klassicism

klassicism, gemensam beteckning för de stilarter inom arkitektur och konst, som grundar sig på principerna och skönhetsidealen inom den klassiska antika grekisk-romerska konsten och arkitekturen. Grunden för all senare klassisk arkitektur kan anses vara Parthenon i Aten, uppfört 432 f.Kr., men även den romerska arkitekturen har under alla tidsperioder stått som exempel, liksom också de bysantinska stilarterna från de första århundradena e.Kr. Efter en lång period av kaos blev den kristna kyrkans grepp starkare under 1100-t. och den bysantinska valvarkitekturen utvecklades till den gotiska kyrkostil, vars spetsiga bågar och tekniskt utvecklade konstruktioner spred sig över hela Europa (gotik).

Den klassicistiska eran inom den europeiska arkitekturen kan dock anses ha inletts med renässansen, som fick sin början i Italien på 1400-t. Bland de italienska renässansarkitekterna märks särskilt Filippo Brunelleschi (1377-1446), universalgeniet och konstnären Michelangelo Buonarotti (1475-1564) och Andrea Palladio (1508-80), vars verk senare har fungerat som exempel för arkitekter i flere sekler.

I Finland återfinns renässansarkitektur egentligen endast i Åbo slott, som under Hertig Johans korta regeringstid (1556-63) inreddes enligt den tidens anda. Under 1600-t. vidareutvecklas de mer rikt dekorerade renässansstilarna i Europa till barock, en tung, ytterst utsirad stilart, som senare utmynnar i rokoko, där dekorationerna är lika rikliga, men helhetsintrycket betydligt lättare. I Finland ses barock och rokoko närmast i huvudbyggnader på den tidens herresäten som t.ex. Villnäs och Sarvlax (herrgårdar). Under den svenska tidens sista decennier under den gustavianska eran utvecklades arkitekturen mot empire, som med sin rena, avskalade klassicism närmade sig de antika idealen klarare än under de tidigare århundradena. Empiren fick genom Carl Ludvig Engel ett starkt fotfäste i Finland, för att mot slutet av 1800-t. ersättas av de repeterande, retroperspektiva stilarterna såsom nygotik och nyrenässans samt i viss mån också nybarock och nyrokoko. Särskilt nygotiken och nyrenässansen blev synnerligen populära i de större städerna i Finland. I de centrala delarna av Hfrs finner man praktfulla exempel på dessa stilarter i verk av Chiewitz, ÿHöijer m.fl.

Det första avståndstagandet från k. inom arkitekturen skedde under slutet av 1800-t. i samband med utvecklandet av art deco och jugendstil, som i den finländska arkitekturens egna versioner utvecklades till en säregen och högklassig nationalromantik, med Herman Gesellius, Armas ÿLindgren, Eliel ÿSaarinen och Lars Sonck som dess främsta förespråkare. Klassicismen återerövrade en viss terräng under den s.k. nyklassicismen i början av 1900-t., för att slutligen detroniseras av funktionalismen (arkitektur) och de modernistiska strömningarna inom arkitektur och övriga konstarter (se även modernism).

Under de senaste årtiondena har nya förespråkare för k. trätt fram, av vilka särskilt kan nämnas Prins Charles, som försökt påverka den engelska arkitekturen mot en mera klassisk stil bl.a. genom ett eget projekt i Poundbury, Dorset, England. Denna "New Classicism", har bl.a. genom arkitektbröderna Leon och Rob Krier spritt sig över hela Europa och Amerika, dock som ett marginellt fenomen inom arkitektur och samhällsplanering. Det närmaste man i Finland kommit denna nya klassicistiska våg representeras av tillbyggnaden till Fiskars Wärdshus (Kasper Järnefelt 2003) och Herrgårdsforsens bostadsområde i Vanda (Djurgårdsstaden Arkitekter 1997-99, Patrick Eriksson 1998-2004 m.fl.). (Patrick Eriksson)