postmodernism

postmodernism, stilart inom konst och arkitektur. Inom arkitekturen tar p. sig uttryck i olika slags motreaktioner mot den rationella och avskalade modernismen. Sålunda innebär alla former av p. en återgång till mer dekorativa stilar än vad som nu är härskande. De första formerna av p. uppkom redan under 1940-t., och den starkaste vågen föddes under 1960-t. närmast som en reaktion på de sterila betongkomplex och -stadsdelar som skapades under efterkrigstiden. Inom arkitekturteorin kritiserade oliktänkare modernismens strävan efter total likriktning och förbud mot all "extra" formgivning och dekoration.

Detta blev populärt främst i USA, där man s.a.s. klistrade populistiska och historiska motiv på byggnadernas fasader och även använde historiska klichéer i byggnaders planlösningar. P. blev på så sätt en fristående fortsättning på amerikansk art deco från början av 1900-t. Likaså tog den upp delar av den s.k. pop-arkitekturen, som kännetecknas av lösryckta, färgstarka och ofta avantgardistiska inslag, där byggnaderna t.o.m. kan efterlikna föremål. En klar historicism kommer till synes i Robert Venturis och Denise Scott Browns byggnader, t.ex. Chestnut Hill House (Pennsylvania 1965), där han tar upp traditionella motiv och symmetriska gavlar som motsättning till modernismen i andra byggnadsdetaljer. Andra förespråkare för p. var Charles Moore, som bl.a. lovordade Disneyland som monument för den amerikanska drömmen inom arkitektur, samt Michael Graves, vars monumentala ämbetsverk Portland Public Office Building (1979-82) i Oregon är ett konglomerat av olika historiska stilarter återgivna med klassiska element såsom pilastrar, symboler och en symbolisk slutsten i fasaden (översta stenen som "sluter" ett stenvalv), kombinerad med överstora moderna glasytor. I Europa företräddes p. främst av spanjoren Ricardo Bofill och italienaren Aldo Rossi. Bofills storslagna bostadsprojekt Les Arcades du Lac i närheten av Versailles tar öppet upp motiv från det historiska slottet, likaså återkommer hans klassiska motiv i ett stort bågformat bostadskomplex "Bofills båge" vid Södra station i Stockholm. Rossi har i sin tur återuppväckt renässansarkitekten Palladios klassiska former i sina projekt. Även i den strama japanska arkitekturen förekommer inslag av p. i bl.a. arkitekterna Arata Isozakis, Kisho Kurokawas och Minoru Tekeyamas arbeten.

I Finland fick p. ett relativt starkt om än kortlivat fotfäste genom Reima Pietilä, som under 1970-t. tjänstgjorde som professor i arkitektur vid Uleåborgs universitet, där han lade grunden för den s.k. Uleåborgsskolan, som representerade en starkt regional postmodernistisk arkitektur. Denna originella arkitekturform, ofta med rödtegelmurverk i böjda former, spelade en synnerligen framträdande roll i nordfinländsk arkitektur under 1980-t. Kända verk i Uleåborgsskolans anda är bl.a. Oulunsalo högstadium (H. Taskinen, 1982), kommunhusen i Oulunsalo, Kiuruvesi och Toholampi (K. & R. Niskasaari/K. Viljanen 1980-82, 1984 resp. 1987), Nallikari fyr (R. & K. Niskasaari, 1988) samt Korkalovaara kapell i Rovaniemi (P. Littow 1988) och S:t Lukas kapell i Uleåborg (M. Kuhalampi/S. Kähkönen 1988). I s. Finland definierade Ilmo Valjakka med Tidningshuset i Västra Böle (1987) en moderatare stilriktning i form med sparsamt, men dekorativt använda, lösryckta fasaddetaljer på fritt formade byggnadsformer. Flere av Valjakkas dåtida verk, särskilt SAS hotell i Kampen (1991) och Rundradions Stora Smedja i Böle (1993), båda i Hfrs, är högklassiga exempel på p. i Finland. Även det överdekorerade köpcentret Be Bop i Björneborg (Nurmela-Raimoranta-Tasa, 1989) är ett utmärkt prov på p. i Finland. Även inom samhällsplaneringen finner man exempel på p. under 1980-t., särskilt i Lill-Hoplax i Hfrs (stadsplan av M. Visanti). Se även klassicism. (Patrick Eriksson) - Betr. p. inom konsten, se måleri och skulptur.