Ortodoxa kyrkosamfundet, Finlands andra s.k. folkkyrka, representerar den vittförgrenade grekisk-ortodoxa kyrkan, som under tidig medeltid kom till Karelen. Under det svenska rikets expansionstid på 1500- o. 1600-t. flydde en stor del av de grekisk-ortodoxa trosbekännarna från sin karelska hembygd. De ortodoxa i Finland lydde genom århundradena i tur och ordning under Novgorods och Petersburgs kyrkliga överhöghet och bevarade banden till den ryska ortodoxa kyrkan även efter revolutionen 1917. När Finland efter den ryska revolutionen fick sin politiska självständighet, anhöll landets ortodoxa kyrka om autonomi hos den ryska kyrkan och denna beviljades 1918.
I praktiken blev det dock omöjligt att upprätthålla kontakterna med den ryska kyrkan. Dessutom var Finlands regering helt klart av den åsikten, att man på intet sätt skulle vara beroende av kyrkan i Ryssland. Regeringens kyrkopolitik, som understöddes av en stor del av de ortodoxa i Finland, gick ut på att det ryskpräglade o. borde förvandlas till en nationell, finländsk ortodox kyrka. Med hjälp av landets regering vände man sig därför 1923 till det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och anhöll om autokefali (kyrklig självständighet). Resultatet av dessa kontakter blev att Finlands ortodoxa kyrka under benämningen Finlands ortodoxa ärkebiskopsdöme beviljades autonomi under Konstantinopel. Omkring 1980 förekom vissa strävanden efter full autokefali, men i Konstantinopel fanns inget stöd för denna tanke. Finlands ortodoxa kyrka blev medlem i Kyrkornas världsråd 1982. Dessförinnan hade kyrkan deltagit i Kyrkornas världsråds generalförsamlingar genom medlemskap i det ekumeniska patriarkatets delegation.
Gudstjänstspråket var mycket länge kyrkslaviska såsom i Ryssland. Men i början av 1800-t. började man läsa episteln och evangeliet på finska. Den första finska översättningen av hela gudstjänstordningen tillkom 1862. Idag är finskan det dominerande gudstjänstspråket, men gudstjänster hålls regelbundet på kyrkslaviska i Helsingfors församling och sporadiskt i Åbo, Kotka, Tavastehus och Tfrs. På svenska hålls gudstjänster rätt ofta i Hfrs, någon gång på grekiska, rumänska och estniska. Svensk liturgi förekommer också i Åbo och på andra håll då och då.
Ett finländskt ortodoxt stift inrättades 1892 i Viborg och biskopen fick titeln ärkebiskop av Viborg och hela Finland. 1924 delades O. i Karelens och Viborgs stift.
Andra världskriget medförde att samfundet förlorade ca 90 % av sin egendom, inklusive det mäktiga klostret Valamo på ögruppen med samma namn i Ladoga. Samfundet kom att spridas över hela landet efter att tidigare ha varit koncentrerat till dess ö. delar. Viborgs stift ersattes 1945 av Helsingfors stift och 1979 inrättades ett tredje stift, Uleåborgs stift. Ärkebiskopen förestår Karelens stift. De övriga stiftsbiskoparna bär titeln metropolit. Antalet biskopar inom den finländska ortodoxa kyrkan är sedan 1980 fyra, eftersom det även finns en s.k. hjälpbiskop utan eget stift. Ortodoxa kyrkan omfattar 25 församlingar och två klosterförsamlingar, vilka 2004 räknade omkring 60 000 medlemmar.
Samfundets centralförvaltning är förlagd till Kuopio som är säte för Karelens stift. Ett prästseminarium grundades 1918 i Kuopio. Det upphörde 1988 då den ortodoxa teologiska undervisningen inleddes vid universitetet i Joensuu. Där finns numera en teologisk fakultet med en institution för ortodox teologi och en annan för västerländsk teologi.
