (1921), publicerad i Sverige. Den innehåller början till den sedermera berömda dikten Jaguaren och bl.a. häftig aforistisk polemik mot uppfattningen att konsten bör vara vacker och behaglig; däremot borde den vara skön i djupare mening. Diktonius frångick aldrig detta rättesnöre. Sina tankar om konsten och dess väsen, "allrörlighet", utvecklade han vidare i aforismerna i Brödet och elden (1923).
Diktonius vänsterinriktning förde honom i kontakt även med andra landsflyktiga revolutionärer och rotfästes vidare under rese- och svältår i Paris och London 1921-22 och 1925-26. Politisk programdikt förblev honom främmande, men revolutionsmotiv förekommer i hans diktsamlingar mellan 1922 och 1930 (Hårda sånger, Taggiga lågor, Stenkol, Stark men mörk). Det är emellertid sällan samhället med dess klassrelationer Diktonius skriver om, utan oftast livet sett som en helhet, uppfattat biologiskt såväl som etiskt. Litterär dagskritik från vänstermodernistiska synpunkter skrev D. framför allt i Arbetarbladet fr.o.m. 1922. Han var en av grundarna av och en betydande medarbetare i tidskrifterna Ultra och Quosego. Hans personligt hållna musikkritik, utövad på 1930-talet i Nya Argus, finns omtryckt i Opus 12 - Musik (1931).
Diktonius mästerskap ligger framför allt i hans kraftfullt rytmiska, uppfinningsrikt målande ordkonst. I Janne Kubik (1932), som är en liten roman med kommentarer, i novellerna Medborgare i republiken Finland (1935) och Medborgare 2 (1940) samt i essäerna i Höstlig bastu (1943) finner man hans förnämsta, ofta fräna prosa. Diktonius var tvåspråkig, och hans svenska visar många inflytelser från finskan; han skrev själv ibland på finska och bevisade i sin översättning Sju bröder (1948) sin egen frändskap med Aleksis Kivi. På mödernet hade Diktonius f.ö. släktband till Nurmijärvi och vistades ofta i denna Kivis hemsocken.
Med åren avrundades Diktonius kantigheter och han ger i senare lyrik ofta uttryck för stämningar av mognad, mättnad, jordnärhet. Draget av gemenskap med naturen finns med ända från början i hans författarskap och utvecklas kontinuerligt. Det skapar bl.a. en vittfamnande, känslobred naturpoesi som ställer allt "under samma modersvinge" och präglar hans senare diktsamlingar Jordisk ömhet (1938), Varsel (1942) och Annorlunda (1948). Här och i många tidigare dikter finns vanligen en musikalisk tanke i dispositionen.
Diktonius åldrades och dog i förtid. Den sista bok han själv sammanställde, Novembervår (1951), bär en del gripande vittnesbörd om den redan annalkande och till slut fullständiga psykiska isolering som drabbade honom genom sjukdom. En volym postuma dikter, Ringar i stubben, utgavs 1954 av Jörn Donner och en samlad utgåva av hans verk i tre band av Olof Enckell 1956-57. Ett urval Brev utkom 1995 redigerat av Jörn Donner och Marit Lindqvist. (O. Enckell, Den unge Diktonius, 1946; Diktonius. En vänbok, 1956; Finländska gestalter VI, 1967; Th. Henriksson, Romantik och marxism. Estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius till och med 1921, 1971; M. Vainio, Diktonius: modernisti ja säveltäjä, 1976; B. Romefors, Expressionisten Elmer Diktonius. En studie i hans lyrik 1921-30, 1978; George B. Schoolfield, Elmer Diktonius, 1985; Gudsöga, djävulstagg, red. A. Rahikainen m.fl., 2000, J. Donner, Diktonius: ett liv, 2007) (Thomas Warburton)
Diktonius hade ursprungligen tänkt bli musiker och studerade från 17-årsåldern violinspel och komposition i Helsingfors. Här lärde han känna O.V. Kuusinen, som vid denna tid var starkt intresserad av de estetiska grundproblemen. Kuusinen blev Diktonius musikelev och uppmuntrade honom senare att skriva. Hans inflytande var avsevärt på Diktonius debutbok Min dikt (1921), publicerad i Sverige. Den innehåller början till den sedermera berömda dikten Jaguaren och bl.a. häftig aforistisk polemik mot uppfattningen att konsten bör vara vacker och behaglig; däremot borde den vara skön i djupare mening. Diktonius frångick aldrig detta rättesnöre. Sina tankar om konsten och dess väsen, "allrörlighet", utvecklade han vidare i aforismerna i Brödet och elden (1923).
