riksdagarna i Sverige utvecklades på 1400-t. ur de för lokalt behov sammankallade ständermötena på medeltiden. Riksomfattande ständermöten började sedan kallas r., företrädande rikets fyra stånd: adeln (frälset), prästerskapet (kyrkan), borgarna (städerna) och (de självägande) bönderna. Till r. sändes representanter endast från det egentliga riket, aldrig från de senare under stormaktstiden tillkomna provinserna. Sålunda deltog åtminstone någon finländsk representant i r. redan under senmedeltiden.
R. utvecklades till en ordinarie samhällsinstitution först i början av 1600-t. med antagandet av en särskild riksdagsordning 1617. Det största problemet för de mera perifera delarna av riket, särskilt i Finland, var att finna villiga personer för riksdagsmannavärvet och att betala deras resor och uppehälle i Stockholm. Finlands insats i den svenska riksdagen var därför aldrig numerärt så stor som den kunde ha varit. För bondeståndet gällde det också att finna representanter som talade eller klarade sig på svenska. Först i ett senare skede på 1700-t. tillhandahöll r. tolkar för de finska bonderiksdagsmännen. Behovet var dock aldrig stort, i riksdagsmannavärvet ingick en mångfald kompetenskrav, bl.a. just praktiska språkkunskaper, som oftast gick att uppbringa. Med tanke på omständigheterna var den finska närvaron på r. ändå alltid betydande, t.o.m. inom bondeståndet, vilket vittnar om att r. som institution verkligen fungerade.
Äldre finsk historieskrivning ägnade mycken möda åt att finna särskilda "nationella" intressen i de finländska representanternas verksamhet på r. under svenska tiden. Det hörde dock till r:s karaktär att enskilda ständer från alla delar av riket också drev landskapspartikularistiska intressen, eftersom riket rent geografiskt var så omfattande och behoven så olika. Det går ändå att tidvis skymta särskilda finländska aktioner från de finska ständernas sida, närmast gällande ekonomiska stöd och skattelättnader i krigstider: Finlands utsatta läge efter att två gånger ha ockuperats av ryska trupper på 1700-t. skapade sålunda behov av samverkan över ståndsgränserna.
Enskilda finländare gjorde därför en aktiv insats främst inom sitt eget stånd. Inom adeln verkade i Finland födda män några gånger som lantmarskalkar, men också bönderna kunde frambringa framstående riksdagspolitiker. Bland dem märks främst Henrik Henriksson från Vaanila i Lojo. Han verkade som bondeståndets andra talman vid den avgörande riksdagen 1680, då det kungliga enväldet infördes. Under mösspartiets storangrepp mot hattarnas merkantilistiska styre på 1760-t. utmärkte sig framför allt den österbottniske prästmannen Anders Chydenius, som framträdde som talesman för regionen kring Bottniska viken och drev igenom slopandet av
bottniska handelstvånget och andra friheter. (Finlands historia 1-2, 1992-93)
(Henry Rask)