Valamo, ry. Valaam, ögrupp omfattande ett fyrtiotal klippiga öar och skär (sammanlagd areal ca 36 km2) i Ladoga ca 45 km från sjöns v. strand. De större öarna är bevuxna med grov gran- och tallskog; huvudön är 9,5 km lång, 7,5 km bred (ca 25 km2) och når 42 m över Ladogas yta.
Det är okänt när klostret på V. grundades. Antagligen skedde det på 1300-t., möjligen tidigare. Som grundare hedras Sergius och Herman av V. I slutet av medeltiden var klostret redan ett stort samfund med många ryska och karelska munkar. På grund av sitt läge i gränstrakterna mellan Sverige och Ryssland utsattes klostret för krig och gränsfejder, som pågick i ca tre århundraden. 1611 härjades V. och ödelades till grunden av Jakob De la Gardies trupper. Klostret låg efter freden i Stolbova inom det svenska rikets gränser och fick inte byggas upp igen, varför dess verksamhet låg nere i över hundra år.
Under stora nordiska kriget grundades klostret på nytt av Peter den store; huvudkyrkan i trä, Kristi förklaringskyrka, invigdes 1719. I dess ställe invigdes 1789 en kyrka i sten, som 1892 ersattes av den nuvarande huvudkyrkan, försedd med ett 68 m högt klocktorn och fem förgyllda kupoler. Dessutom uppfördes på V. ett tjugotal andra kyrkor och kapell. V:s blomstringstid, som varade fram till början av 1900-t., fick sin början i slutet av 1700-t. då prästmunken Nasarij från Sarov fick i uppdrag att bygga upp det förfallna klostret. I början av 1900-t. hade klostret över tusen inneboende, däribland 45 prästmunkar och 126 eremitmunkar. V. var i hög grad ett självförsörjande samhälle; munkarna ägnade sig förutom åt andligt arbete åt jord- och skogsbruk, boskapsskötsel, hantverk, trädgårdsodling och fiske. Klostret hade 1797-1884 rätt till laxfisket i Kymmene älv.
Under sin blomstringstid var V. ett av de stora och rika klostren som besöktes av pilgrimer från hela Ryssland. Då första världskriget bröt ut inkallades unga noviser till krigstjänst och klosterbrödernas antal minskade. Efter revolutionen 1917 och Dorpatfreden 1920 blev Valamoöarna på den finska sidan om gränsen som stängdes mot Sovjetryssland. Turister och pilgrimer som anlände västerifrån blev en allt viktigare inkomstkälla för klostret; på 1930-t. besöktes V. årligen av 10 000 turister, som inkvarterades bl.a. i ett hotell med rum för 200 gäster invid huvudkyrkan.
Under vinterkriget evakuerades munkarna (ca 200) från V. till Kannonkoski i det inre av Finland. Redan i juni 1940 köpte klostret Papinniemi gård i Heinävesi där klosterverksamheten kunde fortsätta. Senare anslöt sig också munkarna från klostren i Konevits och Petsamo till brödraskapet i Heinävesi. Några årtionden senare var klostrets framtid hotad. Endast några få av munkarna från gamla V. levde i klostret och ansvaret för förrättandet av alla gudstjänster vilade på en prästmunk, fader Simforian.
På 1970-t. upplevde klostret ett nytt uppsving tack vare att nya medlemmar sökte sig till brödraskapet. Vid denna tid övergick man till den gregorianska tideräkningen och införde finska istället för kyrkoslavonska som gudstjänstspråk. 1977 invigdes den nya klosterkyrkan (I. Kudrjavzev). Den siste munken från det gamla V. avled 1981.
Klostret försörjde sig fram till 1960-t. i huvudsak på jordbruk, men senare blev turismen snart huvudnäring. Redan i slutet av 1960-t. öppnades ett härbärge för besökare, och 1970 tillkom en restaurang i den gamla ladugården. Under de senaste årtiondena har många nya byggnader uppförts på klosterområdet. 1984 invigdes ett kulturcentrum med konferenslokaliteter samt konserveringscentral och bibliotek där bl.a. böcker och sakrala föremål från det gamla V. konserveras och förvaras. 1989 byggdes lokaliteter för en folkhögskola som ger undervisning i ämnen som berör ortodox tro och kultur. 2006 förstorades kulturcentret med en tillbyggnad där utställningar och konferenser kan arrangeras. Också hantverkstraditionerna från det gamla V. lever kvar i det nya V. Där finns bl.a. en ljusverkstad, en ikonverkstad, en inramningsverkstad och en vinfabrik där vin tillverkas av vinbär från klostrets egna odlingar.