Lagstiftande organ inom den finländska ortodoxa kyrkan är det av präster och lekmän sammansatta kyrkomötet som samlas vart tredje år. Den kyrkliga lagstiftningen skall godkännas av riksdagen; därtill kan rikets regering utfärda förordningar för den ortodoxa kyrkan. Verkställande organ är kyrkostyrelsen, som består av stiftsbiskoparna, tre av kyrkomötet valda ledamöter (en präst och två lekmän) och en lagfaren assessor. Lärofrågor och spörsmål av kanonisk karaktär avgörs av biskopssynoden. Ärkebiskopen är ordförande i kyrkomötet, kyrkostyrelsen och biskopssynoden. Kyrkskatten indrivs genom den statliga beskattningen. Både stifts- och centralförvaltningen bekostas av staten, likaså den ortodoxa institutionen i Joensuu. Där finns även ett ortodoxt seminarium för de blivande prästernas liturgiska utbildning. Församlingarna åtnjuter en vidsträckt självstyrelse. Inom O. finns två kloster, ett för munkar och ett för nunnor, båda förlagda till Heinävesi i s. Savolax. (A. Surakka, Suomen ortodoksisen kirkon historiallisia vaiheita, 1936; T. Colliander, Grekisk-ortodox tro och livssyn, 1951; R.A. Mäntylä, Eriuskolaiskysymys Suomessa 1809-89, 1954; H. Kirkinen/V. Railas, Ortodoksisen kirkon historia, 1963; H. Kirkinen, Karjala idän kulttuuripiirissä, 1963, Bysantin perinne ja Suomi: kirjoituksia idän kirkon historiasta, 1987; E. Piiroinen, Ortodoksinen usko Suomessa, 1963; E. Kuujo, Raja-Karjala Ruotsin vallan aikana, 1963, U.V.J. Setälä, Kansallisen ortodoksisen kirkkokunnan perustamiskysymys Suomen politiikassa 1917-25, 1966, förk. eng. övers. The establishment of the National orthodox church in Finnish politics during the years 1917-25, 1966; H. Koukkunen, Suomen valtiovalta ja kreikkalaiskatoliset 1881-97, 1977; Ortodoksinen kirkko Suomessa, 1980; H. Koukkunen, Tuiskua ja tyventä: Suomen ortodoksinen kirkko 1918-1978, 1982; Metropolitan John of Helsinki, The Finnish orthodox church, i Eastern christianity and politics in the twentieth century, red. P. Ramet, 1988; E. Piiroinen, Kirkkokunnan ylösnousemus, 1993, P.U.J. Raivo, Maiseman kulttuurien transformaatio: ortodoksinen kirkko suomalaisessa kulttuurimaisemassa, 1996; J. Loima, Esipaimen siunaa: Suomen ortodoksiset piispat 1892-1988, 1999; Det ortodoxa Finland, red. N. Ervalahti m.fl., 2002) (Nils G. Holm)
I praktiken blev det dock omöjligt att upprätthålla kontakterna med den ryska kyrkan. Dessutom var Finlands regering helt klart av den åsikten, att man på intet sätt skulle vara beroende av kyrkan i Ryssland. Regeringens kyrkopolitik, som understöddes av en stor del av de ortodoxa i Finland, gick ut på att det ryskpräglade o. borde förvandlas till en nationell, finländsk ortodox kyrka. Med hjälp av landets regering vände man sig därför 1923 till det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och anhöll om autokefali (kyrklig självständighet). Resultatet av dessa kontakter blev att Finlands ortodoxa kyrka under benämningen Finlands ortodoxa ärkebiskopsdöme beviljades autonomi under Konstantinopel. Omkring 1980 förekom vissa strävanden efter full autokefali, men i Konstantinopel fanns inget stöd för denna tanke. Finlands ortodoxa kyrka blev medlem i Kyrkornas världsråd 1982. Dessförinnan hade kyrkan deltagit i Kyrkornas världsråds generalförsamlingar genom medlemskap i det ekumeniska patriarkatets delegation.
Gudstjänstspråket var mycket länge kyrkslaviska såsom i Ryssland. Men i början av 1800-t. började man läsa episteln och evangeliet på finska. Den första finska översättningen av hela gudstjänstordningen tillkom 1862. Idag är finskan det dominerande gudstjänstspråket, men gudstjänster hålls regelbundet på kyrkslaviska i Helsingfors församling och sporadiskt i Åbo, Kotka, Tavastehus och Tfrs. På svenska hålls gudstjänster rätt ofta i Hfrs, någon gång på grekiska, rumänska och estniska. Svensk liturgi förekommer också i Åbo och på andra håll då och då.
Ett finländskt ortodoxt stift inrättades 1892 i Viborg och biskopen fick titeln ärkebiskop av Viborg och hela Finland. 1924 delades O. i Karelens och Viborgs stift.
