parlamentarism

parlamentarism, d.v.s. det system som råder när regeringen stöds eller åtminstone tolereras av folkrepresentationen (som följaktligen kan fälla regeringen), infördes i Finland efter ryska revolutionen 1917, då senatorerna i ekonomiedepartementet gjordes ansvariga inför lantdagen. P:s princip inskrevs i den 1919 antagna regeringsformen, där det stadgades att till medlemmar av statsrådet, som bör åtnjuta riksdagens förtroende, kallar presidenten för redbarhet och skicklighet kända infödda personer. I den nuvarande grundlagen av år 2000 lyder motsvarande stadgande på följande sätt: regeringsmakten utövas av republikens president samt statsrådet, vars medlemmar skall ha riksdagens förtroende.

Finland övergick 1992 till s.k. majoritetsparlamentarism, då stadgandena i riksdagsordningen om att 67 riksdagsmän kunde rösta lagförslag vilande över nyval avskaffades. Dessa bestämmelser hade intagits redan i 1906 års lantdagsordning - de överfördes sedan som sådana till 1928 års riksdagsordning - i avsikt att förhindra att omogna lagar stiftades eller sådana som vilade på en liten, tillfällig majoritet. Med tiden visade det sig dock att möjligheten att lämna lagförslag vilande var ett hinder för majoritetens beslutande makt och bromsade upp det beslutsfattande systemets förmåga att agera snabbt och effektivt, varför proceduren avskaffades. Se även minister, senaten, statsskick och statsförvaltning. (J-M. Jansson, Från splittring till samverkan: parlamentarismen i Finland, 1992)