Endast en del av klostrets rika konstskatter kunde evakueras 1940. Föremål från gamla V. finns numera i Ortodoxa kyrkomuseet i Kuopio och hos olika ortodoxa församlingar i Finland. Nya V. som bebos av ett tiotal klosterbröder (2006) och årligen besöks av ca 160 000 besökare är landets främsta centrum för ortodox kultur.
I gamla V. där klosterverksamheten återupptogs 1989 fanns 2004 omkring 200 klosterverksamma öbor. (V., Valamon historiaa ja kuvia Laatokan luostarisaarilta, red. I. Kemppinen mfl., 1973; T. Colliander, Nya V., 1974; Muistoja Valamosta, red. I. Nikkanen, 1980; M. Saiki, Vanhan Valamon esilukija kertoo, 1981; V. ja sen sanoma, red. N. Korhonen, 1982; I. Å meljev, Gamla V.: en dokumentär skildring av ett besök år 1895 på den legendariska klosterön i Ladogasjön, 1988; S. Finni, V., sinisen kukan saari, 1990; Valamon kronikka, 1991; Te menitte asumaan meren saareen: tutkimuksia Valamon luostarista, red. S. Hirvonen m.fl., 1994; E. Salakka, Valamon aikaan, 1995; H. Kilpeläinen, V. - karjalaisten luostari?: luostarin ja yhteiskunnan interaktio maailmansotien välisenä aikana, 2000; A. Karpov, Kun Laatokan Valamon portit jälleen avautuivat, 2001; V. - Pietari: hengellisiä, aineellisia ja kulttuuriyhteyksiä Laatokan Valamon ja Pietarin välillä 1716-1917, red. arkimandriten Arseni, 2003)
Viborgs län
Det är okänt när klostret på V. grundades. Antagligen skedde det på 1300-t., möjligen tidigare. Som grundare hedras Sergius och Herman av V. I slutet av medeltiden var klostret redan ett stort samfund med många ryska och karelska munkar. På grund av sitt läge i gränstrakterna mellan Sverige och Ryssland utsattes klostret för krig och gränsfejder, som pågick i ca tre århundraden. 1611 härjades V. och ödelades till grunden av Jakob De la Gardies trupper. Klostret låg efter freden i Stolbova inom det svenska rikets gränser och fick inte byggas upp igen, varför dess verksamhet låg nere i över hundra år.
Under stora nordiska kriget grundades klostret på nytt av Peter den store; huvudkyrkan i trä, Kristi förklaringskyrka, invigdes 1719. I dess ställe invigdes 1789 en kyrka i sten, som 1892 ersattes av den nuvarande huvudkyrkan, försedd med ett 68 m högt klocktorn och fem förgyllda kupoler. Dessutom uppfördes på V. ett tjugotal andra kyrkor och kapell. V:s blomstringstid, som varade fram till början av 1900-t., fick sin början i slutet av 1700-t. då prästmunken Nasarij från Sarov fick i uppdrag att bygga upp det förfallna klostret. I början av 1900-t. hade klostret över tusen inneboende, däribland 45 prästmunkar och 126 eremitmunkar. V. var i hög grad ett självförsörjande samhälle; munkarna ägnade sig förutom åt andligt arbete åt jord- och skogsbruk, boskapsskötsel, hantverk, trädgårdsodling och fiske. Klostret hade 1797-1884 rätt till laxfisket i Kymmene älv.
Under sin blomstringstid var V. ett av de stora och rika klostren som besöktes av pilgrimer från hela Ryssland. Då första världskriget bröt ut inkallades unga noviser till krigstjänst och klosterbrödernas antal minskade. Efter revolutionen 1917 och Dorpatfreden 1920 blev Valamoöarna på den finska sidan om gränsen som stängdes mot Sovjetryssland. Turister och pilgrimer som anlände västerifrån blev en allt viktigare inkomstkälla för klostret; på 1930-t. besöktes V. årligen av 10 000 turister, som inkvarterades bl.a. i ett hotell med rum för 200 gäster invid huvudkyrkan.