Andra världskriget medförde att samfundet förlorade ca 90 % av sin egendom, inklusive det mäktiga klostret Valamo på ögruppen med samma namn i Ladoga. Samfundet kom att spridas över hela landet efter att tidigare ha varit koncentrerat till dess ö. delar. Viborgs stift ersattes 1945 av Helsingfors stift och 1979 inrättades ett tredje stift, Uleåborgs stift. Ärkebiskopen förestår Karelens stift. De övriga stiftsbiskoparna bär titeln metropolit. Antalet biskopar inom den finländska ortodoxa kyrkan är sedan 1980 fyra, eftersom det även finns en s.k. hjälpbiskop utan eget stift. Ortodoxa kyrkan omfattar 25 församlingar och två klosterförsamlingar, vilka 2004 räknade omkring 60 000 medlemmar.
Samfundets centralförvaltning är förlagd till Kuopio som är säte för Karelens stift. Ett prästseminarium grundades 1918 i Kuopio. Det upphörde 1988 då den ortodoxa teologiska undervisningen inleddes vid universitetet i Joensuu. Där finns numera en teologisk fakultet med en institution för ortodox teologi och en annan för västerländsk teologi.
Lagstiftande organ inom den finländska ortodoxa kyrkan är det av präster och lekmän sammansatta kyrkomötet som samlas vart tredje år. Den kyrkliga lagstiftningen skall godkännas av riksdagen; därtill kan rikets regering utfärda förordningar för den ortodoxa kyrkan. Verkställande organ är kyrkostyrelsen, som består av stiftsbiskoparna, tre av kyrkomötet valda ledamöter (en präst och två lekmän) och en lagfaren assessor. Lärofrågor och spörsmål av kanonisk karaktär avgörs av biskopssynoden. Ärkebiskopen är ordförande i kyrkomötet, kyrkostyrelsen och biskopssynoden. Kyrkskatten indrivs genom den statliga beskattningen. Både stifts- och centralförvaltningen bekostas av staten, likaså den ortodoxa institutionen i Joensuu. Där finns även ett ortodoxt seminarium för de blivande prästernas liturgiska utbildning. Församlingarna åtnjuter en vidsträckt självstyrelse. Inom O. finns två kloster, ett för munkar och ett för nunnor, båda förlagda till Heinävesi i s. Savolax. (A. Surakka, Suomen ortodoksisen kirkon historiallisia vaiheita, 1936; T. Colliander, Grekisk-ortodox tro och livssyn, 1951; R.A. Mäntylä, Eriuskolaiskysymys Suomessa 1809-89, 1954; H. Kirkinen/V. Railas, Ortodoksisen kirkon historia, 1963; H. Kirkinen, Karjala idän kulttuuripiirissä, 1963, Bysantin perinne ja Suomi: kirjoituksia idän kirkon historiasta, 1987; E. Piiroinen, Ortodoksinen usko Suomessa, 1963; E. Kuujo, Raja-Karjala Ruotsin vallan aikana, 1963, U.V.J. Setälä, Kansallisen ortodoksisen kirkkokunnan perustamiskysymys Suomen politiikassa 1917-25, 1966, förk. eng. övers. The establishment of the National orthodox church in Finnish politics during the years 1917-25, 1966; H. Koukkunen, Suomen valtiovalta ja kreikkalaiskatoliset 1881-97, 1977; Ortodoksinen kirkko Suomessa, 1980; H. Koukkunen, Tuiskua ja tyventä: Suomen ortodoksinen kirkko 1918-1978, 1982; Metropolitan John of Helsinki, The Finnish orthodox church, i Eastern christianity and politics in the twentieth century, red. P. Ramet, 1988; E. Piiroinen, Kirkkokunnan ylösnousemus, 1993, P.U.J. Raivo, Maiseman kulttuurien transformaatio: ortodoksinen kirkko suomalaisessa kulttuurimaisemassa, 1996; J. Loima, Esipaimen siunaa: Suomen ortodoksiset piispat 1892-1988, 1999; Det ortodoxa Finland, red. N. Ervalahti m.fl., 2002) (Nils G. Holm)
Ortodoxa kyrkosamfundet har deltagit aktivt i ekumeniska strävanden både i Finland och internationellt. Med Finlands evangelisk-lutherska kyrka har man fört lärosamtal sedan 1989. Karakteristiskt för det ortodoxa kyrkorummet är den rika utsmyckningen, som här i Uspenskijkatedralen i Hfrs. Foto: Schildts bildarkiv, T. Ørsted.