Päijänne, sjö i mellersta Finland, belägen inom Södra samt Västra och Inre Finlands region, näst Stor-Saimen landets största insjö, areal 1 100 km2, 78 m ö.h. Päijänne är centralsjö i Kymmene älvs vattensystem och upptar flera stora tillflöden. Sjöns längd är i sydlig-nordlig riktning (från Vääksy till Jyväskylä) 120 km; bredden varierar från 30 km (mellan Kuhmois och Sysmä kyrkbyar) och 1,2 km (sundet Kärkistensalmi vid Korpilax kyrkby). Päijänne är landets djupaste insjö med ett största uppmätt djup på 95,2 m (i Ristiselkä fjärd). Medeldjupet är 16,2 m. Strandlinjen inklusive öar är 2 450 km. Sjön har särskilt i norr höga, klippiga och skogbevuxna stränder, flera vikar i tvärriktningen och talrika fjärdar, störst bland dem Tehinselkä (längd ca 25 km, bredd 5-15 km), avgränsade av uddar och öar. Öarna upptar en areal av 331 km2. Sjöns södra ända genomdras av Pulkkilanharju. Vid dess norra ända ligger Jyväskylä stad.
Päijänne nationalpark (gr. 1993, 14 km2, i kommunerna Asikkala, Padasjoki och Sysmä) i södra delen av sjön omfattar cirka femtio obebyggda öar och delar av bebyggda öar. Denna öhelhet karakteriseras av branta klippor, sandiga åsar och små skär.
Päijännes bäcken har bildats genom att landisen borttransporterat söndersplittrat berg från sådana sprickor i berggrunden som löper i nordvästlig-sydostlig riktning. Päijänne hade tidigare utlopp till Bottniska viken genom Pihtipudas och Kalajokidalen (jfr landhöjning, sjöar och vattendrag). Idag är det viktigaste utflödet Kymmene älv.
Päijänne står i förbindelse med Vesijärvi genom Vääksy kanal, som byggdes cirka 1870 och möjliggjorde insjötrafik mellan Lahtis och Jyväskylä. Numera betjänar denna trafik huvudsakligen turismen. Päijänne har även haft stor betydelse för timmerflottningen. Sjön är vidare vattenreservoar för huvudstadsregionen, som förses med dricksvatten genom en 1973-82 byggd tunnel. Päijännetunneln är 120 km lång och löper på i medeltal 70 m djup från sjöns sydligaste fjärd, Asikkalanselkä, till det gemensamma vattenintaget för kommunerna i huvudstadsregionen, beläget vid Långforsen i Vanda å. I tunneln rinner ca 70 milj. m3 vatten per år. (Päijänne: suomalainen suurjärvi, red. L. Hakkari/S. Saukkonen, 1998; R.A. Wirrankoski, Isoisän laivat: Päijänteen huviliikenteen vanhoja ammattilaivoja, 2000)
Päijänne nationalpark (gr. 1993, 14 km2, i kommunerna Asikkala, Padasjoki och Sysmä) i södra delen av sjön omfattar cirka femtio obebyggda öar och delar av bebyggda öar. Denna öhelhet karakteriseras av branta klippor, sandiga åsar och små skär.
Päijännes bäcken har bildats genom att landisen borttransporterat söndersplittrat berg från sådana sprickor i berggrunden som löper i nordvästlig-sydostlig riktning. Päijänne hade tidigare utlopp till Bottniska viken genom Pihtipudas och Kalajokidalen (jfr landhöjning, sjöar och vattendrag). Idag är det viktigaste utflödet Kymmene älv.
Päijänne står i förbindelse med Vesijärvi genom Vääksy kanal, som byggdes cirka 1870 och möjliggjorde insjötrafik mellan Lahtis och Jyväskylä. Numera betjänar denna trafik huvudsakligen turismen. Päijänne har även haft stor betydelse för timmerflottningen. Sjön är vidare vattenreservoar för huvudstadsregionen, som förses med dricksvatten genom en 1973-82 byggd tunnel. Päijännetunneln är 120 km lång och löper på i medeltal 70 m djup från sjöns sydligaste fjärd, Asikkalanselkä, till det gemensamma vattenintaget för kommunerna i huvudstadsregionen, beläget vid Långforsen i Vanda å. I tunneln rinner ca 70 milj. m3 vatten per år. (Päijänne: suomalainen suurjärvi, red. L. Hakkari/S. Saukkonen, 1998; R.A. Wirrankoski, Isoisän laivat: Päijänteen huviliikenteen vanhoja ammattilaivoja, 2000)
Päijänne. På kartan är nationalparken belägen i Finlands djupaste insjö utmärkt med rött. Parken är till sin geologi tudelad. En del av öarna har sandstränder som hör till åsformationer, medan andra är bergs- och moränöar som är typiska för berglandet kring sjön. Karta: Arttu Paarlahti.