Under vinterkriget evakuerades munkarna (ca 200) från V. till Kannonkoski i det inre av Finland. Redan i juni 1940 köpte klostret Papinniemi gård i Heinävesi där klosterverksamheten kunde fortsätta. Senare anslöt sig också munkarna från klostren i Konevits och Petsamo till brödraskapet i Heinävesi. Några årtionden senare var klostrets framtid hotad. Endast några få av munkarna från gamla V. levde i klostret och ansvaret för förrättandet av alla gudstjänster vilade på en prästmunk, fader Simforian.
På 1970-t. upplevde klostret ett nytt uppsving tack vare att nya medlemmar sökte sig till brödraskapet. Vid denna tid övergick man till den gregorianska tideräkningen och införde finska istället för kyrkoslavonska som gudstjänstspråk. 1977 invigdes den nya klosterkyrkan (I. Kudrjavzev). Den siste munken från det gamla V. avled 1981.
Klostret försörjde sig fram till 1960-t. i huvudsak på jordbruk, men senare blev turismen snart huvudnäring. Redan i slutet av 1960-t. öppnades ett härbärge för besökare, och 1970 tillkom en restaurang i den gamla ladugården. Under de senaste årtiondena har många nya byggnader uppförts på klosterområdet. 1984 invigdes ett kulturcentrum med konferenslokaliteter samt konserveringscentral och bibliotek där bl.a. böcker och sakrala föremål från det gamla V. konserveras och förvaras. 1989 byggdes lokaliteter för en folkhögskola som ger undervisning i ämnen som berör ortodox tro och kultur. 2006 förstorades kulturcentret med en tillbyggnad där utställningar och konferenser kan arrangeras. Också hantverkstraditionerna från det gamla V. lever kvar i det nya V. Där finns bl.a. en ljusverkstad, en ikonverkstad, en inramningsverkstad och en vinfabrik där vin tillverkas av vinbär från klostrets egna odlingar.
Endast en del av klostrets rika konstskatter kunde evakueras 1940. Föremål från gamla V. finns numera i Ortodoxa kyrkomuseet i Kuopio och hos olika ortodoxa församlingar i Finland. Nya V. som bebos av ett tiotal klosterbröder (2006) och årligen besöks av ca 160 000 besökare är landets främsta centrum för ortodox kultur.
I gamla V. där klosterverksamheten återupptogs 1989 fanns 2004 omkring 200 klosterverksamma öbor. (V., Valamon historiaa ja kuvia Laatokan luostarisaarilta, red. I. Kemppinen mfl., 1973; T. Colliander, Nya V., 1974; Muistoja Valamosta, red. I. Nikkanen, 1980; M. Saiki, Vanhan Valamon esilukija kertoo, 1981; V. ja sen sanoma, red. N. Korhonen, 1982; I. Å meljev, Gamla V.: en dokumentär skildring av ett besök år 1895 på den legendariska klosterön i Ladogasjön, 1988; S. Finni, V., sinisen kukan saari, 1990; Valamon kronikka, 1991; Te menitte asumaan meren saareen: tutkimuksia Valamon luostarista, red. S. Hirvonen m.fl., 1994; E. Salakka, Valamon aikaan, 1995; H. Kilpeläinen, V. - karjalaisten luostari?: luostarin ja yhteiskunnan interaktio maailmansotien välisenä aikana, 2000; A. Karpov, Kun Laatokan Valamon portit jälleen avautuivat, 2001; V. - Pietari: hengellisiä, aineellisia ja kulttuuriyhteyksiä Laatokan Valamon ja Pietarin välillä 1716-1917, red. arkimandriten Arseni, 2003)
Viborgs län
Valamo. Hamnen på Valamo 1908. Ett smalt sund ledde från det öppna och ofta stormiga Ladoga till klostrets utmärkta hamn. Över det stora byggnadskomplexet höjer sig Förklaringskyrkans blå kupoler. Foto: Museiverket, Carstens.