Diktonius vänsterinriktning förde honom i kontakt även med andra landsflyktiga revolutionärer och rotfästes vidare under rese- och svältår i Paris och London 1921-22 och 1925-26. Politisk programdikt förblev honom främmande, men revolutionsmotiv förekommer i hans diktsamlingar mellan 1922 och 1930 (Hårda sånger, Taggiga lågor, Stenkol, Stark men mörk). Det är emellertid sällan samhället med dess klassrelationer Diktonius skriver om, utan oftast livet sett som en helhet, uppfattat biologiskt såväl som etiskt. Litterär dagskritik från vänstermodernistiska synpunkter skrev D. framför allt i Arbetarbladet fr.o.m. 1922. Han var en av grundarna av och en betydande medarbetare i tidskrifterna Ultra och Quosego. Hans personligt hållna musikkritik, utövad på 1930-talet i Nya Argus, finns omtryckt i Opus 12 - Musik (1931).
Diktonius mästerskap ligger framför allt i hans kraftfullt rytmiska, uppfinningsrikt målande ordkonst. I Janne Kubik (1932), som är en liten roman med kommentarer, i novellerna Medborgare i republiken Finland (1935) och Medborgare 2 (1940) samt i essäerna i Höstlig bastu (1943) finner man hans förnämsta, ofta fräna prosa. Diktonius var tvåspråkig, och hans svenska visar många inflytelser från finskan; han skrev själv ibland på finska och bevisade i sin översättning Sju bröder (1948) sin egen frändskap med Aleksis Kivi. På mödernet hade Diktonius f.ö. släktband till Nurmijärvi och vistades ofta i denna Kivis hemsocken.
Med åren avrundades Diktonius kantigheter och han ger i senare lyrik ofta uttryck för stämningar av mognad, mättnad, jordnärhet. Draget av gemenskap med naturen finns med ända från början i hans författarskap och utvecklas kontinuerligt. Det skapar bl.a. en vittfamnande, känslobred naturpoesi som ställer allt "under samma modersvinge" och präglar hans senare diktsamlingar Jordisk ömhet (1938), Varsel (1942) och Annorlunda (1948). Här och i många tidigare dikter finns vanligen en musikalisk tanke i dispositionen.
Diktonius åldrades och dog i förtid. Den sista bok han själv sammanställde, Novembervår (1951), bär en del gripande vittnesbörd om den redan annalkande och till slut fullständiga psykiska isolering som drabbade honom genom sjukdom. En volym postuma dikter, Ringar i stubben, utgavs 1954 av Jörn Donner och en samlad utgåva av hans verk i tre band av Olof Enckell 1956-57. Ett urval Brev utkom 1995 redigerat av Jörn Donner och Marit Lindqvist. (O. Enckell, Den unge Diktonius, 1946; Diktonius. En vänbok, 1956; Finländska gestalter VI, 1967; Th. Henriksson, Romantik och marxism. Estetik och politik hos Otto Ville Kuusinen och Diktonius till och med 1921, 1971; M. Vainio, Diktonius: modernisti ja säveltäjä, 1976; B. Romefors, Expressionisten Elmer Diktonius. En studie i hans lyrik 1921-30, 1978; George B. Schoolfield, Elmer Diktonius, 1985; Gudsöga, djävulstagg, red. A. Rahikainen m.fl., 2000, J. Donner, Diktonius: ett liv, 2007) (Thomas Warburton)
Diktonius, Elmer. Diktaren framträdde även som kompositör, men vann föga förståelse för sitt från det vedertagna starkt avvikande tonspråk. Foto: Schildts bildarkiv.